”The one who wins the World Cup overall is the best sprinter in the world!”

I know what I have to do this following years. I have to be damn good in sprint. Why? If I want to fight for the top positions in the World Cup overall in 2013 and also in the Silva League 2014 it increases my chances big time. 

During next years World Cup there are 
– 4+1 middle distances (1 with chasing start)
– 5+1 sprint distances (1 knockout-sprint)
– 1+1 long distances (1 with chasing start)
(Total number of races with prologues, chasing starts, qualifications and finals provided that the NORT program with quals and finals are the same as 2012: 12 sprints, 7 middles and 3 longs. Read more about this here.)

During 2014’s Silva League there are
– 2 long distances
– 1+1 middle distances (1 chasing start)
– 3 sprint distances

If we start with the Silva League. The detailed program of 2013 is not shown yet but today SOFT presented the program of 2014 as you can see it above. Almost even between the 3 different distances, but why is sprint the one and only which is over-represented again? Why can’t the Swedish O-federation go against the IOF-trend with almost only sprints? On the other hand Sweden and the other Nordic countries maybe have ”ourselves” to blame. ”We” decided to shut down the Nordic Championships and started the Nordic Tour. A tour that consist mosly of sprints. And why ”we” persists to arrange sprints when we often have worse sprint areas than down in Europe and not distances in the wild forest that we have a lot together with really good maps is a good question. (Even if the Finns have shown how you can create a good sprint-map from a completely uninteresting area.)

I think that the one who wins the World Cup or the Swedish Silva League should be the one who is the best at all different distances (long, middle and sprint – we do not compete international in night-O… yet). At least that was my picture of it years ago when i followed the results from home and dreamed of being a part of it.

This year was the first year I joined the whole World Cup-trip and ran almost all races except from the ones during the Championships that i couldn’t take part in beacuse I wasn’t selected. There were a few who ran everything and they ran: 4+1 middle distances (1 chasing start), 2 long distances and 5+1 sprint distances (1 knockout sprint). Then we can count again with all the qualification races: 6+1 middle distances (1 chasing start), 4 long distances (2 qualifications with shortened courses), 12 sprint distances (2 knockout heats). 

Of course every result doesn’t count in the overall, even if 2012 was quite extreme because the whole Nordic Tour counted as the final races. The Nordic Tour consisted of 7 sprint races (if you managed to get to the final in the KO-sprint) and 2 middle distances with 1 chasing start. Of course the runners who is mainly better in sprint has a benefit. There is no must that you need to have at least one of each distances among your countable results. That means that you this year didn’t need to count any long distance and you don’t need to do it next year either (you just need to count at least one of your WOC-races and of course that COULD be a long distance if you do your best result at that one).

I think that it’s wrong that you have more chances to make good results in sprint, than other distances especially compared to the long distance. I like sprint a lot, and I want to be better at it as I want to be better at the middle and the long. But I don’t want to compete in only sprint. I also want to fight in the forest for a long time. Fight against the tiredness for 20 more minutes when I already been out for 1 hour. I want to find the best route choice of the really long leg and go through it with my decisions perfectly. The leg takes over 15 minutes (longer than a whole sprint race) and my mind starts to play with me and says that maybe another route choice was better, but instead of listening to that I have to take the fight and beat that thought and believe in my choice and that I can earn seconds instead of loosing them. Of course you fight tiredness, make routechoices and fight against your mind during a sprint race too, but it’s not the same and that’s why we have different distances and we should still compete in all of them. No distance should be more important from the IOF sight. I think every runner should get the possibility to decide that themselves.

Next year you just have ONE chance to do a long distance (without chasing start) and that is at the World Championships in Finland. BUT, there is just 3 persons of each nation that will get this chance (4 from Norway and Switzerland if Lundanes and Niggli – the reigning champions will start). This makes the long distance really exclusive and I think this is the only positive thing with the WC program of next year (if you are among the ones who loves the long distance and think everything else is just crap – I’m not among them) because this helps to save the long distance as it still is the classic distance and the one and only distance we call REAL ORIENTEERING.

I should say that the WC program of 2014 looks a bit better even if it’s not 100% decided yet (the WOC and the NORT-disciplines).

I think it should be like this: The one who wins the sprint distance at WOC is the best sprint distance runner in the world. The one who wins the middle distance at WOC is the best middle distance runner in the world. The one who wins the long distance at WOC is the best long distance runner in the world. The one who wins the World Cup overall is the best runner in all disciplines.

Now we have it like this: The one who wins the sprint distance at WOC is the best sprint distance runner in the world. The one who wins the middle distance at WOC is the best middle distance runner in the world. The one who wins the long distance at WOC is the best long distance runner in the world. The one who wins the World cup overall is the best… sprint distance runner in the world!(?????????) No offense to you runners who done good. This is for them who decides the program. We runners just run…

  
Photos: World of O

Make it even!

Mittimellantid.

Efter O-ringen bestämde jag mig för att vila helt två dagar. Två dagar utan att göra nåt. Två dagar att landa hemma igen för första gången på 6 veckor. 

Två dagar räckte för att jag skulle bli sugen på att träna. Löpträna. Känna mig stark uppför, nedför och på platten. Och framförallt: att känna mig snabb.

Två dagar räckte inte för återhämtningen eller så körde jag på lite hårt för nära inpå VM/O-ringen eller så hade jag bara oturen att stöta på ett virus. Ett äckligt, litet, fjolligt virus som satte sig lite hårfint i halsen, som valde att svullna upp litelitegrann, men inte mer. Kände mig dock trött. Lite hög puls. Okej, dags att vila. Och ååååååh, vad tråkigt.

Helt plötsligt finns det så mycket tid över som jag inte vet vad jag ska göra av. Samtidigt som jag inte vill göra några stora utsvävningar för att så fort som möjligt bli frisk och få ge mig ut o springa igen. Idag känns det helt okej och det börjar rycka ordentligt.

Jag hade ett mission som startades i söndags och avslutades igår. Ni vet… De där prischeckarna som delas ut typ i samband med Silva League eller O-ringen. De är ju bara en symbol för mycket välkomna pengar som kommer trilla in på kontot (efter att skatten betalats och summan blivit mindre vill säga…). Men i vilket fall. Vad ska man göra med den där checken? Jag vänder på den så att den vita sidan kommer fram och målar! Målar tavlor! Hade gjort en tidigare och nu blev det en till. Hur bra som helst!

Min skapa-motiv-förmåga är dock inte så bra så jag behöver något att måla av. Har målat av lite Roy Lichtenstein tidigare i mina dagar och så blev det än en gång. Och såhär blev resultatet. Sjukt nöjd. Ska bara skära bort lite i kanterna och fixa något som kan likna en ram och sen får den ta plats i köket. Oh yes.

Nu ska jag alltså börja komma igång igen efter några dagar utan träning och redan på måndag väntar nästa äventyr. Schweiz igen! Ska tillbringa de första dagarna uppe i bergen vilket kommer bli hur bra som helst. Håll tummarna för att vädret blir bra!

Imorgon börjar dessutom Euromeeting i Österrike. Första gången jag inte är på Euromeeting på många år. Har många fina minnen från Schweiz 09, Tjeckien 10 och Finland 11.  Jag håller tummarna för svenska truppen som är där nu 2012. JOMA – KÖR SÅ DET RYKER!

Nästa tävling för mig är SM Sprint i Gävle 25-26 augusti. Ser fram emot det!

O-ringen 6:a

Efter att ha kommit 10:a tre år i rad kände jag att det var dags för en förbättring, samtidigt som jag inte visste hur det skulle svara efter VM. Framförallt, hur skulle det gå att ladda om mentalt?

När det var dags för första etappen var jag fortfarande trött. Hade inte riktigt sovit ikapp. Hade svårt att förstå att jag var på O-ringen. Kom inte riktigt in i det och det var ett hetsigt lopp med några bra perioder som följdes av misstag. Kämpade mig i mål, men orkade inte fundera så mycket mer på det utan bestämde mig för att ta veckan som det kommer. Slutade 8:a, +3:26 efter Tove. Helt okej resultat, men lite mycket tid. Resultat etapp 1.

Efter ytterligare en natts sömn insåg jag var andra etappen (tredje för alla andra) skulle bjuda på. Strandterräng. Som i Skummeslöv, Snapparp med en liten glimt av Åhus och kurvbild lite som i Alicante. Hur kul är inte det? Blev riktigt taggad och bara hoppades att kroppen skulle svara bra. Jag öppnade offensivt och hängde på Rollen som startade samtidigt mot första kontrollen. De hade dock kontrollen lite före vår, men jag hade hyfsad koll, men får tveka lite och tappar kanske 10sek.  Springer sedan helt snett ut (hänger kung Hedis!) och ska korsa två stigar, men när jag korsar den tredje och sedan kommer ut på en fjärde inser jag att jag sprungit snett och får räta upp. Lubbar sedan järnet mot kontrollen och tappar bara 7 sek. Fortsätter den höga farten tillbaka in mot kryptallarna, men är lite osäker på att jag är på rätt stig. För en inre konversation med mig själv att jag måste lita på mig själv och därifrån rullar det på bra. Vid 7:e kontrollen tar jag ledningen och behåller den ända till 14:e. Som mest leder jag med 34 sekunder. Tyvärr smiter jag precis förbi K15, tappar fokus för några sekunder och gör en stor bom på 1:20. Bommar sedan totalt 30 sek till på två kontroller i slutet för att jag stressar bland allt folk. Ingen bra avslutning och heller inte helt klockrent i början, men större delen av banan gick riktigt riktigt bra och jag njöt när jag sprang. Jag blir delad 5:a (bästa svenska med Helena) och är 1:28 efter Maja Alm som vinner. För mig var det ett riktigt bra kvitto på att jag kan springa och orientera fort i snabblöpt terräng och att jag kan vinna. Återfick känslan som jag hade i våras. GÔTT! Resultat etapp 2.

Tredje etappen var sprint inne i Halmstad city och jag antog inte riktigt utmaningen fullt ut. Litade inte riktigt på min sprintkapacitet, trots att jag vet att jag även behärskar den disciplinen. Har svårt med långsträckorna där jag tappar mycket tid, annars hänger jag med ganska bra. Blir väldigt trött ganska tidigt på banan och sjunker ihop litegrann. Gör lite småmisstag på några ställen som kostar lite tid. Blir delad 9:a, 1:03 efter Billan. Resultat etapp 3. Inga stora tidstapp kan ske på sprint och jag stämplade rätt så det såg bra ut inför totalen.

Morgonen efter var det redan dags för 4:e etappen, en långdistans. Såg verkligen fram emot en svensk långdistans igen. Sprang lite snett till 1:an och hade lite svårt att komma in i 1:15 000-delskartan, men kämpade på i det brötiga grönrastret. Trycker ordentligt på långsträckan till 3:an, men håller mig till planen och tar mig tid att dricka vid vätskepassagerna då det var varmt, samt för att förebygga inför morgondagen. Håller på att springa rakt i ett jordgetingbo till 5:an, men får bara ett stick. Springer sedan helt snett ut från den kontrollen och tappar tid. Bommar sedan radiokontrollen också då jag läser fel på några stenar. Banan går därefter in i kanonfin skog och det är en glädje att springa. Kommer ifatt lite löpare och trycker på och känner att benen svarar. Känner mig nöjd när jag kommer i mål och slutresultatet blir en 6:eplats, +3:38 på Billstam. Resultat etapp 4. Totalt var jag nu på en 7:eplats, 7:15 efter ledande Tove, men med potential att plocka någon plats framåt om jag gör ett riktigt bra lopp, samtidigt som det var ganska lugnt bakåt.

O-ringen etapp 5, jaktstart! Har sprungit bra på den de senaste åren och det är en av de roligaste tävlingarna på året, samtidigt som det kan vara de tuffaste mentalt. Denna gång gick jag ut själv, med Ida Bobach närmast, 50 sek fram. Hade lite svårt att komma in och se på 1:15000-delen, men ser att det är en ganska lurig inledning på banan så bestämmer mig för att gå säkert. Tappar tyvärr lite tid här och var på att jag inte riktigt valde snabbaste vägen, blev lite defensiv, och när Ida kommer ifatt Maja tidigt och när de sedan springer riktigt bra och kommer ifatt Helena, då hade tåget gått. (Detta visste jag ju dock inte när jag sprang). Gjorde några småmissar på K6 och K8 och K10, men ser inga komma bakom. På långsträckan tycker jag mig hitta ett bra vägval och kämpar på, men missar tyvärr kontrollen med drygt en minut. Var riktigt trött där. Nu började det dock äntligen gå nerför och jag får upp lite speed igen. Springer i mål och tror jag ska bli 7:a, men hör att jag blir 6:a. Har passerat Billan när hon gjorde stora misstag i början. Är mer än nöjd!

Totalresultat O-ringen 2012, D21E. Alla som är före mig var topp 4 på någon VM-distans och även några efter mig. Jag känner mig stabil på denna nivån nu och gjorde precis så bra som jag kunde. Jag behöver höja min jämna nivå lite till för att slåss om de lite högre placeringarna, men jag känner att jag kan vara med och fightas ordentligt om jag får det att stämma.

—–

Nu har jag belönat mig själv med 2 vilodagar. Sov ut ordentligt och åt färsk focaccia till frukost. Jag ska ta mig an att packa upp och sedan ännu en gång lägga benen på soffbordet och bara va.

Igårkväll tittade jag på dokumentären – Medaljens pris på SVT play. Det var med blandade känslor jag såg den. Det är häftigt med elitidrottande. Att få se individer kämpa för att bli bättre. Pressa kroppen, tanken. Fightas med känslor för att kunna prestera just där och då. Tuffheten som krävs och glädjen när man lyckas. Tyvärr blev jag också lite besviken. Man skildrade ibland personerna som att de var dumma som höll på. De visade så mycket av medaljens baksida som kan vara avskräckande för barn och ungdomar som har drömmar om att bli som deras idoler. Samtidigt är det viktigt att belysa problemen, för det var otroligt mycket dumdristighet som kom fram. Jag blev chokad. Träna skadad – självklart. Du måste hitta alternativa vägar. Alternativ träning som inte påverkar det skadade området negativt är bra träning. Men att tävla skadad?! Käka en massa pillen hela tävlingssäsongen för att bedöva smärtan, tävla den där tävlingen som till synes var SÅ viktig, men att sedan vara skadad och kanske begränsad för livet? Var är långsiktigheten? Är det sån press från medier, sponsorer, förbund, SOK, som gör att atleterna måste tänka så kortsiktigt att de till vilket pris som helst måste delta på just det där mästerskapet ett par månader fram? Mästerskapet nästa år då? Om två, tre, fyra, eller kanske tio år (beroende på var i karriären atleten står)? Elitidrott handlar om att utmana kroppen, och i de explosiva grenarna är väl marginalerna för att inte gå över gränsen ännu mindre än i konditionsidrotterna, men när det handlar om att man tvingas (av vem?) tävla anorektisk och helt enkelt må dåligt. Är det värt det? Är det dit vi vill att våra framtidsnamn ska hamna? Att ha kul på vägen dit då? Tänk vad många timmar av träning som läggs ner varje år mot just den där tävlingen som pågår en bråkdel av all den träningstiden. Kicken att lyckas, att känna att allt stämmer och som t o m kanske gör så att en medalj till slut hängs om halsen, det är såklart den man vill nå, absolut, men för mig att det viktigt att njuta på vägen dit också. Jag orienterar för att det är det roligaste jag vet. Jag älskar att springa och därför vill jag kunna springa. Peppar, peppar, ta i trä, jag kan också bli skadad. Jag har varit skadad. Jag är övertygad om att absolut ingen elitidrottare VILL bli skadad, men jag tar hellre utvecklingen lite långsammare, låter det ta så många år det tar för att kunna njuta på vägen. Jag ska också spänna bågen, utmana kroppen, testa gränserna, men jag ska försöka göra det på min kropps nivå. Detta året har jag haft så otroligt många härliga upplevelser utan att vinna någon guldmedalj. Jag har ändå känt kicken, flera gånger. Kicken kan komma på vilken nivå man än är. Kicken att det stämmer där jag är här och nu. Den ger mig motivation och energi till att utvecklas och bli ännu bättre och att få kicken igen, på nästa nivå och sen nästa nivå och nästa. Bakslag kommer komma, självklart, men även där gäller det att skynda långsamt och inte ta några genvägar. Förhoppningsvis kan jag minimera dem och få fortsätta kurvan uppåt, fortsätta göra det bästa jag vet, springa och orientera, mot kicken, mot medaljerna och mot nya upplevelser!

—-

Nästa utmaning för mig är SM (natt och sprint – kanske bara sprint?) i slutet av augusti och sedan Nordic Orienteering Tour i början av september. Jag ska nu försöka komma igång med lite träning igen, men mjuka upp lite lugnt först, med start i morgon. Blir fokus på löpning och enbart få, men  kvalitativa OL-pass. Ska försöka hitta snabbheten ordentligt också när det vankas mycket sprint… Häng på, det blir kul! 

10-milaförnyelse – Ja, tack!

Snacket går om att 10-mila bör förändra damstafetten och jag håller med till fullo.

Årets stafett med så mycket löpning var helt enkelt inte tufft, tekniskt och utmanande om man ser till att det är idrotten orientering vi håller på med. Att gafflingarna sedan nästan var obefintliga till vad man skulle kunna göra med lite utveckling är också ganska konstigt. Jag har egentligen inte studerat det så mycket och vad jag har hört var det inte så spännande i herrstafetten heller och iår hade man kanske helt enkelt satsat allt på arenan. Ja, det var en bra arena och ja, det kanske var spännande för publiken att kunna se löparna från långt håll, men det är inte värt det om det går ut för mycket över banorna. Och det var inte bara iår som det var såhär.

Man hör också ofta att man vill ha en tight stafett och att damstafetten blir för utdragen med fler sträckor, natt eller klurigare gafflingar. Iår var det 10 herrlag inom 20 minuter och i damstafetten var det 26 lag inom samma tid. Varför kan herrstafetten vara utdragen om man inte vill riskera att damstafetten kan bli det?

I framtiden vill jag ha arrangemang (10mila, men även andra tävlingar) där arenorna ligger nära terrängen som kan erbjuda bra orientering på bra banor i utmanande terräng. Utmanande kan vara snabblöpt/tungt fysiskt/mycket undervegetation/god sikt/försämrad sikt, men det ska inte vara att kunna springa efter någon annan utan att någon gång kunna gå i någon fälla, eller att helt enkelt bara springa efter snitsel en stor del av banan. Att ha arenan nära terrängen gör att man kan utnyttja varvningar på alla sträckor vilket är riktigt bra för publiken. För det är mer spännande att se någon varva efter en del av banan än att se någon springa flera minuter till startpunkten och sen flera minuter vidare utan att något har förändrats sen utväxling.

Fler sträckor ger fler gafflingsmöjligheter och fler längre sträckor ger också fler möjligheter. Det skiljer för mycket på sistasträckan och de andra sträckorna, det blir ett alldeles för stort rakt parti. Nattsträckor? Ja, kanske, men jag ser det inte som ett krav och jag tror att man kan utveckla den mycket utan att göra den precis som herrstafetten.

Jag har inget konkret förslag på exakt hur ett framtida 10mila i damstafetten kan se ut, men jag hoppas att det på nåt sätt kan bli en förändring ändå någon gång.

Slut på ett imponerande VM

Ja, Sverige imponerade stort under hela VM och alla tjejer i truppen utom en fick med sig medaljer hem, och tre av dem av mest ädla valör. Det är helt fantastiskt!

Och jag är sjukt nöjd över att Sverige har friplats på alla individuella distanser på VM nästa år.  😉

—-

I övrigt har jag sprungit KM på Björnåsberget i onsdags. SÅ kul att springa i den skogen (där jag är uppväxt), jag bara myser. Kände mig stark uppför också, vilket var en skön känsla. Ska försöka hålla i alpträningen på något sätt här hemma. Frågan är hur man gör utan alper?
Karta KM lång.

Annars är motivationen lite sådär. Har känt mig snorig om mornarna, men inget har hänt. Samtidigt har jag hellre gärna varit hemma och piffat med lägenheten än att ge mig ut på ett träningspass själv. Något som dock var roligt var att de sedvanliga tisdagsintervallerna med mat drog igång denna veckan. Jag kom på mig själv med att ha haft ett leende i princip konstant från det att jag träffade Camilla på vägen till stugan till det att jag satte mig på cykeln och trampade hem. Det var kul rakt igenom och alltid så roligt att träffa folk som man inte sett på ett tag nu under sommaren. Tisdagarna ger som vanligt överskottsenergi. Bästa klubben!

Något annat som varit tipptopp senaste dagarna är besök och häng med två kära kompisar som jag inte träffat på länge. 2x fika på stan har det blivit (och en fantastisk morotskaka och en helt ok chokladboll) och det är så skönt att bara lämna allt som träning och orientering heter för några timmar och bara vara med en go vän och tjôta skiten ur varandra. Tack Carro och Lina!

Jag hoppas att det ska börja lossna i kropp och knopp snart, för SM stundar. Det ska bli skoj. Var på stafett- och medelträningsdag idag. Blev ett segt förmiddagspass, men ok genomförande, och på eftermiddagen ville jag inte springa så länge med tanke på snuvan som känns av då och då, så jag och Hedis bestämde oss för att enbart köra sista loopen av Elitseriebanan från tidigare 2000-tal. Det var en rolig och trixig medeldistans där jag orkade hålla hög fart och offensiv orientering. Precis så som jag ska göra. Jag njöt dessutom hela vägen.

Var dessutom kul att åka till en pizzeria för att få tillgång till ett eluttag för att kunna följa damstafetten. Därefter blev det som sagt träning innan vi kopplade upp herrstafetten på Axes Iphone. 7 personer som står och hänger vid en baklucka på en bil och alla tittar på en Iphone. Måste sett galet ut. Men spännande var det!

 

Kartor SM-träningar