WOC 2017 – colorful!

16 07 2017

It’s a little bit more than one week since WOC ended. WOC 2017 in Estonia which gave me a great success, but also lots of frustration.

I was selected to run sprint and middle and with aim for both relays.

The week started up with the sprint. Qualification on friday in heavy rain and on a quite hilly, but technical easy course. My run was okay. Two mistakes, but the body felt light so the result became good as I finished 2nd in my heat, 30 seconds behind Maja Alm. Job done.

Saturday and time for the final. Always nervous, but it is as it should be. Quarantine time and warm-up went through as normal. Some stress during the final 5 minutes due to that I had to change Emit-tags as mine didn’t work. Though I felt relaxed standing on the start line. Knowing what to do. Or did I? I ran away and followed my plan. Executed the first long leg good and it continued okay to control 5. Towards next I was searching for the best route for a long time, but became stressed I couldn’t find a route to the right and just took something left, which became the one which was a bit longer. Lost time, but had a strong part after arena passing gaining positions again. With 4-5 minutes left I was at position 5 in the very tight field. Though, I did a big mistake to the next control, going right one street too early and I loose a lot of time. I got tired and continued doing bad the last legs towards finish, dropping down in the results and end up as 12th, +1:20 behind amazing Maja Alm.

A sprint is interesting. It is so much preparations and build-up before the race. During the race the intensity is extremely high both physically and mentally. After passing that line which says the race is over, there is suddenly place to let go of the focusing and instead just leave your body out for feelings. This time there was a huge emptiness that caught me. So much work and this was it. 12th and, what it felt like, miles away from the podium, which was the goal, and the realistic position for me. 12th, just as in Finland 4 years ago… Emptiness brought frustration, disappointment and sadness. Yes, I know that I can do so much better, but what does it mean when it never shows during WOC? Yes, it is easy to put a stamp on the race as it is – somewhat – your whole life. Thoughts like I am DONE, I never have and never will succeed in ANYTHING – just due to 15 minutes of what should have been your dream come true, but instead was another failure.

This is what is going through the head the minutes after finishing a race that was a disappointment. Of course I have tools to handle it. I know that it isn’t EVERYTHING in the longer perspective, but in that moment it is and it must be. It is a part of the game, the game that I love. I must open the tap and let it fluid to have a chance to process it in time for the next challenge.

The next challenge. The odds to run a relay for the Swedish team after a bad race is not good odds. Though, I had the ”luck” on my side, and got selected for the sprint relay the following day. I have done many good performaces on first legs on sprint relays the last year, which gave me the spot together with Jerker, Jonas & Helena.

Sunday, relay day. I have got some experience and I am grateful that I’ve done the job. Though, I had some respect for the steep hills that we should meet on the course. I didn’t want to push too hard from the beginning, with the risk to loose it in the end. My job on the first leg is not to win the relay for the team.

Running  world championships is something awesome and I decided to enjoy it. It is so freakin’ cool to stand on the start line for a relay.

We started and went of in a, as always, high speed. I got a good position up the first hill, but Great Britains Cat Taylor already got a gap in front. No stress, just focusing on where to find my control and the next one. Suddenly I was first to the 2nd as some did mistakes. Got the opportunity to choose route to the next one and also set the speed in the hills. Searched a cutted track in the high grass towards the 3rd control, and lost some positions. No worries, perfect to be the chaser on the long leg into town. Girls pushing really hard during this section of the course and I didn’t manage to close the gap, also due to some seconds longer forking. Did some intense map reading  towards the 7th control and lost some seconds compared to just following. I didn’t want to miss any route choice, but I was a bit too defensive. I am now 10 seconds behind. I am then not taking the best route to the forked control before arena passing and looses more time. Now it is 22 seconds which starts to be a lot. I am not aware that it is that much and still feels strong physically. I am ready for a really tricky and tough last loop. I turn the map and realize that the seconds loop is more or less the same as the first 3 controls at the first loop. I realize that people wont do any mistakes and I need to start pushing really hard to close the gap. I succeed quite well as I am only 7 seconds behind at finish as number 4.

And the rest is history… 🙂 The whole team stuck to our plan and do our own orienteering through-out the relay and suddenly we got the gap. The gap came on the 3rd leg where a lot of teams did mistakes and due to that Jerker had the way longer forking on the 2nd leg. But it was a big surprise that the gap became that big. 40 seconds down to Czech Republic and an additional minute down to Switzerland, Denmark, Russia and Great Britain. Helena runs solo the whole last leg and the victory is never in danger. We get the possibility to cross the finish line together, the whole team as WORLD CHAMPIONS. Swedens first ever gold in sprint relay.

As it was a lot of emptiness and frustration after the finish line the day before, it was energy, relief, joy and happiness this time. About my own performance I am happy that I once again can deliver a stable first leg, and change-over not in the lead this time, but very close to it. I have realized that the team ”must” be in the leading group after the first leg for having a big chance to be in the chance of winning, so I am happy that I can deliver that.

After the sprint relay I had 3 days of rest from competing as I wasn’t running the long distance. First I could enjoy the gold medal and color the ends of my hair in pink. Helena went all the way, while the boys banged. I also took a jog from our house in the forest, full of self confidence about my sence of directions. You know, I had jogged on those tracks the day before… At the moment when I start the jog, the great idea of going the opposite directions came up. Splendid – go for it! I went out, with the aim of going 20 minutes. I am high on life. But suddenly I have no idea where I am. Shit. Doesn’t my watch have a ”find your way back-function”? Yes, but without a map, just with a compass. Okay, in what directions is Tartu? And where do we even stay? There is just a forest somewhere south of Tartu. At the same moment I am clumsy and happen to delete the current jog in my watch and the chance to see the direction back to the start is lost. Well, I am still quite high on life actually. At saturday, after the sprint final, everything was a problem. Now, with a gold medal in mind, nothing is. I’ll find the way. Yes, I did, but it took some time and some extra kilometers… It goes fast from floating up the clouds to be brought back to earth. A gold medal yes, but life continues.

Middle distance time. Middle distance is a tricky one for me. I nailed it at the World Cup in Finland, for the first race in a long time. That gave me the WOC middle ticket, but I’m afraid I didn’t use it on the right train. It’s like my first Jukola trip 11 years ago. Instead of taking the fast x2000 train from Gothenburg to Stockholm where the ferry goes, we took the bus which went via Trollhättan and other small towns in Västergötland and the trip took 8 hours instead of 3. At least my middle race felt like taking the wrong and long way instead of just going for it. Why make things complicated? How hard can it be? Okay, the terrain was tricky. I have done too few comparable trainings, to be honest. I must do a proper technical job in the future to be able to handle this kind of course. Hat off for Tove who showed how to do it. I ended up as 13th. Not that far from top 6 actually and ”only” 2 minutes from medal. But, you shouldn’t be there with a bad race, so I can’t expect more. The good thing is that instead of all the empty feelings as after the sprint, I was filled with motivation of doing the work to next year. It aint over til it’s over.

Due to my bad performance I wasn’t selected for the forest relay team. Of course tough to handle, but Emma had shown a higher level than me, so there was nothing wrong with that and I could feel happy about their gold. They had earned it, but once again the motivation grew even bigger to do the work to become a part of that hopefully already next year.

The WOC week ended as always with the banquet. Before heading in to Tartu to the official party we had some time with the team at our house, which was great. Time to eat Libanesian barbeque and preparing outfits. Karro & Lilian (and a little bit of me) did an awesome job with the outfits this year. We went for hair up and colors, inspired by the ”penntrolls” and color run. It is an incredible feeling, looking like a freak, but just the same as 18 other freaks, and enter a dance floor, and then just keep going for several hours. Taking a break is not existing when putting a bunch of world class trained endurance athletes on the dance floor. I guess the DJ realized it after a while…

To sum up my performances I am not happy with my individual races. Too many mistakes and not reaching my potential which was my goal. I have stuff to figure out. My race at the sprint relay was good, and as it should be on a relay. The race itself doesn’t feel like a world champion race, but in relay there are other rules, so of course I am happy about it and more than happy about the final result.

Thank you all for a memorial week. As always it goes to history. This time I became world champion in sprint relay. That, and spending time with the team and hanging on WOC races is for sure addictive, so let’s go for doing it again next year! 🙂 🙂 🙂

Special thanks to
– Holth, Håkan, Kalle, Henrik & Björn for serving me with all I needed to perform.
– Emma for being my roomie (2nd year in a row) and always being so calm
– Lilian for giving so many hugs and big smiles from the tough position as a reserve
– Helena for being an awesome team mate, you should never stop
– Tove for being so down to earth and showing the way what is possible, and of course giving our team the 4th spot once again
– Karro for being the most humble person I know and for being one of my best friends, even if we always have to be competitors, fighting for the one spot we both want. We will win a relay together in the future!
– Jonas & Jerker which I always will share a gold medal with
– the rest of the boys in the team, Gustav, Emil, Albin, William, Martin, Johan for being everything from nice friends to professionals
– my sponsors Icebug, 2XU and Maurten for letting me use the best products on my way to this and future success

OVER AND OUT.

 

FB_IMG_1499605769932gänget

 

 





GMOK söker klubbtränare / GMOK looks for a coach!

24 06 2017

Jag har sprungit för GMOK under hela mitt liv och har ett stort hjärta för klubben. Det är också hjärtat som ligger till grunden för hela klubbens och framförallt elitkommitténs arbete. På hel ideell basis har man klarat att jobba ihop ett damlag som 3 av de senaste 4 åren varit topp 3 på 10-mila. Under samma tidsperiod har dam- och herrlaget tillsammans tagit 2 SM-guld och 3 SM-silver i stafett.

Under det senaste halvåret har några herrlöpare valt nya färger för nya utmaningar, men kvar finns ett stort gäng hungriga grabbar som är beredda att ta nästa steg mot kommande stafetter. Damlaget är intakt och jagar den åtråvärda förstaplatsen på 10-mila & Venla under kommande år. Det finns också löpare som jagar en utveckling individuellt med internationella mål.

Under våren har klubben gjort ett omfattande organisationsarbete inom elitgruppen och identifierat de olika roller som behövs för att ta nästa steg på både dam- och herrsidan. Där identifierades ett behov av en tränare. Sagt och gjort, vi är beredda att satsa! Nu ligger en annons ute där du kan ansöka om att vara med på tåget och jobba som klubbtränare för GMOK!

Mer information om hur du ansöker här.

I’ve been running for GMOK my whole life and I have a big heart for this club. The strong feelings is the fundament for the big work which is put into the elite group in GMOK. Through complete non-profit efforts GMOK created a women team who during the last 3 of 4 years made it into top 3 at 10-mila. During the same time period the women and the men team won 2 gold medals and 3 silver medals at the Swedish relay championships.

During the last 6 months some male runners chose to leave the club because of new life circumstances, but there are still a big group who are hungry for new challenges and ready to take the next step.  The women team is intact and is chasing a victory in future 10-mila and Venla relays. There are also runners who want to develop individually with international competitions in sight.

During the spring the club has made an extensive work by identifying different roles and work which are needed to take this next step. The need of a coach/trainer was identified. We are not afraid to venture, so now there is a possibility to apply for a job as a coach for GMOK.

Read more about the job and how to apply here.

Photos: Personalsportfolio / Robbie Anderson / Anna Wallin





Sprint-SM 3:a och VM-uttagning

9 06 2017

Efter världscuprundan i Finland var det bara några dagar hemma innan det var dags att packa väskan för årets första SM-tävlingar för min del. Efter världscupen tog jag en vilodag och sedan 3 dagars lugn mängdträning. Fokus återhämtning, men också att komma igång med lite mer tid igen för ett litet mindre mängdblock inför VM.

Vi kom upp till Ånnaboda, i Kilsbergen utanför Örebro på torsdagkvällen. Kollade avlysningsområdena för höstens skogs-SM och tog en joggingtur åt andra hållet. 30 minuter uppmjukning vilket var nödvändigt efter förmiddagens styrkepass och 3 timmar bilkörning.

På fredagen var det kval. Endast en handfull personer skulle slås ut så det var, relativt sätt, en enkel väg till final om man bara stämplar rätt. Jag vill dock ta varje chans jag får med bra tävlingsbanor för att träna skarp sprint inför VM så därför sprang jag som om det vore ett VM-kval och inte ett SM-kval. Vann mitt heat med 23 sekunder och kanske var lite väl het. 🙂 Banan var dock lätt och jag kunde undvika misstag sånär som på ett vägval, så det var ett bra genomförande. Resultat.

Efter loppet åkte vi in till Örebro Centrum och åt en glass vid slottet. Fantastisk fin stadskärna i Örebro som givetvis gjorde sig extra fin i det strålande vädret. På kvällen blev det sedan en magiskt fin löprunda på knappa timmen i Kilsbergen igen. Storskog, stigar täckt av barr, kvällssol som släpps genom granarna och vindstilla sjöar. Läckert!

Det blev en tur till på dessa stigar på lördag morgon, men då låg regnet i luften. Det hann dock avta till eftermiddagens final. Såg på definitionen vid start att det nog skulle kunna bli vida vägval, men var inte riktigt förberedd på det som komma skulle. Det var lite av en labyrintkänsla om än inte i Imatra-klass (världscup i finska Imatra 2014, där de hade förvandlat staden till mer eller mindre en labyrint av staket). Jag gjorde ett par felbedömningar i vägvalen längs banan, men inga stora grejer och även om jag de gångerna inte valde det bästa så valde jag inte det sämsta heller. Tog väldigt god tid på mig i några vägvalsbedömningar, så jag är nöjd över att jag inte blev så stressad. Kom in i det allteftersom, men hade lite negativ känsla mentalt då det känts som om jag sprungit så himla långa vägval många gånger och ”säkert tappat tid”. Krigade dock på, och blev förvånad när jag såg 1 minut före startande Helena Jansson framför mig på en väg. Det där var inte en minut, snarare 20 sekunder. ”Oj, hon har haft det värre än jag”, var tanken och givetvis kändes det som om chanserna växte. Jag hade ju också gjort en hel del bra där ute, så jag visste att chansen säkert fanns. Kanske att det blev lite väl mycket tankar här då jag slarvade med att läsa in slutet av banan vilket gjorde att jag tappade någon sekund här och där i att jag inte var förberedd samt att jag valde det, visserligen, kortare vägvalet till sista kontrollen, men det långsammare. Här tappade jag sekunder mot silvret som istället blev ett brons. 13 sekunder från guld, 1 sek från silver, men 12 sek bak till 4:eplatsen, så det var stabilt. Jag är nöjd med min första sprint-SM-medalj och kan också bjuda Karro på att slå mig med 1 sek eftersom jag lyckades passera henne på världscupen med 2 sek. Nu fick vi båda stå på pallen så det var gött! Resultat.

Dagen efter var det sprintstafett och första gången jag sprang det i SM-sammanhang. Det var också första gången jag sprang sistasträckan, vilket var skoj! Moa inledde finfint på sträcka 1. Jonas tog vid och höll bra halva banan, men tog några för långa vägval och tappade lite. Robbie sprang sedan tekniskt bra och jag gick ut som 18:e, dock lite för långt efter (+3:18). Jag sprang väldigt bra mestadels, men blev lite för trött efter varvningen och slarvade på sträckan till K13 där jag krånglar till vägvalet, men inte genomför det och springer runt ett helt hus för mycket och tappar drygt 30 sek. Där ryker också chansen på 10:eplatsen som var mitt mål. Är 40 sek efter Tove på sträckan, så fram till missen hade jag sprungit bra. Synd på den avslutningen. Jag var faktiskt riktigt förbannad på mig själv. 🙂 Nyttig lärdom, dock, så det är bara att kriga vidare! Resultat.

Efter SM-helgen blev det sedan officiellt att jag är uttagen i den svenska VM-truppen till mästerskapet i Estland 30.6-7.7. Ska bli fantastiskt skoj!

sprintsm3a_rönnols.jpg

Foto: Lars Rönnols

Efter sprint-SM har jag fortsatt träna på vilket kommer hålla i sig 1,5 vecka till ungefär. Har genomfört ett tröskelpass runt grus8-an och ett fint löpteknik och banintervallpass med Lilian, Josse och Sara. 2x600m+2x500m+2x300m+2x200m genomfördes i hög fart trots lite trötta ben. Gött. Nu väntar några dagar i Estland för de sista förberedelserna och därefter Venlastafetten i Joensuu, Finland, innan det blir lugn laddning hemmavid inför VM som drar igång i månadsskiftet juni/juli.

 





Världscuppremiär med 2×3:a – BOM!

30 05 2017

Dagen efter VM-testet för medeldistans åkte jag med firma Jansson/Bergman bil till Tallin, färja till Helsingfors, spårvagn och lokaltåg till Ringleden vid Vanda flygplats där vi blev upplockade av Fredrik som körde oss i minibuss den sista biten till Lohja, mittemellan Helsingfors och Åbo. Måndagen innebar vilodag för mig, men på tisdagen var det dags att bekanta sig med den finska skogs- och sprintterrängen genom två kortare pass.

Redan dagen efter var det dags för världscuppremiär genom sprintstafett. Jag blev uttagen till att springa den första sträckan i det svenska andralaget som till slut kom att innehålla 3 tjejer och en kille, mot det vanliga 2+2. Jag, Gustav, Josse (!) och Lilian.

wc sprintrelay.jpg

Foto: Lilian Forsgren

Förstasträckor är något jag börjar bli van vid, men fick denna gång känna på tuffheten i att kämpa längre ner i fältet. Mitt startnummer var nämligen 21 vilket gjorde att jag stod i 5:e led, precis vid ett staket på högersidan och hade då lång väg eftersom vi 20m efter start skulle svänga vänster upp i en smal trapp. Försökte direkt i start komma om några stycken och lyckades, men när jag sedan ville läsa kartan smet några om mig vilket gjorde att jag hamnade en bit bak iallafall. Försökte springa om på högerkanten vid sidan av trappen, men det var trångt. Bäst att chilla lite. Läste in sträckan 1:an och 2:an, men hamnade lite efter. Har samma gaffel som Karro och Sabine (SUI), men det är några retliga meter fram. När dessutom hela andra gaffeln kommer in emellan oss mot 3:an har jag ganska många före mig. In och hämta min 3:e kontroll som är något längre än andra gaffelns och ytterligare folk passerar. Behåller lugnet, men känner att jag behöver avancera för att hålla samma tempo som de där framme. Gör det, men samtidigt missar jag en vänstersväng och får lite längre till min K5 och jag är tillbaka på samma position. Blir lite stressad av det här och bestämmer mig för att ösa på nu när vi är tillbaka uppe i parken. Tappar kartkontakten en aning, stämplar en kontroll och springer till nästa. Ser andra komma från den andra gafflingen, tänker att jag måste dubbelchecka så att jag är på väg till rätt. Det är jag, stämplar och springer mot nästa. Vad jag då inte vet är att jag stämplat fel kontrollen innan, då när jag tappar kartkontakten. Jag stämplar ett träd några meter före den jag ska ha. Jag slarvar med att kolla kodsiffrorna eftersom de inte är tryckta vid kontrollringen utan på definitionen i kanten på kartan. Jag missar detta eftersom jag har fullt sjå med att hålla koll på att jag inte springer in i andra folk eller träd, samt att kolla att emit touchfree-chipet på armen blinkar efter stämpling. Återfår lugnet en aning, tar tillbaka kartkontakten och intalar mig själv att våga vara offensiv men att ha tålamod. Varvar som 10:a/11:a – 12 sekunder efter täten. Passerar några tjejer som börjar krokna, men har fortfarande en liten bit upp till täten. Liksom täten missar jag genomgången till K17, men det blir bara några meter extra. Karro och Sabine som legat i tät gör några sekunders misstag på kontrollen och klungan trycks ihop och jag får kontakt. Karro som stämplar den precis efter mig drar upp ordentlig speed till brokontrollen på K18 och jag inser att nu är det långspurt i mål. Hänger på Karro och fler trissar upp tempot. Känner att jag har bra häng, stämplar näst sista och kan accelerera ut och är nu uppe som 6:a, stämplar sista som 4:a och kan sedan passera Karro och en till precis innan mållinjen, men rår inte riktigt på Alva som sprang första i SWE3 (några centimeter saknades). Växlar över till Gustav och är sjukt nöjd med min finish. Blir givetvis otroligt besviken när jag inser att jag stämplat fel.

Stämpla fel, något man bara inte får göra på stafett, men som tyvärr ändå händer. Jag slarvade med att kolla kodsifforna – något som är nödvändigt i park då det är så lätt att springa till fel träd när det går så fort. Besviken över att jag ödelade lagets möjligheter till ett officiellt resultat. Glad dock att Gustav, Josse och Lilian kunde springa ovetandes om min felstämpling och kämpade ända in i mål och trots att vi hade 3 tjejer i laget hade vi kommit 9:a, före bl a Frankrikes och Österrikes förstalag. Jag tjänade ca 6 sekunder på min felstämpling, så inget som hade påverkat totalresultatet, men som kanske hjälpte mig komma ifatt täten på slutet efter min halvstruliga inledning. Även om det inte går att komma ifrån besvikelsen över felstämplingen och det inte är okej, så kan jag dock ändå känna mig nöjd över hur jag hanterade andra halvan av banan. Hur jag spände bågen och faktiskt nådde i princip hela vägen fram och kunde skicka ut Gustav i ledning på sträcka 2.  En nyttig erfarenhet mot förhoppningsvis framtida sprintstafetter.

Att sedan följa förstalagets imponerande insatser som till slut ledde fram till seger efter Helenas spurtkamp mot Maja var bara så grymt att se! Stort grattis Karro, Emil, Jonas och Helena! Ni är så grymt värda den där segern alla 4!

(Oj, det blir en lång text detta. Ha ha!)

Dagen efter var det dags för sprint kval och final. Speciellt att kvalet denna gång inte bara innebar kvalificering till final utan också den tiden som sedan räknas i den totala touren som nu startade. Det gjorde att fler gick mer all in än vanligt. Jag fick sprintrutinerna att fungera riktigt bra och kunde komma i mål som 4:a, bara 6 sekunder efter Maja (DEN), Sabine (SUI) och Helena (SWE) som delade segern. Jag hade faktiskt chansen att vara där jag med efter att ha haft delad ledning med Maja vid näst sista kontrollen, men kunde inte stämpla sista kontrollen då stämplingsplattan hade ramlat ner under kontrollställningen. Jag sprang förbi och svischade armen över, när jag såg att det inte blinkade och att plattan saknades. Stannade och fattade inte vad jag skulle göra. Har det vart så för alla så att jag ska springa i mål? Ingen sa något. Stod still några sekunder innan jag ser att plattan ligger under kontrollen. Då kommer en arrangör från publiken och lyfter upp stämplingsplattan på kontrollen så att jag kan stämpla och springer i mål. Tappar således 5-6 sekunder på detta och en möjlig kvalseger. Är dum och tar inte tag i detta direkt då jag tänker att de här 5-6 sekunderna inte kommer göra så mycket på den slutliga jaktstarten ändå och min startposition i finalen kanske ändå blivit densamma om vi alla delat på segern. (Föröker dock kolla med juryfolk i efterhand, för att få avdrag på 5-6 sekunder, men de tror inte att det kommer gå igenom och jämför det med fall i längdskidåkning m.m så det blir ingen officiell protest. Det som hände var att stämplingsplattan hade ramlat ner efter att föregående löpare hade stämplat. Dåligt monterade enheter helt enkelt…)

Väl i finalen lyckas jag igen genomföra loppet på ett fokuserat och bra sätt. Tappar fokus en gång där jag inte läst sträckan ordentligt och får springa onödigt långt och sedan gör jag en felbedömning på vägval ett par gånger där jag tappar några sekunder. Annars ett bra lopp och jag är nöjd när jag går imål. Extra nöjd blir jag när det är klart att jag blir 3:a och får kliva upp på pallen. 25 sekunder efter Maja Alm som vinner och 15 sekunder bakom Tove som kommer 2:a. Karro blir 4:a, bara 2 sekunder bakom mig, så en fantastisk laginsats.

wc sprint podium.jpg

Foto: Svensk Orientering

Det var en skön vilodag innan det var dags för skogsdistanserna. Blev två korta pass för att rensa ur mjölksyran ordentligt.

Dags för medeldistans och den distans som jag känt fungerat sådär senaste tiden. Gjorde dock ett bra jobb innan med planen för genomförandet och jag är väldigt nöjd att jag lyckades följa den mer eller mindre till punkt och pricka. Banan var ganska kort och med bara 14 kontroller, så det passade bra. Fick bra flyt i början och kom också ikapp 3min före startande redan till K1. En liten miss till K3, men väl inne i det detaljerade partiet kunde jag springa precis sån orientering som jag vill. Fick slita fysiskt, men kom ifatt även 1,5 min före startande på väg till K10 vilket var ett skönt kvitto på att det går bra. Går lite snett ut till K12, men reder upp det och kan genomföra de sista sträckorna bra. Går i mål som ny ledare och plötsligt, under slutet av min nedjogg hör jag speakern ropa mitt namn till blomceremonin som den som kom på 3:e plats. Ny pallplats! Överraskad och glad gör jag rusningen till podiet och skuttar upp där jag får stå jämte Helena som vunnit! Så bra!

Sista dagen var det jaktstart långdistans i denna tour som varit under tävlingarna.  Jag gick ut som 3:a, 29 sekunder efter Maja och Helena som gick ut med 2 sek mellanrum. Bakom mig var det 45 sek ner till Sabine H och därefter gick Tove och Natalia G ut 60 sek efter mig. Jag sprang bra i början och tog in tid på Helena och Maja, men inte tillräckligt mycket för att få kontakt. Tappar stigen till 3:an och avståndet blir nästan 1 min upp, men hör Helena i grönområdet vid K5, men kommer inte  närmare där. Vid första kontrollen på andra boet är jag ifattsprungen av Tove, men orienterar bra och håller henne bakom mig strax innan vi ska ut på långsträckan tillbaka. Hakar på Tove, men känner att tröttheten i kroppen växer sig starkare och starkare. Kände mig inte pigg från start, men så länge det var korta sträckor och mycket orientering så gick det bra, men trots att jag inte tycker att tempot är så högt så tvingas jag släppa. Det var helt enkelt för högt för mig idag. Redan vid K11 börjar jag känna att tröttheten är hög och jag får redan slita för att koncentrationen ska hållas i. Vacklar på väg mot 12an, men får säga åt mig själv att skärpa mig. Orienterar bra K12-K13 och ner mot varvningen och passerar som 4:a fortfarande då jag p g a bra orienteringsteknik fortsatt hållit undan för de där bakom (det är alltså bara Tove som passerat), men de är nära nu. I den tuffa backen upp mot K17 kommer 4 löpare ifatt och jag kan inte riktigt följa. Emma J passerar precis innan kontrollen och då hon inte följer efter de andra utan tar eget vägval så följer jag efter henne i tron på att hon då borde sett något som är bättre. Jag själv har inte orkar läsa kartan… Tyvärr var det sämre och jag tappar mycket tid då jag är så trött vilket gör att nästa klunga kommer ifatt. Klungan är stor och jag får se mig passerad av många löpare. Sladdar i klungan, men har inget att sätta emot. Kommer därför i mål som 18:e och många tappade placeringar…

Besviken såklart när jag kom i mål, men kroppen ville inte idag. Det fanns ingenting. Hade också väldigt ansträngda luftrör och konstant hosta under loppet troligtvis p g a pollen. Skit att ha en sån dag när förutsättningarna var så fina. Jag är dock besviken på att jag inte gick och läste kartan upp mot K17 och iallafall tagit ett eget beslut, utan istället fokuserade jag på de som sprungit ifatt. Hade jag tagit ett bättre beslut där hade inte storklungan kommit ifatt förrän mot näst sista och då hade jag kanske kunnat mobilisera krafter för en spurt och placeringen hade inte blivit så dålig.

Positivt för min del är att för världscupen så räknades sprinten och medeln som enskilda fullpoänggivande tävlingar och likaså var jaktstarten som en enskild tävling. Med andra ord var det inte bara ett sammanlagt resultat som gav världscuppoäng. Det ger mig 2×3:eplatser vilket gör att jag just nu ligger 5:a i totala världscupen. Många fler tävlingar ska dock räknas innan säsongen summeras i Schweiz i höst…

Trots den bistra avslutningen är jag givetvis supernöjd med veckan. Att kliva upp på pallen två tävlingar i rad, en sprint och en skog (medel) var en grymt skön känsla. Jag stod på pallen på en sprint i Nordic Tour för ganska precis 4 år sedan så nu var det verkligen dags igen. Tack för alla gratulationer!

GPS-rutter från tävlingarna.
Resultat från alla tävlingar.
Totala världscupen just nu.

Foton: owcup.fi / Hannu Kaasalainen & Jenny Puputti

 





VM-tester i Estland

29 05 2017

Förra helgen hade vi svenskar VM-tester i Estland. En vecka efter att de flesta andra nationer hade haft sina. Nu var det upp till bevis för mig. Förhandsuttagen till världscupen, hyfsad leverans på sprinten i Bollnäs, men inga andra uppvisningar i skog hittills denna säsong. Jag själv visste att kapaciteten var hög efter landslagets träningsläger i Estland i början av april, men det gäller att kunna visa det i skarpt läge.

Formen hade känts sådär sedan innan 10-mila, men höll mig till planen och fokuserade på att ha tålamod. Så någon extra vilodag och några förkortade pass inför testerna så skulle det kännas lite bättre.

Ola och jag var de enda från klubben som valde att åka och springa. Vi fick en lätt träningsdag på plats dagen före långtestet och på fredagen vaknade vi till ordentlig sommarvärme. Temperaturen hade stigit upp till 25 grader när det var dags för start på 10,5 km. Trånade efter vatten redan på långsträckan till 2:an, men fick vänta till K5 där vätska fanns. Hade fram dit haft en blandad inledning. Lite svårt med riktningen i början till 2:an, där kombinationen offensiv och noggrann inte riktigt kom överens. Skärpte dock till mig och räddade upp situationen. Felläste och fick dåligt stråk till 4:an och valde dessutom fel vägval och tappade nästan 2 minuter. Hade dock ändå en känsla av att jag sprungit fort och mestadels rätt när jag dessutom kom ifatt 4min före startande Anna Bachman vid 6:an. Skönt att få någon att pusha med när det började gå uppför in mot varvning. Kände dock att jag fortfarande hade lite krut i benen så kunde rulla på rätt snabbt över åkrarna till varvning. Än en gång törstig som tusan, drack mycket och hörde samtidigt att jag var i ledningen så långt. Skönt. Småstrular lite till nästa kontroll och även till näst sista, men räddar upp båda grejerna snabbt utan att tappa så mycket tid. Kommer ifatt både Lilian och Alva vilket gav mig feedback på att loppet fortsatt vara bra jämfört med många andra. Brant utförsbacke till målet och sedan vila. Så skönt. Över lag nöjd med genomförandet och en andraplats bärgad, 2min efter Emma Johansson. Bra!

Välbehövlig vilodag och laddade batterier till medeldistanstestet. Slarvar dock mycket i början, och lyssnar inte på signalerna som säger gå runt vänster – säkert vägval – till 2:an. Genomför heller inte planen till punkt och pricka till K4 och drygt 2 minuter är förlorade. Skärper mig efter detta, men vågar inte riktigt vara offensiv. Vid K10 är jag ifattsprungen av Emma J som startade 3 minuter efter. Bestämmer mig för att nu är det ösa som gäller och springer offensivt och bra och lyckas hålla undan till kontrollen efter varvningen. På nästa sträcka passerar Emma och efter det var det bara att följa då Emma sprang prickfritt. Riktigt imponerande lopp och hon vinner en knapp minut före Helena. Jag blir 5:a, 3 minuter efter.

Avrundar VM-testhelgen med en lätt eftermiddagsjogg och därfter go-mat och go-häng på idyllisk gård utanför Otepää i försommarvärme. Känslan av testerna var bra, stabil långinsats, men lite frustration över utebliven medelleverans, men kände väl mest att ”det är som det är det”.

18641987_209361329578695_919101972_o

Foto: Eva Jurenikova





10-mila 2:a på hemmaplan

5 05 2017

Förra helgens 10-mila på hemmaplan var något jag och mina klubbkompisar sett fram emot länge länge länge. Sista veckan var det mycket nervositet. Natten till lördagen vaknade jag och första tanken var ”ska jag verkligen springa 10-mila imorgon?”.

Varför det betyder så mycket är svårt att säga. Antagligen på grund av de långa och många förberedelser som gjorts i kombination med känslan att springa stafett, i ett lag, för en klubb, som har så stor inverkan på mig.

För att spetsa till allt ytterligare hade vi i gmok-babes, på Kristines initiativ, tagit tillbaka zebratightsen, men i ny tappning. Det skapade ytterligare lagkänsla och känsla av att nu var det något speciellt på gång. Här kan ni dessutom se vår lagpresentation, med zebrastyle.

Moa & Anna inledde väldigt stabilt och jag gick ut som 6:a, 1,55 efter täten. Och nu var det dags att bli historisk. Längsta banan någonsin i 10-milas damstafett. Jag visste att jag skulle få folk i rygg eftersom det var en klunga som gick ut samtidigt. I tillägg stod Järla och väntade vid startpunkten så ytterligare en hakade på. Jag la dock bort ca 20sek till kontroll 1 då jag saknade ett mossdrag på kartan, men därefter rullade det på fint till K4. Såg dock inga framför, och tittade aldrig bakåt eftersom fokus var att gå ifatt täten. Läste dock fel till K5 och tolkade en helt rak brant som en väg (?!) och fick strula lite nedanför branten innan jag kom upp. Det gjorde att Tunaklungan som sladdat på vår kom ifatt och i spets. Det gjorde dock inget, även om jag först funderade lite på hur mycket de faktiskt tagit ikapp… Valde iallafall högervägval och blev glad när jag såg att vi kommit ifatt tättrion till K6-7. Därefter blev det sedan en sällskapsresa hem.

Jag kände mig tyvärr inte så pigg som jag önskat och drömt om. Jag hade sett mig dra en klunga i hög fart så att få skulle orka med. Hade inte alls den farten i kroppen, utan fick koncentrera mig på att mala på. La mig därför oftast på position 2 för att kunna ha stenkoll på orienteringen, men slippa dra i spets. Julia Gross för Tuna gjorde ett fint jobb därframme och orienterade bra. På de sista kontrollerna med tempoökningar efter några branta uppförsbackar började det dra ordentligt i mina baklår. Det började också hetsas en del där framme så min position blev lite längre ner i klungan. Kunde dock alltid ta in några meter in mot kontrollerna då jag hade fortsatt stenkoll på orienteringen. Försökte dra igång en spurt mot sista, men det fanns 7 stycken i klungan som var starkare så det blev till att växla över som 8:a +9 sekunder. Totalt var vi 13 lag i tätklungan inom 24 sekunder. Nästa klunga kom sedan ca 6 minuter senare så det stod klart att det var dessa 13 lag det skulle handla om och vi var ett av dem.

För min del var det lite blandade känslor efter målgång. Jag var nöjd som gått ifatt täten, det var mitt jobb, men tanken på att det fortfarande var 13 lag med i kampen kändes lite jobbig. Även om jag visste att jag inte kunde påverka vilka som hängde med och inte, så kändes det lite surt då jag hoppats kunnat ösa på lite mer under mina 11,5 kilometer.

Viktoria på 4:e gjorde några småmissar i början och tappade totalt 5 minuter på de snabbaste, men höll placeringen. Judith fick då ett slagläge underifrån och, med hjälp av Tove i Tuna, gicks om en pil uppåt i fältet. En gaffling innan varvning gjorde att de kom ifrån varandra och Judith var ca 20 sek efter Tove vid varvningen, men nu bara 3:20 från tät och kanske med en pallplats inom räckhåll. Några minuter senare var hon dock ifatt Tove igen och plötsligt var de bara 1:30 efter som 3:a och 4:a. Ytterligare några få minuter senare var de ifatt TP som var 2:a, och nu bara ca 40 sek från ledning. Dock var det väldigt kort kvar så vi trodde att det skulle bli spurt om 2:aplatsen. Känslan av att vi skulle nå pallen var fantastisk, samtidigt som det bubblade runt över spänningen att se spurten. Vi väntade oss Alfta som segrare, men plötsligt är det Tove som kommer ut mot sista först och Judith strax därefter. Det känns helt orimligt, men nu är det spurt om segern! Tove för Tuna har dock lite för många meter och det finns inget att göra, men att se Judith spurta i mål som 2:a för vårt lag kändes väldigt bra. 7 sekunder från seger, en gnutta surt, men kände direkt att nöjdheten tog över och känslan av att vi gjort en fantastiskt prestation.

Vi var favoriter för många och det är mycket extra snack utifrån som kommer till. Det är inte lätt att springa i tät av en stafett och bara leverera. Att vi lyckades så bra i år, visar att vi har en förmåga att göra jobbet lagmässigt och individuellt. De tre senaste 10-milan jag sprungit har vi varit 2:a, 3:a, 2:a. Vi kommer närmare och närmare. Snart smäller det.

Andralaget med Jolanta, Emma, Agnes, Runa och Kristine sprang så fint och blev näst bästa andralag på plats 35. Alva, Moa, Lucy, Agnes och Anna i tredjelaget sprang också superbt och blev bästa tredjelag. Grabbarna under natten och morgonen levererade också dem mestadels fina lopp och blev 16:e och 55:a. Ungdomarna som tidigare på lördagen också sprang så bra med sina 3 lag. Resultaten fina, men det bästa var stämningen i GMOK-lägret hela helgen. Peppen skyhög, många leenden och skratt. Hantering av nervositet och andra känslor på proffsiga sätt, allt för att njuta och leverera i skogen.

#rändernagåraldrigur. Ränderna som jag tänker står för det GMOK har visat mig alla mina år i klubben. En känsla av gemenskap som går över allt annat. Gemenskap över ålders- och könsgränser. Något som är svårt att behålla i en ständigt föränderlig grupp. Lite extra jobb har gjorts senaste åren, men wow vad häftigt det är när man har en grupp där alla tar ansvar och bjuder till. 1+1=3.

Extra tack till ledarna som gjort ett gediget jobb inför detta. Christin, Hasse, Ola, Ola, AP, Elit & Mats.

Också kram till tjejerna som var reserver eller av andra anledningar inte kunde/fick springa iår. Tack för ert stöd från sidan. Att ge pepp till andra som får göra det man inte får själv, är inte självklart, och är kanske ändå den största prestationen.

 lag1_collageFoton: Per Kjellander

gmokbabes

 

 

 





Stafettpåsk & återhämtning

24 04 2017

Under påsken var GMOK, som många andra klubbar i Östergötland/Södermanland och sprang Stigtomta (påskafton) och Kolmårdskavlen (annandag påsk).

Stigtomta blev en stafett i snö vilket gjorde förutsättningarna lite speciella med rejäl spårsnö. Jag sprang sista sträckan i lag tillsammans med Kristine och Viktoria och fick ett utångsläge i en stor tätklunga. Började fint då jag plockade min gaffel först och sedan fick lucka. Sprang dock lite snett till 3:an och blev ifattsprungen av ett stort gäng. Lite sämre vägval till K4, men bättre än många andra och var på position 2 och skymtade ledande Domnarvet framför, men har några lag i rygg. Springer tekniskt bra och närmar mig Emma litegrann, men sedan kommer Helena (Ravinen) samt Karro (Järla) bakom i hög fart. Tempot trissas upp och vi tar ikapp på Emma, men jag känner att det är en tyngre dag och efter ett fall ut från en kontroll så går repet och jag får släppa. Jobbigt läge, men bara fortsätta att kriga. Allt kan hända. Tappar en del på långsträckan och är ordentligt trött. Gör därefter en ordentlig miss på en kontroll precis vid en stig. Ser inte skärmen första gången jag är där och därefter får jag helt enkelt inte ihop det. Tolkat kartan fel och snön kanske gör sitt. Katastrofalt misstag och något som inte bör hända. Men i tröttheten är inte allt logiskt… Tappar över 4 minuter på misstaget och är drygt 5 min efter i mål som 9:a. Besviken, och trött.

Får en väldigt lugn dag mellan de båda stafetterna och känner mig fortsatt trött. Knyter dock näven till Kolmårdskavlen och ser fram emot en ny chans.

Snön har smält ganska mycket så partier är barmark, medan det fortfarande ligger lite i andra delar. Dock inte lika mycket som på lördagen, och man var inte lika beroende av att springa i spåret för att hålla fart. Tjejerna i alla GMOK-lag levererar magnifikt på förstasträckan och Viktoria förvaltar Moas utgångsläge väl och jag går ut som 3:a, ca 2 minuter efter Tisaren och 1,5 minut efter Lidingö och har hela 1,5min ner till nästa lag (vilket jag dock inte visste). Gör en bom på 1:an på ca 45 sekunder och springer lite knackigt även till 2:an. Bestämmer mig för att skärpa till mig tekniskt då jag inte hade det fokuset som jag vill ha. Lyckas bryta mönstret och kommer därefter in i ett tekniskt flyt även om det är en del negativa tankar på att min vänstra baksida känns stram och framsida lår tunga. In mot kontroll 9 och 10 får jag dock syn på först Anna i Lidingö ut från kontrollen och därefter även Josse i Tisaren som haft längre gaffel. Jag kommer först ifatt Josse och sedan kan jag flyta på i högt tempo på långsträckan och komma ifatt Anna halvvägs. Sänker tempot lite in mot K12 och jag spikar min gaffel och märker att jag får lucka då de andra två har en annan, lite längre. Tänker att jag inte kan få så stor lucka bara på en gaffel så springer på i bra fart in mot varvning och märker att jag är först. Märker ingen bakom så tänker att jag har en lucka där jag är mestadels utom synhåll även om jag aldrig tittar bakåt. Bara fokus framåt. Älskar hur banan avslutas med korta sträckor i teknisk svår terräng. Tänker att det finns risk att de gafflar (vilket de gjorde) och att jag kunde ha en längre variant (vilket jag hade). Skillnaderna är dock inte stora och luckan är så stor då Anna & Josse bommat tidigare, så det blir en defilering i mål som klar 1:a. Missade Viktoria och Moa vid spurten så får korsa mållinjen själv, men efter en grym laginsats där Moa plockat många långa gafflingar i början så att jag kunde ha innerkurva. Alltid skoj att vinna och få bra kvitton på stafettlöpningen.

Kände dock under hela helgen att jag behövde återhämtning. Efter Estlandslägret och de två Göteborgsdubbeltävlingarna (som jag sprang med lite onödigt hög insats) samt några efterföljande träningspass gjorde att jag blev lite väl sliten. Låren gick från att bara vara trötta till att bli mer slitna och stumma. Ingen bra signal och inget jag vill gambla med när säsongen knappt börjat. Valde därför att chilla lite i träningen, träna mer lugnt igen och också pausa lite mentalt. Det innebar att jag stod över långdistansen i Jönköping igår och fokuserar framåt. Ett beslut som jag tror är bra långsiktigt. Totalt sett ingen fara på taket.

Jag ser nu fram emot 10-mila på lördag. Galet att det nu är så nära! Ska bli fantastiskt roligt att springa i Partille. Galet nervöst, men helt magiskt.