10-mila 2:a på hemmaplan

5 05 2017

Förra helgens 10-mila på hemmaplan var något jag och mina klubbkompisar sett fram emot länge länge länge. Sista veckan var det mycket nervositet. Natten till lördagen vaknade jag och första tanken var ”ska jag verkligen springa 10-mila imorgon?”.

Varför det betyder så mycket är svårt att säga. Antagligen på grund av de långa och många förberedelser som gjorts i kombination med känslan att springa stafett, i ett lag, för en klubb, som har så stor inverkan på mig.

För att spetsa till allt ytterligare hade vi i gmok-babes, på Kristines initiativ, tagit tillbaka zebratightsen, men i ny tappning. Det skapade ytterligare lagkänsla och känsla av att nu var det något speciellt på gång. Här kan ni dessutom se vår lagpresentation, med zebrastyle.

Moa & Anna inledde väldigt stabilt och jag gick ut som 6:a, 1,55 efter täten. Och nu var det dags att bli historisk. Längsta banan någonsin i 10-milas damstafett. Jag visste att jag skulle få folk i rygg eftersom det var en klunga som gick ut samtidigt. I tillägg stod Järla och väntade vid startpunkten så ytterligare en hakade på. Jag la dock bort ca 20sek till kontroll 1 då jag saknade ett mossdrag på kartan, men därefter rullade det på fint till K4. Såg dock inga framför, och tittade aldrig bakåt eftersom fokus var att gå ifatt täten. Läste dock fel till K5 och tolkade en helt rak brant som en väg (?!) och fick strula lite nedanför branten innan jag kom upp. Det gjorde att Tunaklungan som sladdat på vår kom ifatt och i spets. Det gjorde dock inget, även om jag först funderade lite på hur mycket de faktiskt tagit ikapp… Valde iallafall högervägval och blev glad när jag såg att vi kommit ifatt tättrion till K6-7. Därefter blev det sedan en sällskapsresa hem.

Jag kände mig tyvärr inte så pigg som jag önskat och drömt om. Jag hade sett mig dra en klunga i hög fart så att få skulle orka med. Hade inte alls den farten i kroppen, utan fick koncentrera mig på att mala på. La mig därför oftast på position 2 för att kunna ha stenkoll på orienteringen, men slippa dra i spets. Julia Gross för Tuna gjorde ett fint jobb därframme och orienterade bra. På de sista kontrollerna med tempoökningar efter några branta uppförsbackar började det dra ordentligt i mina baklår. Det började också hetsas en del där framme så min position blev lite längre ner i klungan. Kunde dock alltid ta in några meter in mot kontrollerna då jag hade fortsatt stenkoll på orienteringen. Försökte dra igång en spurt mot sista, men det fanns 7 stycken i klungan som var starkare så det blev till att växla över som 8:a +9 sekunder. Totalt var vi 13 lag i tätklungan inom 24 sekunder. Nästa klunga kom sedan ca 6 minuter senare så det stod klart att det var dessa 13 lag det skulle handla om och vi var ett av dem.

För min del var det lite blandade känslor efter målgång. Jag var nöjd som gått ifatt täten, det var mitt jobb, men tanken på att det fortfarande var 13 lag med i kampen kändes lite jobbig. Även om jag visste att jag inte kunde påverka vilka som hängde med och inte, så kändes det lite surt då jag hoppats kunnat ösa på lite mer under mina 11,5 kilometer.

Viktoria på 4:e gjorde några småmissar i början och tappade totalt 5 minuter på de snabbaste, men höll placeringen. Judith fick då ett slagläge underifrån och, med hjälp av Tove i Tuna, gicks om en pil uppåt i fältet. En gaffling innan varvning gjorde att de kom ifrån varandra och Judith var ca 20 sek efter Tove vid varvningen, men nu bara 3:20 från tät och kanske med en pallplats inom räckhåll. Några minuter senare var hon dock ifatt Tove igen och plötsligt var de bara 1:30 efter som 3:a och 4:a. Ytterligare några få minuter senare var de ifatt TP som var 2:a, och nu bara ca 40 sek från ledning. Dock var det väldigt kort kvar så vi trodde att det skulle bli spurt om 2:aplatsen. Känslan av att vi skulle nå pallen var fantastisk, samtidigt som det bubblade runt över spänningen att se spurten. Vi väntade oss Alfta som segrare, men plötsligt är det Tove som kommer ut mot sista först och Judith strax därefter. Det känns helt orimligt, men nu är det spurt om segern! Tove för Tuna har dock lite för många meter och det finns inget att göra, men att se Judith spurta i mål som 2:a för vårt lag kändes väldigt bra. 7 sekunder från seger, en gnutta surt, men kände direkt att nöjdheten tog över och känslan av att vi gjort en fantastiskt prestation.

Vi var favoriter för många och det är mycket extra snack utifrån som kommer till. Det är inte lätt att springa i tät av en stafett och bara leverera. Att vi lyckades så bra i år, visar att vi har en förmåga att göra jobbet lagmässigt och individuellt. De tre senaste 10-milan jag sprungit har vi varit 2:a, 3:a, 2:a. Vi kommer närmare och närmare. Snart smäller det.

Andralaget med Jolanta, Emma, Agnes, Runa och Kristine sprang så fint och blev näst bästa andralag på plats 35. Alva, Moa, Lucy, Agnes och Anna i tredjelaget sprang också superbt och blev bästa tredjelag. Grabbarna under natten och morgonen levererade också dem mestadels fina lopp och blev 16:e och 55:a. Ungdomarna som tidigare på lördagen också sprang så bra med sina 3 lag. Resultaten fina, men det bästa var stämningen i GMOK-lägret hela helgen. Peppen skyhög, många leenden och skratt. Hantering av nervositet och andra känslor på proffsiga sätt, allt för att njuta och leverera i skogen.

#rändernagåraldrigur. Ränderna som jag tänker står för det GMOK har visat mig alla mina år i klubben. En känsla av gemenskap som går över allt annat. Gemenskap över ålders- och könsgränser. Något som är svårt att behålla i en ständigt föränderlig grupp. Lite extra jobb har gjorts senaste åren, men wow vad häftigt det är när man har en grupp där alla tar ansvar och bjuder till. 1+1=3.

Extra tack till ledarna som gjort ett gediget jobb inför detta. Christin, Hasse, Ola, Ola, AP, Elit & Mats.

Också kram till tjejerna som var reserver eller av andra anledningar inte kunde/fick springa iår. Tack för ert stöd från sidan. Att ge pepp till andra som får göra det man inte får själv, är inte självklart, och är kanske ändå den största prestationen.

 lag1_collageFoton: Per Kjellander

gmokbabes

 

 

 





Stafettpåsk & återhämtning

24 04 2017

Under påsken var GMOK, som många andra klubbar i Östergötland/Södermanland och sprang Stigtomta (påskafton) och Kolmårdskavlen (annandag påsk).

Stigtomta blev en stafett i snö vilket gjorde förutsättningarna lite speciella med rejäl spårsnö. Jag sprang sista sträckan i lag tillsammans med Kristine och Viktoria och fick ett utångsläge i en stor tätklunga. Började fint då jag plockade min gaffel först och sedan fick lucka. Sprang dock lite snett till 3:an och blev ifattsprungen av ett stort gäng. Lite sämre vägval till K4, men bättre än många andra och var på position 2 och skymtade ledande Domnarvet framför, men har några lag i rygg. Springer tekniskt bra och närmar mig Emma litegrann, men sedan kommer Helena (Ravinen) samt Karro (Järla) bakom i hög fart. Tempot trissas upp och vi tar ikapp på Emma, men jag känner att det är en tyngre dag och efter ett fall ut från en kontroll så går repet och jag får släppa. Jobbigt läge, men bara fortsätta att kriga. Allt kan hända. Tappar en del på långsträckan och är ordentligt trött. Gör därefter en ordentlig miss på en kontroll precis vid en stig. Ser inte skärmen första gången jag är där och därefter får jag helt enkelt inte ihop det. Tolkat kartan fel och snön kanske gör sitt. Katastrofalt misstag och något som inte bör hända. Men i tröttheten är inte allt logiskt… Tappar över 4 minuter på misstaget och är drygt 5 min efter i mål som 9:a. Besviken, och trött.

Får en väldigt lugn dag mellan de båda stafetterna och känner mig fortsatt trött. Knyter dock näven till Kolmårdskavlen och ser fram emot en ny chans.

Snön har smält ganska mycket så partier är barmark, medan det fortfarande ligger lite i andra delar. Dock inte lika mycket som på lördagen, och man var inte lika beroende av att springa i spåret för att hålla fart. Tjejerna i alla GMOK-lag levererar magnifikt på förstasträckan och Viktoria förvaltar Moas utgångsläge väl och jag går ut som 3:a, ca 2 minuter efter Tisaren och 1,5 minut efter Lidingö och har hela 1,5min ner till nästa lag (vilket jag dock inte visste). Gör en bom på 1:an på ca 45 sekunder och springer lite knackigt även till 2:an. Bestämmer mig för att skärpa till mig tekniskt då jag inte hade det fokuset som jag vill ha. Lyckas bryta mönstret och kommer därefter in i ett tekniskt flyt även om det är en del negativa tankar på att min vänstra baksida känns stram och framsida lår tunga. In mot kontroll 9 och 10 får jag dock syn på först Anna i Lidingö ut från kontrollen och därefter även Josse i Tisaren som haft längre gaffel. Jag kommer först ifatt Josse och sedan kan jag flyta på i högt tempo på långsträckan och komma ifatt Anna halvvägs. Sänker tempot lite in mot K12 och jag spikar min gaffel och märker att jag får lucka då de andra två har en annan, lite längre. Tänker att jag inte kan få så stor lucka bara på en gaffel så springer på i bra fart in mot varvning och märker att jag är först. Märker ingen bakom så tänker att jag har en lucka där jag är mestadels utom synhåll även om jag aldrig tittar bakåt. Bara fokus framåt. Älskar hur banan avslutas med korta sträckor i teknisk svår terräng. Tänker att det finns risk att de gafflar (vilket de gjorde) och att jag kunde ha en längre variant (vilket jag hade). Skillnaderna är dock inte stora och luckan är så stor då Anna & Josse bommat tidigare, så det blir en defilering i mål som klar 1:a. Missade Viktoria och Moa vid spurten så får korsa mållinjen själv, men efter en grym laginsats där Moa plockat många långa gafflingar i början så att jag kunde ha innerkurva. Alltid skoj att vinna och få bra kvitton på stafettlöpningen.

Kände dock under hela helgen att jag behövde återhämtning. Efter Estlandslägret och de två Göteborgsdubbeltävlingarna (som jag sprang med lite onödigt hög insats) samt några efterföljande träningspass gjorde att jag blev lite väl sliten. Låren gick från att bara vara trötta till att bli mer slitna och stumma. Ingen bra signal och inget jag vill gambla med när säsongen knappt börjat. Valde därför att chilla lite i träningen, träna mer lugnt igen och också pausa lite mentalt. Det innebar att jag stod över långdistansen i Jönköping igår och fokuserar framåt. Ett beslut som jag tror är bra långsiktigt. Totalt sett ingen fara på taket.

Jag ser nu fram emot 10-mila på lördag. Galet att det nu är så nära! Ska bli fantastiskt roligt att springa i Partille. Galet nervöst, men helt magiskt.





VM-läger i Estland

10 04 2017

Förra veckan spenderades med landslaget i Estland för VM-förberedande träning. Det var andra gången jag besökte Tartuområdet. Första gången var i höstas, också med landslaget. Då var jag trött och sliten efter en lång säsong och upplevde terrängen otroligt tuff och vresig. Denna gång märkte jag att vinterträningen gjort sitt och därmed blev upplevelsen bättre. Vresigt – ja, men inte alls så illa som senast. Kanske kan det faktum att sommarens vegetation ännu inte påverkat terrängen, men oavsett fick jag nu en bättre bild och blev också än mer taggad på sommarens utmaningar.

Lägret var väldigt bra upplagt med 3 högintensiva tävlingslika träningar. En över medeldistans, en över långdistans och en stafettrelevant. Träningarna utöver dem var lugna, men med tydliga syften. Sammanfattningvis fick jag en vecka med väldigt nyttig feedback på min teknik och där jag kunde börja jobba in de beteenden jag vill ha generellt och specifikt i VM-terrängen. Det blev ett större misstag under medel”tävlingen”, men resten var i det stora hela väldigt bra. Det är lyx att få träna med och mot några av världens bästa tjejer som vi har i det svenska laget. Jag tror stenhårt på att vi tillsammans gör varandra bättre.

Lägrets andra highlights var helt klart discotoan på cafét vid foten av Stora Äggberget. Ett hett tips om du befinner dig i den regionen. Fikan var dessutom mycket god där jag drack te som var av sorten ”something from a tree”. Allt blir liksom mer spännande utomlands när språkkunskaperna inte alltid möts helt på mitten!

Väl hemma igen valde jag att skippa Swedish Leaguepremiären i Karlskrona för att minska på antalet resor (det blir tillräckligt många ändå). Därför sprang jag Lerums och Sjövallas medel- och långdistanstävling i Floda. Bra möjligheter till att fortsätta jobba på de tekniska beteendena.

Nu till påsk väntar stafetthelg i Östergötland där vi i GMOK springer både Stigtomta och Kolmårdskavlen. Blir skoj att springa stafett med GMOK-babes igen!

Även 2017 får jag möjlighet att springa med Icebug på fötterna och 2XU på benen. Olx-spirit med överlägset grepp och hållbarhet när det kommer till OL-skor samt 2XU-tights som faktiskt håller bättre än de flesta andra tights även i skog eftersom de sitter så tight och få pinnar fastnar i tyget (som dessutom är hållbart i sig). Kompressionen som dessutom ger grym löpkänsla som också är viktigt för prestationen :).

Både Icebug och 2XU har webshop på sina respektive hemsidor så in och kika på årets nyheter! (Samarbete 2017)





Tävlingspremiär & 10-milaförberedelser

27 03 2017

Efter grus8:an har livet rullat på intensivt. P g a mycket lägervistelser i vår så har skolan bitvis tjockat ihop sig. Jag är nu inne på spurten av min tränarutbildning och har nyligen avverkat de två sista småkurserna i Vetenskapliga metoder och Hållbarhet. Det resulterade i många inlämningsuppgifter som skulle betas av, men framförallt hållbarhetskursen gav ändå intressanta perspektiv att ta med sig mot framtiden. Kontentan av den är väl att hållbarhet och etik är, likt coachingkontexten, väldigt komplext och det går sällan att hitta en generell lösning för alla situationer utan varje enskild är specifik. Så, inga genvägar finns, det går inte att undvika alla risker, men det handlar om att hantera det på ett så hållbart och etiskt sätt som möjligt, där och då.

Mitt i all träning och skola så har jag också betat av ett antal 10-milaföreläsningar med fokus på terrängen. Jag har haft äran att prata inför Västergötlands OF’s orienterare, Västerås ungdomar, Kåres lovande gäng samt Skåneslättens stora trupp! Inspirerande och roligt att se alla klubbar förbereda sig inför det som kittlar extra i min mage, vårens 10-mila!

Under helgen som gick har jag också gjort tävlingspremiär över medel- och långdistans på Rigors och Uvens tävlingar. Det slutade i segrar båda dagarna, men där långdistansloppet är det jag är mest nöjd med. Båda loppen hade väldigt bra starter, men jag blev väldigt trött på medeldistansen och lyckades inte hålla i orienteringen utan gjorde en större bom och flera små. Under långdistansen gjorde jag endast några småmissar på banans andra halva så i stort var det ett väldigt bra lopp. Också skönt att veta, att jag inför 10-mila, behärskar den långa banlängden som troligtvis väntar…

Nu framöver väntar fortsatt lite skola, men planen är att belastningen där ska trappas ner nu när säsongen på riktigt närmar sig. Mer tid till återhämtning.. Träningen fortsätter dock vara omfattande ett tag till. På fredag väntar landslagsläger i Estland – något att se fram emot! #ifyoureintothatkindofthings

bananlång.png





Nytt PB på grus-8:an

27 03 2017

Varje grundträningsperiod innehåller alltid två testlopp på grus8:an. Ett i början och ett i slutet. I fjol gick vårtestet av stapeln på Solvikingarnas vårtävling. Då slog jag PB med 48 sekunder. Jag fick mersmak av att springa löptestet under riktiga tävlingsformer och bokade in datumet 11 mars 2017 för att beta av årets vårtest.

I höstat sprang jag, bara några veckor in i grundträningen och noterade strax över 30. Minns att jag inte var där varken fysiskt eller mentalt, utan det blev mer som ett bra träningspass. Dock gav det ändå indikationer på att den där veckan i slutet av november så var inte formen nåt bra, men precis som det förväntades vara.

Vintern har rullat på mestadels väldigt bra, och efter att ha fått feedback under Italienlägret dagarna innan om att snabbheten utvecklats så visste jag att jag skulle klara av att springa fort, men frågan är hur fort? 28:19 som jag hade i fjol kändes väldigt snabbt…

Jag bestämde mig för att utnyttja tävlingsformen och fokusera lite på de andra tjejerna som sprang och bita mig fast. Kunde dock inte hänga med i Anastasias öppningstempo, även om jag öppnade snabbare än i fjol. Kändes slitigt tidigt och efter de båda långa backarna, när jag vet hur viktigt det är att trycka på i ett snabbt tempo så funderade jag på om jag skulle orka hela vägen in. Jag gav mig dock sjutton på att inte ge mig och väl längs med Delsjön mot passering 6 km började det kännas som om jag var starkare och kunde springa ifrån löpartjejen jag sprang med och placera mig som ensam 3:a Mjölksyran sprutade i sista segbacken upp, och kändes som om jag närmade mig lite de där framför, men kunde inte ta in något mer i de avslutande nedförsbackarna. Hade inte kikat så mycket på klockan under loppet, men kände att jag sprang fort. Började räkna på vad klockan skulle stå på vid passering 7 km om jag skulle ha chans att komma under 28. ”25:40” och det var precis vad en man skrek när jag passerade. Jag visste att jag skulle behöva spurta för att klara gränsen och klockan tickade snabbt, men det var otroligt gött att slänga sig över mållinjen och klocka in på 27:56 – PB med 23 sekunder och under 28 minuter. Jag blev dessutom 3:a i loppet, 22 sekunder efter Anastasia som vann imponerande. (Banan är 7777 meter och ca 90 höjdmeter).

Jag lyckades verkligen få ut all kapacitet jag hade denna dag och är väldigt nöjd över det och tiden. Det är ett tecken på att jag höjt min fysiska kapacitet ytterligare under vintern och att det jag gjort hittills varit positivt. Den där dagen var det också skoj att hälften av pallplatserna i herr- och damklassen upptogs av orienterare genom mig, Anastasia och Matthias Kyburz som kom 2:a, 10 sek bakom Mikael Ekvall på, vad jag tror är, nya orienterarvärldsrekordet på grus8an på 23:21 (om någon sprungit snabbare så får ni protestera!).

grus8an1.png

Foto: Torbjörn Gelotte / Solvikingarnas Vårtävling





Italien & Sprintcamp

27 03 2017

I början av mars åkte jag en sväng till Italien och MOC camp med delar av landslaget. Vi höll till i Vieste på östkusten och vägen dit var snirklig, men bjöd på fantastisk natur.

Höjdpunkterna på lägret var de högintensiva sprinträningarna i form av knock-out sprint och jaktstartsprint. Dessa träningar fungerade också som IOF’s test av en kommande ny VM-disciplin. Från år 2019 kommer nämligen skogs-VM och sprint-VM vara separata och arrangeras vartannat år. År 2020 är det dags för första sprint-VM och som det är nu finns ”bara” två VM-sprintdiscipliner i form av vanlig sprint och sprintstafett. IOF har då kommit på att den ”VM-veckan” isåfall blir lite tunn och vi måste få in en distans till. Lite ironiskt eftersom ett stort skäl till att man valde att splittra skog- och sprint-VM från allra första början var att man hade en för lång VM-vecka där de bästa har svårt att delta på allt. Nu måste man ändå förlänga VM-sprintveckan med en ny distans…

Oavsett diskussion om det bör delas ut VM-medaljer eller inte i knock-out eller jaktstart så var det grymt bra träningsmöjligheter för årets sprintstafetter. Sprint man mot man är väldigt speciellt och häftigt, speciellt i de gamla städerna, med trånga gränder som vi sprang runt i, i Italien.

Jag hade ett dåligt kval där jag inte riktigt hanterade tävlingstempot på sprint, men kvalificerade mig som 26:e person (av 30). Var därför inseedad som en av de sista i min semifinal på knockoutsprinten, men genomförde ett riktigt bra lopp och kunde ta hem segern efter en tight fight med Alva. Vi båda hade dessutom bästa tiderna, så även Alva kom till final som bästa lucky loser. Det var nämligen otroligt tight att kvala till final då 30 skulle bli 6 (segraren i varje av de 5 semifinalerna + 1 lucky loser).

I finalen var vi 4 svenskor, vilket kändes väldigt skoj då man lätt blir patriotisk både när man är utomlands och när man är med i landslaget. På knock-outsprint är det dessutom gafflat och jag, Helena J och Tessa Hill visade sig ha samma gaffel. Helena orienterade mestadels exemplariskt och bitvis var jag väldigt imponerad hur snabbt hon navigerade i de oregelbundna gatnätet av gränder. Dock hade jag koll där bakom och kunde avvika på rätt väg när hon valde fel på ett ställe. Tessa och jag fick lite lucka, men Helena var ifatt igen vid varvningen. Efter där råkar vi alla släppa lite koll på kartan och gör en bom, men Helena reder ut det snabbast och får en liten lucka. Jag är på position 3, men kan fortfarande skymta Helena svänga runt hörnen. Rusar stenhårt på hennes rygg och får hyfsad kontakt igen. Varvar för andra gången ca 5 sekunder bakom, men känner mig pigg och kan från näst sista till sista gå ifatt och stämpla samtidigt vid sista kontrollen efter en riktigt tight passage av mig, så det blev en kamp ända in på målsnöret och efter fotofinish dömdes jag som segrare. Härligt att få möjlighet att testa både taktik och spurtförmåga.

Samma fina utfall blev det inte på jaktstartsprinten då jag gick ut över 1 minut efter ledaren i min semifinal. Det fanns en möjlighet att nå final om jag hade orienterat bra, men tyvärr kunde jag inte hålla mig kall nog utan gjorde misstag och kunde bara avancera en plats. Fick ett uppvaknande och kunde göra om, göra rätt, i b-finalen där alla, utöver de 8 finallöparna, var med och släpptes ungefär en person varje sekund. Otroligt mycket folk, men där det ändå lönade sig att ta de rätta besluten. Gjorde det sånär som på slutet, men kunde ändå avsluta med en stark tid och finish.

Utöver dessa två träningar sprang vi lite i Foresta Umbria och lite andra sprinter i lugn fart. Tyvärr var det väldigt långa avstånd till många träningar och vi lagade dessutom mat själva, så det blev lite sämre återhämtningstid än önskat, men allt som allt ett bra läger med ett gött gäng. Jag fick med mig feedback på att min fysiska status är i bra slag och också värdefulla tekniska och taktiska bitar som är bra, men en hel del som också behövs slipas på.

knockoutsprint

Spurt mellan mig och Jansson! Foto: Öystein Kvaal Österbö





Alicante med GMOK

19 02 2017

Efter bara 10 dagar hemma efter Playitas var det dags att dra iväg igen. Denna gång med mina fina klubb Göteborg-Majorna OK till Alicante.

Jag har varit där två gånger innan, dels med klubben 2009 och med ett tjejgäng 2011. Båda lägren var riktigt bra och minnesvärda så jag hade goda förhoppningar om att detta läger skulle bli bra. Knät kändes helt återhämtat så jag var laddad för mycket orienteringslöpning.

Vi hade vår bas på Marjal Sport Camping precis vid Guardamar Norte-kartan. Det gjorde att vi fick flera pass på löpavstånd direkt från boendet samt att det bara var 5-15 minuter med bil till de flesta andra träningarna. Vi hade dessutom 2 heldagar borta. En i Caravaca de la Cruz-området (där världscupen gick 2014) samt en i Sax-området för att få lite mer inlandsterräng. Dessa dagar blev det 3 pass, 2 i skog och 1 sprint.

Fokus för mig denna veckan var att nöta teknik och de beteenden jag vill ha när jag tävlar. Fick en bra start där fokuseringen var hög och jag kunde vara väldigt medveten om vad som skedde i huvudet för att kunna vara med och korrigera i tid och undvika misstag. På mitten av lägret började jag bli trött och tappade lite då och då. Ofta ett misstag var 10:e kontroll. Ofta riktningsfel, men också något parallellfel. Jag skärpte dock till mig de sista passen och kunde avsluta bra, bland annat på ett race på den omtalade N-course (som vi dock sprang i dagsljus). Sista passet blev ett tidigt morgonpass i soluppgången och en kurvbilds-OL. Fantastiskt fint när solstrålarna skär igenom den fuktiga luften i den tekniska sanddynsterrängen och värmen som utstrålar när de träffar kinderna. Njutning till fullo!

Vädret var kanon hela veckan, med ett par dagar över 20 grader och riktigt shortsväder. Ja, det allra mesta var riktigt bra! Sanden satte dock sina spår på skavsår på fötterna och alla buskar inklusive caterpillars lämnade sina spår med kliande röda utslag, men det är sådant som hör till vårträning i Spanien.

Utöver träning hann vi med en 7-kamp med en god blandning aktiviteter: irländsk julafton, blindbock, skjuta gummiband, kasta vattenbalong, musik-när-då-då, bygga torn med sugrör, kartminnesövning med twist, balonglöpning, arga-djurleken, balans och jonglering! Som ni ser, fler än 7 grenar, men det var för att sista grenen i 7-kampen var en 5-kamp! 😉 Mitt lag (3) gick en hård fight mot lag 1, men kunde till slut vinna med en ynka poäng. Bra jobbat Agnes, Fanny, Viktor och lagledare Martin! Lag 2 hade det lite tuffare, men avslutade bra genom att vinna sista 5-kampen. Eloge också till Jocke som iallafall inte fuskade på irländsk julafton eftersom han efter genomförd tävling hade ett tydligt blödande sår i pannan efter pinnen. 😉

Tack Micke för allt fix kring lägret! Suveränt!

Nu väntar en total vilodag med Vinterstudion och en massa Quickroute! Imorgon börjar en ny kurs i skolan och träningen fortsätter.

Foton nedan: Andreas Eklund (passakartan@instagram)

linapipen1