SM-GULD!!!

27 09 2016

Det har varit en speciell period efter VM där det varit svårt att mobilisera energi till att driva igenom välgenomtänkta träningspass. Jag har därför tagit varje dag lite som det kommer, men med fokus på att försöka få till något bra till världscupfinalen i mitten av oktober.

SM-helgerna kom lite tidigt för att ha fått till en speciell uppladdning – samtidigt inte så långt ifrån VM att den fysiska formen försvunnit helt. För min del är det dock den mentala energin som är det primära. Tur att orientering trots allt är så himla skoj att det ändå finns något att plocka fram när det är SM. Bronset på långdistansen förra helgen var roligt – alltid gött med pallplats! Ibland är det skönt att slippa göra djupanalysen vad som kunde gjorts bättre och faktiskt bara vara nöjd här och nu.

Medel-SM har jag haft lite problem med de senaste åren. Har ofta haft svårt att ladda om efter långdistansen då jag också alltid varit taggad och ”sparat” energi till stafetten. Årets medel blev således ett fall framåt med en 8:eplats. Dock var jag alldeles för defensiv och hade total avsaknad av fart i tekniken. Har dock endast tränat sprint och långdistans sedan i början av juni så medeldistanstekniken satt helt enkelt inte och jag fick bita i det sura äpplet och se mig klart distanserad. Ändå så glad för Karro som tog sin första SM-medalj efter ett grymt lopp!

Och så blev det stafett. Det är helt galet att det plötsligt hände! SM-GULD!

Endast 2 av 3 GMOK-tjejlag skulle komma till start. Så många tjejer i klubben som just nu fightas mot skador. Trots det var vi ändå 6 hela och taggade tjejer på plats med ambitionerna högt! Fokus är dock, som alltid, enbart på genomförandet. Vad gör vi, när vi får kartan i hand?

Kristine inledde och gjorde det väldigt bra sånär som på en retlig miss på slutet som dessvärre kostade några minuter. Utgångsläget för Anna på andra blev således 26:a, 4:16 efter. Anna skämmer bort mig och oss andra med grymma stafettsträckor, och trots många veckors förkylning kunde hon hålla i bra orientering och plocka in lag efter lag. Jag fick ett inspirerande utgångsläge på sistasträckan, som 7:a, men fortfarande 4:20 från ledningen.

Min plan var att hålla i orienteringen då det verkligen verkade ha varit det som avgjort på de två tidigare sträckorna, men samtidigt försöka vara mer offensiv än dagen före. Jag fick en bra start i att gå ut i en stor klunga med idel duktiga tjejer runtomkring mig. Det gjorde att jag fick hjälp i att komma upp i ett högt tempo från början. Gjorde en liten miss på K2 och fastnade ordentligt i en taggtråd till K4, men bibehåll lugnet och fokus i orienteringen. Märkte att det plötsligt bara var Lisa (OK Kåre) och jag kvar av den stora klungan som vi gått ut med, men hade ingen riktig koll i vilka som var före och vilka som var efter. Var osäker till K7, men fick den efter ett lite längre kartstopp. Försökte vara offensiv på långsträckan och kunde skymta Josse i Tisaren en bit före (som hade gått ut som 4:a). Lisa och jag kom sedan ifatt henne och vi var en liten klunga som kom in till första varvningen där vi fick höra att vi plockat in tid på täten, men placering uppfattade jag aldrig.

Ut på den svåra mellanslingan där några kontroller såg riktigt luriga ut. Jag la stort förtroende till kompassen och lyckades få alla mina kontroller bra. Kom ifatt Karro i Järla, men uppfattade aldrig att hon inte hade samma gaffel som mig & Lisa. Kom sedan ifatt Anna i Lidingö och tankar börjar komma om att det borde kunna lukta medalj snart. In mot varvning för andra och sista gången och jag får höra att jag då ligger i tät. Vet att Lisa och Anna är mig hack i häl, men har inte riktigt koll på vilka fler som ligger nära bakom.

Styr iväg ut på sista slingan som även den ser svår ut, men jag känner just då stor tillit till min egen förmåga. Blir dock lite nervös när jag plötsligt är själv som går höger ut mot det gula där löpbarheten var lite sämre än jag trodde. Försöker ösa på, men blir lugn igen när Anna & Lisa kommer ut även de, och ganska tätt framför. Vi orienterar alla i mot 4:e sista och ger oss av mot 3:e sista. Lisa är först och jag tassar på bakom. Kollar kompassen och känner att vi ska lite mer höger. Svänger av och Anna gör detsamma. Jag ser dock inte kontrollen förrän Anna springer fram och jag stämplar strax bakom henne. Nu är det en kortsträcka kvar innan vi ska mot den absolut sista kontrollen. Jag har uppfattat att Lisa inte är med längre och att vi bara är två kvar. Jag får tygla mig för att inte gå om och öka farten direkt utan låter Anna styra till näst sista då jag investerar lite tid att kolla in vad som väntar framöver. Stämplar kontrollen och sedan går vi båda lite snett ut, men jag har bra koll på vad som väntar och kan gå om och ta initiativet. Vi får sista kontrollen bra, även om jag i efterhand ser att vi tappat närmare 25 sekunder på många andra som gick lite rakare.

Oavsett, mitt mål var att vara först vid sista kontrollen för att sedan kunna ösa på & bevaka under den korta spurten. Planen gick precis i hamn då jag kunde hoppa ner för stupet, stämpla först och sen rusa på den steniga stigen mot den lilla bron. När jag flyger ut på gärdet och känner att jag har skapat den där luckan som är ointaglig så ser jag Anna & Kristine stå i fållan, och jag hör speakern utropa att vi just nu springer mot SM-guldet!

Det var en sån sjuuuukt fet känsla att höra de där orden, se mina lagkompisar och att bara få vråla ut ett seger-JAAAAAAA på spurten! Att sen hoppa över mållinjen och fatta att vi gjorde det: SM-GULD i stafett!!!

Jag har varit i läget 2 gånger tidigare – att på sista sträckan faktiskt ha chans att ta guldet. En gång blev vi 4:a (2012) och en annan 6:a (2014). Jag har länge drömt om att få göra en sistasträcka där jag spurtar hem en seger. Att det skulle komma i söndags var så oväntat, men samtidigt inte. Vi har i många år haft chansen, men inte riktigt tagit den. I år trodde nog inte så många att det skulle gå när avståndet ändå var så stort som det var. Allt kan dock hända på stafett och man ska aldrig ge upp.

Anna Forsberg – jag vet inte om du minns detta, men när vi tog den där joggen veckan före jag skulle till VM så önskade du mig lycka till och vi pratade om kommande VM-lopp som jag laddade för. Vi pratade om att du istället var taggad på SM. Du fick dock inte ställa upp på varken lång eller medel p g a förkylningar, men du prioriterade och taggade till stafetten. Det sista jag sa till dig när vi skiljdes åt på det där joggpasset var att ”och sen efter VM ska vi se till att ta hem den där SM-stafetten också”. Det känns så sjukt häftigt att vi faktiskt gjorde det!

I andralaget sprang Emma, Runa och Agnes mestadels fantastiskt bra och hade länge häng på topp 10. Agnes, det krävs ibland några nitar innan man verkligen kan gå för det hela vägen. Det kommer! Också gött att se Runa back on track och Emma likaså på sträcka 1!

Sedan SM-stafetten 2009 har jag sprungit med många olika #gmokbabes i mina SM-lag. Jennie, Louise, Petra, Anna F, Viktoria, Anna W och Kristine. Topp 10 varje gång och i år fick vi det där guldet som vi varit så nära flera gånger. Fler tjejer finns att tillgå så vem vet vilka som kör för GMOK 2017?

En dröm blev sann den där söndagen på Torshamnslandet utanför Karlskrona. Jag gjorde ett grymt lopp och att få dela det med de andra tjejerna, och ja, hela klubben är något extra. Jag har redan spelat upp den där spurten många gånger i mitt huvud och segervrålet ekar, vilket det gärna kan få göra länge till…

14466428_1537085552984242_1988658435_o

 





#världensbästalandslag

29 08 2016

VM är över. VM i Sverige 2016. I Strömstad, på hemmplan. Det är över. Över. Slut.

… Va?

Jag är tom.

 

Sverige vann medaljligan. 3 guld, 2 brons – varav ett (eller en fjärdedel av ett) är ”mitt”. Vi är VM’s bästa landslag. Världens bästa landslag.

Medaljer.

Medaljer som betyder allt. Medaljligan säger att vi nu är världens bästa landslag igen. Fantastiskt – helt klart – för det visar Toves och Jer(k)ers helt sjukt grymma insatser som ni bara inte kan fatta hur stort det är. Vi har hånats, skrattats åt, skämtats om, ifrågasatts kring #världensbästalandslag. Världens bästa landslag vinner medaljer, de vinner guld. I år gjorde ”vi” det så det syns i tabellen, men samtidigt gör vi det alltid, på varje läger, samling, tävling.

#världensbästalandslag som är en vision, ramar, riktlinjer om hur vi vill ha det i vårt lag. Vad som är viktigt för att varje person ska utvecklas på alla plan. En hashtag som ska påminna oss om vad vi gör, vem vi är och vart vi vill. Oavsett prispall. Oavsett position i ligan. Medaljer som plötsligt betyder… ingenting.

 

Det är därför jag knappt vet vilka ord jag ska trycka fram. Tomheten som nu är så stor för världens bästa vecka med världens bästa landslag är slut. Jag har tagit min första VM medalj och ena sekunden betyder den just allt och i nästa i det närmaste ingenting för det finns så mycket mer den där veckan som dyker upp. Som en bergochdalbana om och om igen.

Medaljen. Bronset på sprintstafetten tillsammans med Gustav, Jonas och Helena. Jag är så glad att jag fick till årets bästa sprintlopp på den dagen. Det var magiska 13 minuter och att korsa arenan på både varvning och på målspurten var något jag aldrig kommer glömma. Jag är så stolt, glad och tacksam för vad jag fick uppleva den dagen.

Jag sprang totalt 5 lopp under VM-veckan. Alla lopp utom medeldistansen. Jag är bättre tränad än någonsin och hade stora förhoppningar på veckan. Jag fick ut maximalt på ett lopp, men givetvis hade jag hoppats på mer totalt sett. 11:a på sprinten, 14:e på långdistansen och 5:a på stafetten. Tacksam för alla chanserna som jag har krigat mig till. Terränger och tävlingar som jag aldrig varit bättre förberedd för. Stabila insatser, men inga kanonlopp. Jag är nöjd. Det var helt okej, men det finns en frustration som ligger och gror någonstans som gör att jag trots all tomhet och noll motivation just nu vet att jag kommer kämpa vidare för att någon gång få möjligheten att uppleva och göra det som Tove & Mästarn lyckades med.

Medaljen, den mest ädla runt halsen är drömmen. Det är dock känslan av den jag vill åt. Kicken av att lyckas fullt ut. Att all träning betalas ut i en inre eufori av välbehag. Jag fick ändå lite av känslan när jag korsade mållinjen först på sprintstafetten. Att jag hade gjort vad jag kunde där och då när jag ville det som mest. Det är en häftig känsla och helt klart beroendeframkallande.

Den där sprintstafettdagen när jag hade lite av #denkänslan så blev det ett brons och inget guld. Jag har sett glädjetårar i veckan av andra som kommit fyra eller sjua. Det visar på något sätt att resultaten sällan speglar allt för alla. Konkurrensen är stenhård just nu. Så många tjejer som kan ta medaljer med ett bra lopp. Och för att vinna måste man springa riktigt riktigt riktigt bra. Jag var 11:a och 12:a på mina första VM starter i Schweiz för fyra år sedan. Liknande placeringar nu, men egentligen känner jag att jag är bättre nu än då. Konstigt och frustrerande, men sant. Prestation är svårt att mäta, men tävlingsidrott handlar om att vara bäst av alla just den dagen. Att få ut allt när alla vill det som mest. Drömmen lever kvar, lever vidare, mot nya mål.

TACK alla som supportat under veckan. Så många klubbkompisar, vänner och bekanta som skådats och hörts under alla tävlingar hela veckan. Peppat, uppmuntrar, gratulerat. Jag hann träffa väldigt få av er, men uppskattar allt till fullo.

Familjen som varit där inte bara under veckan utan hela vägen fram.❤

Laget, #världensbästalandslag som är så fina, härliga, goa, galna. TACK Karro, Emma, Tove, Helena, Sara, Anna, Alva, Jonas, Jerker, Oskar, Freddan, Gurra, Pettan, Emil, Reggan, Wille, Alban, Sussi, Håkan, Holthen, Mia & Vagnis för det bästa av det bästa.

14138913_10207772434201257_1838780436_o

14124431_1732238160359593_6506406111575852273_o

Jag har dock svårt att avsluta detta inlägg. Svårt att stänga dörren till det som varit mitt enda mål sedan jag tog beslut om operationen i december 2014. Alla timmars rehab som fokuserat på att jag bara SKA ta mig till och prestera på VM på hemmaplan. Jag är stolt att jag gjorde det och med perspektiv och lite distans så kommer jag få allt större förståelse för vad jag tagit mig igenom och att jag faktiskt gjort precis allt jag kan fram mot detta VM. En sak som är säker är att det helt klart ha varit värt det.

 





O-ringen 2016

31 07 2016

Hemkommen från en fin O-ringenvecka där jag fått 5 kvalitativa pass som är värdefulla mot sommarens, årets, ja kanske mitt livs största mål hittills: VM i Strömstad.

O-ringen bestod av 4 långdistanser och 1 sprint. På VM blir det för mig 3 sprintlopp och en långdistans, så årets O-ringenprogram passade mig väl.

Veckan rullade på stabilt. Dessvärre alltid en ”större” miss per dag. Dag 1 blev den 5 minuter och jag insåg att ett träningspass i terrängen en dag innan hade vart nödvändigt. Jag fick iallafall en tankeställare mot vad som är viktigt kommande dagar på fjället. Dag 2 blev en mycket bättre dag. Ett misstag på 1,5 minut ungefär och kanske några smågrejer, men i övrigt stabilt. Dag 3 och sprint. Alltid helt fantastiskt skoj och i år var något extraordinärt. Publik runt HELA banan som var som galna. Jag tycker det är hur häftigt som helst. Jag frångick dessvärre min plan och taktik på långsträckan och gjorde ett paralellfel på en dryg halvminut som följdes av ytterligare något mindre misstag. Annars var jag väldigt pigg och fick bra lärdomar mot VM-sprinten, som tekniskt sett kommer bli något annorlunda, men publikmässigt kanske detsamma?! Efter en vilodag var det dags för sista långdistansen på fjället. Jag gjorde ett riktigt bra lopp så när som på kontroll 2 där jag slarvade med planen och gick för långt upp i sluttningen. Därefter sprang jag precis så som jag vill springa. Gladoffensiv attackorientering! Det börjar likna någonting nu.

Inför sista dagen låg jag 5:a i sammandraget. Långt, långt efter Tove, men bara 9 sek upp till Annika på plats 4, så det var ett tacksamt jaktläge. Sista etappen gick enbart i skog och jag väntade mig en tunglöpt och tekniskt svår utmaning, vilket det också blev. Jag sprang väldigt bra hela loppet och igen jobbade på helt rätt beteenden. Jag fick också nyttig man-mot-manträning (inför stafetter) eftersom Billan var runtomkring. Jag lyckades komma ifrån henne vid K12 och därefter gjorde jag tekniskt och taktiskt mycket rätt i att ”bevaka” den ledning jag fått samtidigt som jag vågade utmana mig fysiskt. Det var en glädje att stämpla vid sista kontrollen och höra att jag var på väg mot en fjärdeplats. Jag njöt på upploppet, när jag sprang förbi GMOK- och familjeklacken. Pose:ade för kameror efter att målstämplingen suttit och alla – inklusive jag – skrattade eftersom jag var dränkt i lera efter en vurpa i lerhålet vid näst sista kontrollen. Jag går till utstämplingen och då kommer det som inte får hända. ”Lina Strand, du är… Ej Godkänd.”

Svart.

Jag kan inte tro att det är sant. Jag som haft stenkoll på allt under hela banan. Bästa loppet på länge?! Jag får sedan veta att det är vid kontroll 13. Kontrollen efter att jag spikat 12:an, som Annika missat. Löpt på en stig ett litet tag och sett att Annika inte längre är hack i häl och att jag är utom synhåll. Ser att jag ska ha en höjd, efter en mosspassage. Går kompass, glider över mossen i riktning mot min. Ser en kontroll ett tiotal meter till höger i en glänta. Stämplar, springer vidare, ska gena över mossen där det är kort till nästa höjd. Hamnar mer mitt i mossen och tycker det är lite konstigt. Får kolla kompassen så jag styr mot rätt höjdparti. Stämplar nästa som är en sten. Väljer vägval och springer vidare och genomför avslutningen på ett väldigt bra sätt. Det jag då inte vet är att den där gläntan är en kontroll vid en sten och inte en höjd. Min höjd satt ett tiotal meter bortom denna sten som jag överhuvudtaget inte reflekterat över. Den satt ju på en höjd?

Det blev en otroligt kostsam miss på alla sätt och vis. Ett ej godkänt resultat på sista etappen där jag kunnat bli etapp 2:a och fått ett fint resultat på ett bra lopp. Dessutom ett ej godkänt resultat på hela O-ringen där jag slutat 4:a efter 3 absoluta världsstjärnor. Känslorna välde över och jag blev  otroligt ledsen. Hur mycket man än vill få det ogjort så går det inte. Jag stämplade vid fel kontroll. Jag slarvade med kodsiffran just där och det var vid helt fel tillfälle. Orientering är komplext. Speciellt på O-ringen där 5 dagar räknas. Ett misstag och det är kört.

Det tog några timmar, men sedan började det klarna för mig. Syftet med mitt O-ringen var att jobba med riktningsorienteringen på långdistans. Få in taktiken och tekniken att fungera under ett långt lopp. Känna att all den träning jag lagt ner finns där under hela loppet och att jag är starkt. Alla dessa kvitton har jag fått. Jag fick inget resultat på O-ringen, vilket kanske gett självförtroendet ytterligare en knuff uppåt, men jag fick med mig mycket positivt från det jag ville fokusera på och det som jag faktiskt valde att fokusera på inför och under hela O-ringenveckan. Det är också de sakerna som kommer hjälpa mig på VM om 3 veckor. Perspektiv.

Tack familj, klubbkompisar och vänner som var väldigt fina under mina nattsvarta timmar efter målgång i fredags. Nu är det nya tag med fokus framåt!

Foton: Uppe fr v: Peter Holgersson (stora bilden 1), Sven Alexandersson, Sven Alexandersson, Johan Axenborg (stora bilden 2), O-ringen, Lars Rönnols.





Venla 2016

21 06 2016

During this past weekend me and my great club mates in Göteborg-Majorna OK enjoyed the Venla and the Jukola relay in Finland. It is always amazing to enter the arena and feel the Jukola spirit. Over 1400 teams in each relay enter the forest in a magnificant way. To get the chance to run in a team who is in the lead is an awesome opportunity.

Viktoria and Anna started up the relay in a suberb way for our first team, my team. They did solid races almost without mistakes which was completely according to our plan. I felt in a good race mood and entered the forest as the 2nd team and was later approaching the first control in the lead of Venla 2016. Though it was a short one as I missed the 2nd control a lot. I lost my direction and for a while I ran without map contact. This led to uncertainty as I didn’t know if I was left or right of the control or how close to it I was. It took too long time to re-locate and after 2,5 minutes I found the flag. At the same time Halden and Pohjantäti hits it and suddenly I am caught. I understood some teams can be ahead of us so now it’s time to run really well. Anni-Maija for Halden put up a high speed out from the 2nd control and I got some seconds to get back into the map. Then I chosed my own paths and got in the lead of our small pack to the 3rd. Then we caught Kåre once again in the forked area around the 4th. I continued with the high speed past the 5th and on the long leg towards the 6th. Then Sofia for Pohjantäti took over and kept the speed high. The control was forked and I took mine right before Halden. We had the one which was a little bit shorter and got a small gap to the others (Pohjantäti, TP who has been in our tail for a while without me knowing it and also Lidingö). On the road Anni-Maija set up a high speed and we can see Josefine from Alfta ahead of us. We caught her at the following control 8. Control 8 and 9 was the only place where no one had been one a previous leg so this was the first time not running on paths. The 10th control was forked and the others ahead of me had an other one, but I had full focus on my control and lost just some seconds against the others because mine was a bit longer. I could still see Anni-Maija and Sofia in front, and Josefine right ahead of me. The speed is now very high when we are running down a hill towards a road. I pass Josefine on the road and tries to close the gap to the others. I’m not succeeding with that, but I increase the gap to the teams behind. I change over to Judith as the 3rd team, 19 seconds behind leading Halden, 13 after Pohjantäti and 23 before Alfta and PR. Though 7 teams within a minute.

It was exciting to follow the end of the relay. Congratulations to Halden for an impressive win! Judith brought us to a 5th place – the best Swedish team and record for GMOK (previous best was 14th).

I was dissatisfied with my start of the race where I loose too much time. I did a small action where I lost my direction and then I handled it bad. After that I did a clear race in high speed, which was very fun! I am happy that I didn’t got stressed after my mistake and was able to catch the lead I lost. It motivates me to be in a team with the chance to win this kind of relay and I am already looking forward to the next opportunity!

Thank you team mates, club mates and especially Christin, Hasse and Fredrik who were our splendid coaches during the competition! You are awesome!

GPS-route leg 3

Results

Göteborgs-Posten newspaper

 DSC_0546

Photo: www.o-boken.com

O-boken är en bok som varje år sammanställer orienteringsåret både nationellt och internationellt, med texter, resultat och fantastiska bilder. Finns från år 2005.





My EOC 2016

1 06 2016

For your information: This is a very long blog which was needed to share all of my experiences from this Championship! I love to write a lot of details, mostly to be able to get back and remember this myself. Enjoy everything – or skip some parts…😉

I went to the European Championships in Czech Republic with high expectations after a period with competitions where I’ve performed well.

I had known for a while that I should run sprint and middle (and my guess was also the finishing relay), but after a good performance on the sprint relay in Poland I also got the chance to run that discipline.

This was the start up of the championships. I ran the first leg and after me Gustav, Jonas & Helena ran. A great team with a big chance to win. It was really cool to get the opportunity to take part, but I was also very nervous. Though I did a good technical race except from the first long leg, but as everyone did almost the same it wasn’t a big deal. Unfortunately I hit the wall with some minutes of running left and I lost the eye-sight of the leaders and got caught by the big chasing group and fell down through the field. I guess I lost at least 15 seconds here. I was completely exhausted after finish and it didn’t feel so good to lose “that much” in the end as the sprint relay is a very tight race.

But Gustav and Jonas did fantastic races and put us in the lead. Helena was sent out approximately 20 seconds before the chasing group consists of Russia and Switzerland. I got the power back and so proud of the guys. Helena started with a big mistake and then she had troubles with her SI card which didn’t make any sound. This was for sure a big disturbance and unluckily she missed to pass one control which made our team disqualified even though we finished as 3rd and bronze medal position.

I feel of course very sad for Helena and our team, but shit happens and we need to be even more prepared next time. I have stuff to work on, Helena as well and also the boys who of course want to improve even more.

Sprint relay is a very demanding challenge. You run very close to maximum and if you step over the line and get too sore (as I did) you lose plenty of time which is hard to catch. At the same time you need to read the map and find the best route choices which sometimes just differ some meters. But, if you are not able to choose right and miss some of the best routes you lose too much time. While you are doing this while pushing as hard as you can physically you have a lot of runners around who also wants the best position along the narrow streets and tight turns around the corners. You have to keep an eye of this and also cars, public and random people inside the area to avoid collisions. If you also need to think if you have all the punches in your SI-card it makes it really really hard.

The day after the sprint relay it was the individual sprint.  During the qualification I fought against my sore thighs from the race the day before. My feeling in my body was really bad and I couldn’t really recognize it –it was the badest feeling since quite a time. I fought a lot mentally towards the final and I almost succeeded with my plan. The first loop was really good. Controlled and focused. After the map change I lost it. I had forgotten the map change in my plan and lost focus for some seconds and two bigger mistakes was done. I continued with one bigger mistake and with a total of 1.20min lost time it is completely over in a sprint. I finished 15th in a race which otherwise suited me very well. I got to learn a lot these two days, and unfortunately it was the hard way. Though I succeeded to accept my physical feeling, and it showed that the speed was high even though the feeling was bad.

Now I got three days of rest. The first day I made 30 min jogging, but was completely exhausted. My legs were “dead” and my mind as well. I had slept very bad for some nights and felt really dizzy. I continued with a complete rest day and followed the long final from home. It was great to follow the other Swedish runners who made an excellent job. Tove’s gold and Martin’s bronze as the tops of the pops!

I started to get some energy back and after a well done model event I felt ready for the middle distance. The qualification was though an awful experience as I missed the first control with 2 minutes. I was by the correct item two times, but I didn’t see the flag. The race was short and with a lot of controls in a bushy area so I realized that it is impossible to just run in some time. I had to orienteer very well technically. I did that most of the time, but I also continued with some minor mistakes. The complete race was a big stress. I qualified as the 10th (of 17 runners), so it was no danger in the end, but my feelings were mixed. Now I need to change something to the final.

I worked hard, but I found it. I made my plan and I manage to carry it out most of the time. The first part of the race was a great performance. On the second half I made one bad route choice, but also missed the 3rd last control with 30 seconds. I looked at items in the terrain, but lost the directions and went inside the green area where the control should be. Though I did a misinterpretation of the forest and saw a border which I thought was the one on the map. I lost the podium place here, which of course was sad as it was my goal, but it was close and a much better performance by me so I was happy. I ended as 8th. Tove won her second gold after an amazing race!

My stable performance at the middle got me the opportunity to run the first leg in the first team on the relay. Helena got sick during the night so we made a late change where Emma filled her spot. I still felt completely confident with my team, but I had to fight my “first-leg-ghost”. I did once more a stable performance. I had patience which was good. I was very defensive during the first half and got some more courage to be offensive in the end where I also ran very well. I sent Emma out as 4th (3rd as there were 2 Russian teams before), just 30 seconds behind. Emma did a solid race and though the hurt herself in the end of the course she fought over the finish line and sent out Tove as 2nd just 67 seconds behind leading Russia. Tove did again a nearly perfect race except from one misreading where she runs towards the 6th/7th control instead of the 4th. “Luckily” Russia did the same mistake, and even though it cost a lot of time the chance was still there. Tove was running well and while passing the arena she was in front with Finland very close behind. Then there were a lot of teams within 20-50 seconds behind so it was very tight. Tove performed well on the last technical controls and got the lead at the 2nd last. She fought up the last little hill, but Merja Rantanen from Finland had higher speed and could pass her. It was a battle towards the finish, but Merja was stronger and managed the gold and Tove brought our team to a silver medal. It was very very close, but I am so happy to get the possibility to fly back home with this silver. The Swedish second team made solid races all towards the relay and ended 7th.

This week was  a roller coaster and I’ve been fighting a lot, but I guess this was just what I needed to be able to do everything as I wish during races in the future.

Once again I need to thank all of you following at home, sending messages here and there.  Also thanks to my competitors who are extremely good at what you’re doing, but also extremely nice persons. To be competitors and friends at the same time, over country borders is something I really appreciate.

The biggest thanks goes to the whole Swedish Team. It’s been an amazing atmosphere the whole week despite bigger and smaller setbacks.  I got all the help that I’ve needed from the managers Håkan & Sussi, physios Fredrik & Hanna and team mates. I’ve got a silver medal to look at and remember all the moments we’ve had during these 10 days. I’ll keep this in my heart. THANK YOU. #världensbästalandslag

13240704_1546982145607034_7616484515452780638_n





10-milabrons!

16 05 2016

Våren är en intensiv tid med tävlingar. För några veckor sedan dunkade världscupen igång och därinnan har det varit testtävlingar och Swedish Leagues och Stigtomtakavlen. Många spännande och relativt prestigefyllda lopp, men det var först nu, denna helgen och de två kommande veckorna som våren skulle smälla till ordentligt. 10-mila med efterföljande EM-vecka.

10-mila är stort. Riktigt stort. Världens bästa stafettklubb ska koras och det över 5 sträckor, omkring 1 mils löpning vardera och många kontroller som ska tas.

10-mila är viktig i GMOK. Det håller motivationen hög under vintern och ett gemensamt mål som vi över nivågränser tillsammans kämpar om. I år hade vi 4 lag på startlinjen. 20 #gmokbabes med planen klar. Hemma hade vi ytterligare löpare som av olika anledningar inte var på plats, men som också de fanns med via sociala medier som pepp.

Kristine, Anna, Judith, Viktoria och jag var förstalagets uppställning. I år var sträckupplägget mer intressant än på länge ihop med att vi har löpare med olika kvalitéer, vilket gjorde att flera olika uppställningar diskuterades. Det slutade i ovan nämnda, vilket kändes väldigt spännande.

Kristine inledde med stabil orientering och plockade många långa gafflingar och växlade som 82:a, +5:34. Anna tog vid och gjorde det hon är allra bäst på – jaga på stafett. Sträcksnabbast och plockade upp oss till 13:e plats, +3:51. Gött! Vi fortsatte vår offensiv med Judith på den lite längre 3:e sträckan. Även hon höll sig till planen och sprang riktigt bra och förde upp oss ytterligare och nu med ordentlig tätkänning då Viktoria fick springa ut som 2:a bara 35 sekunder upp till fortsatt ledande Halden. Efter ett tag var hon uppe i ledning, men efter en liten bom och längre gaffel kom hon åter in mot Lugnet med en behållen 2:aplats och växlade ut mig 1:49 efter Halden och med flera lag inom 0:45-2 minuter jagande bakom mig.

Jag har varit nervös i flera dagar, men det brukar vara ett gott tecken. Jag har längtat till att få kartan i hand och ut för att göra mitt jobb.

Inledningen på banan var löpbetonad, men det var ändå skönt att gå ut solo då jag fick komma in i kartan och välja vägval på egen hand. Gjorde en liten miss på den 4:e kontrollen som var en riktigt lurig sänka i ett grönområde. När jag sedan skymtar Haldendräkten framför mig upp i sluttningen till 7:e kontrollen fick jag ändå en skön bekräftelse på att jag gjort mycket rätt.

Gick sedan ikapp och förbi direkt på den svåra 8:e kontrollen. När det öppnade upp sig på den halvlånga sträckan till kontroll 9 insåg jag att Halden inte var med i rygg och att jag nu sprang ensam i tät på 10-mila. Så häftigt! Jag fortsatte med bra orientering, men såg i vinkeln mot 10:e att Nydalen, Lidingö och Pan-Århus var nära.

Jag stack ner i det gafflade området och plockade mina kontroller, men tyvärr var det bara 2-gafflat och fortfarande ganska öppet så ingen gjorde några misstag och vid kontroll 13 var de ikapp. Jag fick dock fortsätta styra där framme och fortsatte med riktigt bra orientering. Vid kontroll 18 var det dags för långsträcka och jag hade Nydalen med Hausken och Lidingö med Anna Bachman hack i häl.

Jag väljer vänster runt på väg och är uppmärksam att de andra hakar på. Väl ut på vägen kommer också Maja Alm för Pan Århus som haft egen gaffel och trycker på ordentligt. Hausken svarar, jag och Anna likaså, men det biter inte riktigt lika bra för oss så Nydalen och Pan segar sig ifrån meter för meter. Jag kämpar och sliter, men benen är stumma och svarar inte riktigt så som jag önskar. Försöker springa snålt och i uppförsbacken kan Anna och jag tjuva några meter vilket gör att vi inte tappar mer. Anna var riktigt stark i backen, men jag kan göra en liten växling väl på platten mot hoppbackarna och få några meter till godo i fighten om 3:eplatsen.

Jag inser att de andra två nu skapat en betydande lucka ner mot oss och enda chansen är att de ska göra misstag så nu gäller det att jag tar fortsatt ansvar för min orientering för att ta chansen om den kommer. Stämplar vid hoppbacken och vinden tar i. Känner hur det lilla regnet och den kalla vinden börjar förvandla mina händer till isklumpar. Springer rakt och bra i början till K20, men får ett stråk ner mot ängen som går lite långt höger, men Anna & Lidingö är kvar i min rygg, men vi kommer inte närmare de där framför. Har svårt att stämpla 3:e sista p g a kylan som gör att jag inte kan styra händerna och Bachman kommer några meter närmare igen. Är dock bestämd att jag ska vara först över mållinjen och jag plockar de två sista kontrollerna utan problem och kan stämpla några meter före Anna och sedan trycka på och ser att hon inte kommer närmare. Pan Århus och Nydalen är redan i mål som 1:a och 2:a, men jag kan korsa mållinjen som 3:a och föra in GMOK som bästa svenska lag och en bronsplats.

Möter mina lagkompisar och andra klubbmedlemmar och ser deras glädje vilket stämmer överens med vad jag känner. Skönt att verkligen kunna glädjas åt 3:eplatsen, trots att vi faktiskt låg i tät under 2 tillfällen under stafetten. Maja Alm gjorde en makalöst bra sistasträcka och jag hade helt enkelt inte hennes och Hauskens extra växel på grusvägen med några kilometer kvar. Tråkigt, absolut, men det var så det var.

När jag väl fått stämplat ut och fått av mig GPS-västen så bubblar känslorna över. Tröttheten är ett faktum som mixas med lättnad och glädje som tar sitt utspel i tårar. Inför detta 10-milat har jag delvis hanterat min nervositet med att känna glädjen i att bara kunna vara med och delta.

I fjol följde jag 10-mila på hemmaplan. Förkyld, men framförallt med en fot som just då inte sprungit i skog på ett halvår och som klarade 5x1km jogg (efter fotoperationen december 2014). Nu, ett år senare, sprang jag den sista sträckan i ett GMOK-lag som kämpade om segern. Jag sprang i ledningen på 10-milas sistasträcka, orienterade i det närmaste prickfritt och styrde klungan med flerfaldiga världsmästare omkring mig. Jag gav allt jag hade och vann en tredjeplats. Jag blev så otroligt tagen av hela situationen. Att få den chansen, att vara med i den hetluften, att vara så nära att vinna är inget man kan ta för givet. Det ligger ett enormt klubbarbete bakom och för egen del ett gediget rehabarbete som faktiskt tagit mig en nivå närmare den absoluta toppen. Det gjorde mig helt enkelt väldigt rörd.

Jag har hela tiden trott på att vi kan vinna 10-mila. Vi gjorde det inte denna gång, men vi hade chansen som aldrig förr. Vi ska slipa på taktiken och fysiken och komma tillbaka ännu starkare nästa år, då på hemmaplan. Och jag ser redan fram emot Venla om 5 veckor där vi får en ny chans!

GMOK’s 2:alag kom på en mycket snygg 33:e plats, 3:elaget 51:a och 4:elaget 156:a. En enorm bredd och jag skulle så gärna vilja sätta alla individuella prestationer i rampljuset. Det var bara vi 5 som fick gå upp på pallen, men för min del har hela gänget varit betydande för min prestation.

Stämningen i vårt GMOK-camp som ett gäng i klubben dagen före byggt upp. Storbildsskärm, golv, värme och mat. Grabbar som senare under natten själva ska springa, men som lyser i ögonen av iver över att de ska få följa våra lag. Lagledare med Hasse i spetsen som professionellt finns utspridda över arenan, med tydliga uppgifter som skapar den trygghet jag behöver. De yngsta supportrarna som härjar runt i campen och som sedan efter målgång kommer och ger mig en stor kram! Alla #gmokbabes som har sprungit, springer och ska springa som med fokus och glädje gör att hela helgen varit så grymt rolig och som gör att jag längtar till nästa gång!

TACK!

Foton: Anna Wallin

Resultat hittas här.

MEDIA

Radiosporten – ”Göteborg-Majorna OK, bästa svenska lag i 10-mila” – intervju med mig i SR
Svensk Orientering – ”Dansk seger i damklassen- GMOK 3:a
GP – ”Göteborg-Majorna 3:a i 10-mila”





Swedish League final

9 05 2016

Swedish Leaguefinalen fanns inte med i min planering från början, men då jag toppade listan efter de två inledande helgerna tänkte jag om. Dock har jag stor respekt för den energi det kostar att tävla mycket varför jag endast valde att springa söndagens jaktstartsfinal. Då jag missade två tävlingar insåg jag att flera skulle ha chans att gå om mig i startlistan, vilket också skedde. Utgångsläget över den 10,2 km långa jaktstartsbanan såg därför ut att bli 5:e plats, 4:12 efter, men då Helena Jansson tyvärr kastade in handduken sprang jag istället ut som 4:a, ca 3:15 efter Tove.

Det var varmt och tuff terräng. Kom ifatt Karro redan vid 2:an och sedan kom Alva ifatt oss efter att jag gjort lite småmisstag på K2 och K3. Kände att det var slitigt och att jag inte riktigt var van vid det steniga underlaget. Längst bort på banan kände jag att jag hade bra koll och lite mer lättlöpt skog gjorde att tempot kunde gå upp litegrann. Gjorde ett litet parallellfel till K9, men redde upp det relativt snabbt, men jag hade fortfarande Alva & Karro med i rygg. Dunkade på ordentligt på långsträckan och genomförde vägvalet bra. Alva var stark på väglöpningen och trissade upp tempot ytterligare. Vi är alla tätt ihop vid K12, men så lägger jag snabb kompassriktning ut, men från K13 och drar snett ner emot mossen och tappar värdefulla meter på Alva och Karro. Det blir rusning in mot varvning och jag känner mig ordentligt trött. Genomför inte mitt tänkta vägval ner mot stigen på K15, men undviker iallafall det mesta av stenen. Ser Karro före mig, och gör om hennes lilla misstag till K16, där vi båda springer till en kontroll norr om vår. Karro har 10 sekunder ledning som jag inte mäktar med att ta ikapp och hon drar ifrån ytterligare – jag hade inget att sätta emot. Trodde jag var på väg mot snöplig 4:e plats, men det blev till slut en 3:e då Alva bommat K15. Volynska som också gick ut före i starten bröt loppet så även där en ”gratisplats” uppåt i listan.

Det var en riktigt slitig långdistans där jag kände mig tung i kropp och huvud. Ändå en bra genomkörare mot vad som väntar på 10-mila i helgen. Förhoppningarna är också att benen ska kännas bättre och bättre nu när det också närmar sig EM.

Oavsett så är jag nöjd med årets Swedish Leaguesäsong och en pallplats var skönt då det också ger lite ekonomiskt stöd som är nödvändigt för fortsatt satsning. Gött också med lite freakshow på pallen!

Foto: Sven Alexandersson

Totalresultat Swedish League 2016
GPS-tracking jaktstart