Om 10-milaterrängen / About the 10-mila terrain

20 11 2016


10-mila går som ni alla vet i Partille, Göteborg i slutet av april nästa år. Det kommer bli en grym utmaning och ett 10-mila som terrängmässigt lär gå till historien. Jag ser fram emot det grymt mycket!

Många klubbar börjar komma hit på träningsläger, däribland Tullinge SK. Igår höll jag en presentation för dem för att dela vad jag vet om terrängen och stafettlöpning där.

Kommer ni hit på läger och vill ha lite tips? Hör av er!

10-mila erbjudet träningspaket som hittas här.


10-mila will, as you all may know, be held in Partille, Gothenburg in April next year. It will be an awesome challenge and a 10-mila which will go to history when it comes to the tough and interesting terrain. I am really looking forward to it!

A lot of clubs are starting to prepare and come here for training camps, and one of them is Tullinge SK. Yesterday I held a presentation for them, to share my experiences and tips from the terrain and what will be important when running a relay there.

Are you coming on a training camp and want some tips? Get in touch!

10-mila organizers offer training packages which can be found here.

Review & evaluation of 2016

18 11 2016

And here comes a brief text as a review of my 2016. Also some numbers which evaluates parts of the training year.

I have trained 559 hours which is compared to 2015 is an increase of about 8% (518 vs 559 hours). I have increased my running amount a lot from low 89 hours (17% of all training 2015) to 303 hours and 54 % of all training.

The training is divided between:

  • Running (54 % – where 20% is orienteering)
  • Alternative training (34% – where crosstrainer is 15%, bike 7%, wetvest 6% and crosscountryskiiing/skierg/roller ski 5%)
  • Strength (9%)
  • Walk-O (3%)

Best results:

I have been part of many great relay results this year which I am proud of:

  • World Championship sprint relay BRONZE (won the 1st leg)
  • European Championship relay SILVER (3rd at first leg)
  • Swedish Championship relay GOLD (2nd at last leg)
  • 10-mila 3rd (6th at last leg)
  • World cup final sprint relay 2nd (won the 1st leg)
  • GMOK best Swedish team at both 10-mila and Jukola and Swedish Champions

Individual these are my best results at runs I am satisfied with:

  • World cup sprint 6th (Poland)
  • European championship middle 8th
  • Personal best on my running test track to 28:16 (7,8km)

Summary: I look back at a great comeback season and I am so happy to be back to be a part of both the national team and my club. Perhaps this is why I have performed way better at relays than individual this year. I must say I have developed a lot as a relay runner this year, both at the 1st leg but also at a last leg runner. My best individual result is a 6th place internationally and a 3rd place at the Swedish Championships (long). I am very happy I reached my goal of a medal in 2016 with the sprint relay bronze. Now I want to achieve more individually for 2017, but of course also still be a part of a relay team who aims for victory.

November 15’

The whole year of 2015 was about rehab, but in November the foot had started to cooperate well and I had reached my goal to go into the training period for 2016 with a foot I can count on and which are able to do at least 4 running sessions a week. My motivation was high and this month was very qualitative when it comes to running sessions.

I did the sprint O-event in Borås and won all 3 stages and 2 of the races were almost top performances. I was also back on track on the Tuesday interval session by the club at the grus8:a in Skatås. 8 times 1000 meter with high speed. I love it! And it felt surprisingly good. I also ran a new personal best on my test track (again, around the grus-8:a, which is 7,8 km gravel running). The new PB was 5 seconds better than the time set in March 2012, so it was on time.

December 15’

I could increase my training amount and went into deep training mode with a perfect mix of running, alternative basic training and strength training. Though I had felt that during the whole rehab period there was some kind of pain in my Achilles tendon which hadn’t disappeared. This was some pain I got throughout the surgery. I went to IFK Kliniken and it ended up with a schlerosing injection. This meant no running for at least 2 weeks…. And then I was back on the bike. It was a bit tough, but at least it was not for a long time. I went to Switzerand for Christmas and there I had an easier training week, but tried to get back into running. Sometimes it felt quite bad in the heel and I got some dark thoughts: “what have I done” “have I destroyed everything I did the past year”. Of course I hadn’t and after a while it started to feel better again. And Switzerland is perhaps the best place to stay as I could do great walking sessions up the steep hills, looking at the snow-covered Alps.

January 16’

Back into running. Again. And an incredibly good training month, especially when looking at quantity (all time high!). Two training camps. The first one in Idre Fjäll together with the national team. A lot of cross country skiing in an amazing area as the weather was almost perfect. I also got some really good treadmill sessions to stay with the running. In the end of the month I went to Skåne and Blekinge (south of Sweden) together with the club. There we trained basics o-technique, but also specific training for the coming European test races in April and the Swedish Championships during autumn. Nothing more to say about this. I kept up with high amount of alternative training, and continued to fill in “injured” in my training diary as I still got some work to do with strength and movement.

February 16’

I the beginning of the month I went to Portugal O Meeting and ran 2 of the 4 competitions there. In addition I did a lot of roller ski training and also a great walk-o competition against Helena. We were staying in the middle of nowhere just by the border to Spain and during the evenings we visited the only opened restaurant in the area where they served “meat with pommes and rice” – classic Portugal style.

After this I visited the doctor as I felt that I couldn’t move forward with my running amount. We found out that my right calf didn’t work as supposed. I started to work to find the connection again and build up more strength. No big deal and it showed result quite fast. Ended the month with a nice long run in the forest at home and I felt very strong during the 2 hours and started to believe that this can be a really good season and that my dream of the long distance at WOC perhaps can become true.

March 16’

One of the best training months I’ve ever done. During all high intensity sessions I felt that I had improved. I could run faster, and also recover faster inbetween intervals and sessions. I went to Halmstad to join the youth national team as a part of practical work for my education. After that I ran a running competition around my test track and beat my personal best by 48 seconds. Now 28:16 on 7,8 km. I was very relieved and happy! Right after this I went to the first real training camp in Strömstad with the national team. I’ve been there a lot, but not been able to run as much as I wanted. This time it was different and I could join for most of the planned trainings. So nice! Right after the traning camp in Strömstad I went to Czech Republic with GMOK to do some EOC trainings. This was also successful and I could finally feel that I could trust my foot and stop filling in the “injury”-button in my training diary.

April 16’

Unfortunately I got a small cold after the double training camps and had to cancel my planned competition premiere in Strömstad. I also got a bit stressed as the test races for EOC was just some days away. Luckily I got healthy so I could start these competitions and they ended really well. 2-2-4 was my results over middle, sprint and longdistance and I was clearly qualified for both world cup and the European championships. Even though the competitions had started I tried to continue with quite an high amount of training to have something to use for a small tapering towards the EOC. Though my body is good to handle tough training so my shape was continuously good. I ran a great last leg at Stigtomtakavlen where GMOK won both the women and the men’s relay. I continued with the Swedish League races in Göteborg to get a tough longdistance to prepare for WOC. In the end of April I went to the first world cup round in Poland. It was so great to be back in the national team! I had missed it! I started out the first race, the middle distance very well as long as to the 3rd last control where I did a heavy mistake. I pushed my limits and was on my way to the 3rd place, but got too tired and couldn’t understand the area or find the control. I was very frustrated afterwards as I knew I could do so much better.

May 16’

The WC in Poland continued with sprint and sprint relay. I managed to do two technically good races here and ended 6th in the individual sprint and 4th with my team (Swe2) in the sprint relay where I came 3rd to the change-over (right after Switzerland and Russia). This later on led to my selection for the sprint relay at the European Championships. After Poland I was happy but a bit tired. I realized it’s a bit exhausting to compete at a high level. The coming weekend was the Swedish League final and this wasn’t a part of my plane until I realized I was in the lead (after the EOC test races and the races in Göteborg). I decided to go up to run the final chasing start (but not the sprint and the middle the days before). Some runners passed me, but I managed to get the 3rd place overall and some extra money into my account (which is quite rare)…  I continued with competitions! 10-mila was up! We had a really good first team and I got the opportunity to run the last leg. After splendid runs by Kristine, Anna, Judith and Viktoria I was sent out as nr 2, 1,48 behind Halden. I did a solid technically race and passed Halden and was in the lead for quite a time of the relay. So cool! Though I was passed by Hausken and Maja in the end and came to the finish as number 3. It was very emotional when I reached the finish line and realized that I was there, fighting for the victory, among the very best, when I, a year earlier, wasn’t able to run longer than 400 meters in a row… Happy moment! One week later it was time for European Champs. I was selected for sprint relay, sprint, middle and relay. I have mixed feelings from the EOC-week, but happy with my ending where I manage to do good performances in the middle (8th) and the final relay where I ran the 1st leg and exchanged as number 3, just 30 seconds behind, and we (Emma, Tove and I) ended at a silver position, just seconds from the gold… I had troubles during the whole EOC with sleeping and my body didn’t cooperate as I wished for, but then I was relieved when I, towards the end of the week, realized that I could actually do good performances any way. Thank you mental training for that.

June 16’

I was totally exhausted after the European championships in and the insane competition period continued with two weekends of WOC test races. I had during the spring stuck to my plan of focusing on the championship itself and not too much on the selection. I felt that I had done a good spring season and that I somehow should be in the team, but I wanted to show more. The first tests were the sprint during the Swedish sprint championships and there I had nothing to give. I wasn’t recovered from the EOC and just wanted to lay in the sofa, relaxing and not be thinking of orienteering. So I had nothing there to do and many runners were stronger than me. Shit, this is the actual test races… What if the same will happen on the middle and the long (which was the distances that I really wanted to run at WOC)… I once again used my strong mental capacity and focused on the work I’ve done the past 1,5 years. This doesn’t disappear through one miserable weekend. Therefore I could change my bad feeling into some good performances. The middle test race was very good, finishing 3rd just behind Tove and Helena. The long was also solid, even though I got really tired and lost some time in the end and I could finish 3rd again.  I knew that this would get me into the WOC team and also get the possibility to run more than one distance. I dreamt of the middle and the long (and the relay), but it ended up with sprint, sprint relay, long and later on also relay. So great, but it actually took some time to let go of the middle distance… After the WOC tests there were just one weekend left of the spring season – the Venla relay. I did a huge mistake on the 2nd control, but from that one ran more than great. GMOK finished 5th (best Swedish team) after super performances of Viktoria and Anna and some mistakes by me & Judith. After this I got some time to relax. Finished with competitions and back to training. Felt great!

July 16’

I started up some tough training weeks and had a great pre camp in Strömstad with the team. I felt that my routines started to set. I also planned my last weeks of tapering and everything felt really good. I went to a great wedding in Dalarna and had an enjoyable evening far from WOC performances. This was a nice break in a period where everything was about preparing for WOC. After the wedding I went to Sälen and O-ringen where I should set the last routines for long distance competitions. I wasn’t prepared for “Fjällorientering”, but wanted to work on my compass skills, which is perfect in that area. I did a big mistake the first stage, but from that on everything went better and better and I got closer and closer to Tove who was super this week (and all other weeks of the year). My body felt strong and I could push all the way. I had something big coming during the last stage where I did a close to perfect long distance race, and I had achieved the 4th place in total, but unfortunately I had been at the wrong control at one place and therefore I got disqualified. I became very sad, but after some time I realized that my performance was still good and that was the important thing towards WOC.

August 16’

The WOC month! I did the last week of high amount and some extra intense training at the last pre camp with sprint focus some weeks before. I am happy I did a good plan early which I could rely on when the nervousness came on, but I could feel it – my shape was good. It was amazing to get to Strömstad and meet up with the team – just like a second family. The WOC started with sprint, but I wasn’t fully there. My plan was good, but the execution was not good. I lost seconds here and there and got a disappointing 11th place. I knew that I could do better and I also knew that I had to do better at tomorrows sprint relay. I got the opportunity once again to run the first leg and I couldn’t enjoy it more. The atmosphere, the preparations, the shape- everything felt awesome and I could run a really good race and change over first of all! It felt like a victory! Later on Jonas, Gustav, Helena and I got the bronze – Sweden’s first ever sprint relay medal at WOC. I had reached my goal of getting a medal at WOC 2016. The rest of the week was not top performances, but okay. The finishing banquet was memorable for life with the Swedish team dressed up as Minions. Best idea ever! After WOC I felt a huge emptiness. I had planned one week totally off orienteering. I started school again which I think was good to “get back into life”.

September 16’

As I said, the first week after WOC was filled with nothing but orienteering. I went to Stockholm to meet up my friends there and celebrated Karros 25th birthday and Josefines “fruhippa”. I also got to meet my good old friends Elsa & Carro and together we watched “Finding Dory” as good old times (with Finding Nemo). It felt a bit hard to start training and focusing on orienteering again, but I had decided to try to get some kind of last shape out to the World Cup final the 2nd weekend of October. On the way there were two weekends of Swedish Championships. This time I didn’t focus too much on this, but trusted my shape. If I could do well on the world champs some weeks ago, I can do it now as well. I enjoyed the SM long and middle and happy about my bronze at the long distance. I realized that I hadn’t been training middle at all and that I need to do that to get back some tempo in my orienteering technique. At the moment I was too slow. This evaluation helped me to prepare to the relay. I don’t know what happened but this day everything went on as a dream. I was sent out as 7th, 4,5min behind leaders, and after that I just did orienteering as I want to do. I gained time and suddenly I was in the lead and some minutes later I crossed the finish line as the winning team together with Kristine and Anna. AMAZING. This, together with the sprint relay on WOC and 10-mila was this year’s highlights. Couldn’t enjoy it more!

October 16’

The season was long this year. I started to feel tired, but kept my focus on the WC final. I went to a training camp in Estonia with the national team, and got a picture of what is waiting next year. Though it was a bit hard to got completely into it as the season of 16 wasn’t ended yet. After this I went to 25-manna in Stockholm. Always a nice weekend with the club, but this time it wasn’t GMOKs year. Though I got 2 last good high intensity trainings as preparations for the WC final. In Switzerland I ran everything, sprint relay, long and sprint. I could once again change over as the first woman on the first leg. Really happy about that and I have for sure learnt something how to run a first leg during this year. At the long I got 8th after an okay performance and finished the season with a 10th place at the sprint. This led up to an overall 10 th place in the World Cup of 2016. After the final stages I started my rest period. I trained 40 minutes during the first week as I had too much to do in school and also because I had no energy left for training – but it was all as planned. Season of 2016 is over and I can look back at an amazing comeback!



30 10 2016

Hösten har gått i ett och det var längesen jag skrev. Kanske också för att jag gottade mig i det där SM-guldet ganska länge.🙂

Vi tog en tur med landslaget till Estland. Första gången för mig i Baltikum och det blev till att hoppa över många vindfällen. Terrängen är inte på långa vägar lika njutbar och inspirerande som Strömstadterrängen, men det finns väldigt mycket annat som inspirerar och bubblar när det är dags att knyta näven och dra igång mot ett nytt mästerskap. Dock är jag ännu inte redo, och var det verkligen inte då. Slutet på säsongen, med några viktiga tävlingar kvar. Svårt med dubbelfokuset – att vara här och nu och förbereda sig på bästa sätt mot då kommande världscupavslutning och samtidigt suga in och förbereda sig mot något som ligger under nästa säsong – innan jag ens stängt denna. Dock, som alltid, var det ett fantastiskt läger med gänget – det är så sjukt roligt – hela tiden!

Efter Estland var det dags för 25-manna. Det gick inte riktigt vägen för GMOK iår, men vi kommer igen. För min del var helgens två lopp viktiga i förberedelserna för kommande världscupavslutning i Schweiz, dit vi åkte några dagar senare.

Ännu en resa med laget – peppat! Jag kom från en period med ganska hög stress – skitmycket att göra i skolan där jag läste både biomekanik och kostlära. Dock kunde jag lämna det bakom mig när jag väl kom till alplandet som jag inte besökt sen i julas.

Inledde vistelsen med model event och en fin teamjogg med ett par intervaller för att vara riktigt på hugget redan under första tävlingsloppet för helgen. Peppades så sjukt bra av gänget och det är en anledning till varför det är så fint att vara iväg – alla är så göttiga!

3 lopp väntade, sprintstafett, lång och sprint. Efter en fin insats på VM-sprintstafetten fick jag förtroendet att springa sträcka 1 för Sverige lag 1. Gick superbt och jag kunde växla först igen! Loppet var stabilt och kroppen fin. Sprang egentligen en kontrollsträcka dåligt där jag tappade en del tid, men resten var väldigt bra. Vi slutade som 2:a på tävlingen och 3:a i den totala sprintvärldscupen.

Dagen efter var det långdistans. Slutade 8:a och tangerad bästaresultat på långdistans. Loppet var okej, men gjorde 3 kontrollbommar där jag tappade en del tid samt att jag ramlade två gånger och slog i handen, stukade till foten, blev helt magpaj efter att ha druckit sportdryck vid vätskekontrollen och fick kramper i vänsterbenet under de sista kilometrarna. Jag var väl helt enkelt trött, men det kändes som om det rann iväg lite tid där, speciellt med magproblemen. Oavsett ännu en stabil insats.

Avslutningen på helgen blev den sedvanliga sprinten, denna gång i Aarau. Hade fortsatt problem med magen så kände mig lite kraftlös, men då grundformen varit bra under helgen var det bara att kötta på. Inledde dock dåligt och avslutade inte heller banan så bra, men däremellan gick det fint. Har inte riktigt fått till ett individuellt lika stabilt sprintlopp som i Polen, utan det knagglar lite och något jag får jobba med i vinter. Slutade 10:a och det blev också slutplaceringen i den totala världscupen. (Näst bästa resultat, var 8:a 2013).

Efter Schweizresan stängde jag igen säsong 2016. Efterföljande vecka tränade jag 40 minuter och denna vecka har jag ökat en del och varit ute på 5 pass. Jag har fortsatt haft väldigt mycket i skolan med två tentor, flera inlämningar och redovisningar. Nu har jag dock fått en liten paus på några dagar innan nästa kurs (Träningslära) drar igång. Det ger mig lite tid att hinna utvärdera säsong 2016 och börja rikta fokuset mot vad som väntar 2017 och vad jag ska göra för att ta ett steg till. Återkommer dock med detta i kommande inlägg. Just nu njuter jag av säsongsvila – en period utan mina egna krav på mig själv när det gäller träning, sömn, mat – ja allt som hör till en elitidrottares vardag. Och så smått, så smått kryper motivationen på – det som gör att jag snart är på banan och ger allt för att vara grym 2017!


27 09 2016

Det har varit en speciell period efter VM där det varit svårt att mobilisera energi till att driva igenom välgenomtänkta träningspass. Jag har därför tagit varje dag lite som det kommer, men med fokus på att försöka få till något bra till världscupfinalen i mitten av oktober.

SM-helgerna kom lite tidigt för att ha fått till en speciell uppladdning – samtidigt inte så långt ifrån VM att den fysiska formen försvunnit helt. För min del är det dock den mentala energin som är det primära. Tur att orientering trots allt är så himla skoj att det ändå finns något att plocka fram när det är SM. Bronset på långdistansen förra helgen var roligt – alltid gött med pallplats! Ibland är det skönt att slippa göra djupanalysen vad som kunde gjorts bättre och faktiskt bara vara nöjd här och nu.

Medel-SM har jag haft lite problem med de senaste åren. Har ofta haft svårt att ladda om efter långdistansen då jag också alltid varit taggad och ”sparat” energi till stafetten. Årets medel blev således ett fall framåt med en 8:eplats. Dock var jag alldeles för defensiv och hade total avsaknad av fart i tekniken. Har dock endast tränat sprint och långdistans sedan i början av juni så medeldistanstekniken satt helt enkelt inte och jag fick bita i det sura äpplet och se mig klart distanserad. Ändå så glad för Karro som tog sin första SM-medalj efter ett grymt lopp!

Och så blev det stafett. Det är helt galet att det plötsligt hände! SM-GULD!

Endast 2 av 3 GMOK-tjejlag skulle komma till start. Så många tjejer i klubben som just nu fightas mot skador. Trots det var vi ändå 6 hela och taggade tjejer på plats med ambitionerna högt! Fokus är dock, som alltid, enbart på genomförandet. Vad gör vi, när vi får kartan i hand?

Kristine inledde och gjorde det väldigt bra sånär som på en retlig miss på slutet som dessvärre kostade några minuter. Utgångsläget för Anna på andra blev således 26:a, 4:16 efter. Anna skämmer bort mig och oss andra med grymma stafettsträckor, och trots många veckors förkylning kunde hon hålla i bra orientering och plocka in lag efter lag. Jag fick ett inspirerande utgångsläge på sistasträckan, som 7:a, men fortfarande 4:20 från ledningen.

Min plan var att hålla i orienteringen då det verkligen verkade ha varit det som avgjort på de två tidigare sträckorna, men samtidigt försöka vara mer offensiv än dagen före. Jag fick en bra start i att gå ut i en stor klunga med idel duktiga tjejer runtomkring mig. Det gjorde att jag fick hjälp i att komma upp i ett högt tempo från början. Gjorde en liten miss på K2 och fastnade ordentligt i en taggtråd till K4, men bibehåll lugnet och fokus i orienteringen. Märkte att det plötsligt bara var Lisa (OK Kåre) och jag kvar av den stora klungan som vi gått ut med, men hade ingen riktig koll i vilka som var före och vilka som var efter. Var osäker till K7, men fick den efter ett lite längre kartstopp. Försökte vara offensiv på långsträckan och kunde skymta Josse i Tisaren en bit före (som hade gått ut som 4:a). Lisa och jag kom sedan ifatt henne och vi var en liten klunga som kom in till första varvningen där vi fick höra att vi plockat in tid på täten, men placering uppfattade jag aldrig.

Ut på den svåra mellanslingan där några kontroller såg riktigt luriga ut. Jag la stort förtroende till kompassen och lyckades få alla mina kontroller bra. Kom ifatt Karro i Järla, men uppfattade aldrig att hon inte hade samma gaffel som mig & Lisa. Kom sedan ifatt Anna i Lidingö och tankar börjar komma om att det borde kunna lukta medalj snart. In mot varvning för andra och sista gången och jag får höra att jag då ligger i tät. Vet att Lisa och Anna är mig hack i häl, men har inte riktigt koll på vilka fler som ligger nära bakom.

Styr iväg ut på sista slingan som även den ser svår ut, men jag känner just då stor tillit till min egen förmåga. Blir dock lite nervös när jag plötsligt är själv som går höger ut mot det gula där löpbarheten var lite sämre än jag trodde. Försöker ösa på, men blir lugn igen när Anna & Lisa kommer ut även de, och ganska tätt framför. Vi orienterar alla i mot 4:e sista och ger oss av mot 3:e sista. Lisa är först och jag tassar på bakom. Kollar kompassen och känner att vi ska lite mer höger. Svänger av och Anna gör detsamma. Jag ser dock inte kontrollen förrän Anna springer fram och jag stämplar strax bakom henne. Nu är det en kortsträcka kvar innan vi ska mot den absolut sista kontrollen. Jag har uppfattat att Lisa inte är med längre och att vi bara är två kvar. Jag får tygla mig för att inte gå om och öka farten direkt utan låter Anna styra till näst sista då jag investerar lite tid att kolla in vad som väntar framöver. Stämplar kontrollen och sedan går vi båda lite snett ut, men jag har bra koll på vad som väntar och kan gå om och ta initiativet. Vi får sista kontrollen bra, även om jag i efterhand ser att vi tappat närmare 25 sekunder på många andra som gick lite rakare.

Oavsett, mitt mål var att vara först vid sista kontrollen för att sedan kunna ösa på & bevaka under den korta spurten. Planen gick precis i hamn då jag kunde hoppa ner för stupet, stämpla först och sen rusa på den steniga stigen mot den lilla bron. När jag flyger ut på gärdet och känner att jag har skapat den där luckan som är ointaglig så ser jag Anna & Kristine stå i fållan, och jag hör speakern utropa att vi just nu springer mot SM-guldet!

Det var en sån sjuuuukt fet känsla att höra de där orden, se mina lagkompisar och att bara få vråla ut ett seger-JAAAAAAA på spurten! Att sen hoppa över mållinjen och fatta att vi gjorde det: SM-GULD i stafett!!!

Jag har varit i läget 2 gånger tidigare – att på sista sträckan faktiskt ha chans att ta guldet. En gång blev vi 4:a (2012) och en annan 6:a (2014). Jag har länge drömt om att få göra en sistasträcka där jag spurtar hem en seger. Att det skulle komma i söndags var så oväntat, men samtidigt inte. Vi har i många år haft chansen, men inte riktigt tagit den. I år trodde nog inte så många att det skulle gå när avståndet ändå var så stort som det var. Allt kan dock hända på stafett och man ska aldrig ge upp.

Anna Forsberg – jag vet inte om du minns detta, men när vi tog den där joggen veckan före jag skulle till VM så önskade du mig lycka till och vi pratade om kommande VM-lopp som jag laddade för. Vi pratade om att du istället var taggad på SM. Du fick dock inte ställa upp på varken lång eller medel p g a förkylningar, men du prioriterade och taggade till stafetten. Det sista jag sa till dig när vi skiljdes åt på det där joggpasset var att ”och sen efter VM ska vi se till att ta hem den där SM-stafetten också”. Det känns så sjukt häftigt att vi faktiskt gjorde det!

I andralaget sprang Emma, Runa och Agnes mestadels fantastiskt bra och hade länge häng på topp 10. Agnes, det krävs ibland några nitar innan man verkligen kan gå för det hela vägen. Det kommer! Också gött att se Runa back on track och Emma likaså på sträcka 1!

Sedan SM-stafetten 2009 har jag sprungit med många olika #gmokbabes i mina SM-lag. Jennie, Louise, Petra, Anna F, Viktoria, Anna W och Kristine. Topp 10 varje gång och i år fick vi det där guldet som vi varit så nära flera gånger. Fler tjejer finns att tillgå så vem vet vilka som kör för GMOK 2017?

En dröm blev sann den där söndagen på Torshamnslandet utanför Karlskrona. Jag gjorde ett grymt lopp och att få dela det med de andra tjejerna, och ja, hela klubben är något extra. Jag har redan spelat upp den där spurten många gånger i mitt huvud och segervrålet ekar, vilket det gärna kan få göra länge till…




29 08 2016

VM är över. VM i Sverige 2016. I Strömstad, på hemmplan. Det är över. Över. Slut.

… Va?

Jag är tom.


Sverige vann medaljligan. 3 guld, 2 brons – varav ett (eller en fjärdedel av ett) är ”mitt”. Vi är VM’s bästa landslag. Världens bästa landslag.


Medaljer som betyder allt. Medaljligan säger att vi nu är världens bästa landslag igen. Fantastiskt – helt klart – för det visar Toves och Jer(k)ers helt sjukt grymma insatser som ni bara inte kan fatta hur stort det är. Vi har hånats, skrattats åt, skämtats om, ifrågasatts kring #världensbästalandslag. Världens bästa landslag vinner medaljer, de vinner guld. I år gjorde ”vi” det så det syns i tabellen, men samtidigt gör vi det alltid, på varje läger, samling, tävling.

#världensbästalandslag som är en vision, ramar, riktlinjer om hur vi vill ha det i vårt lag. Vad som är viktigt för att varje person ska utvecklas på alla plan. En hashtag som ska påminna oss om vad vi gör, vem vi är och vart vi vill. Oavsett prispall. Oavsett position i ligan. Medaljer som plötsligt betyder… ingenting.


Det är därför jag knappt vet vilka ord jag ska trycka fram. Tomheten som nu är så stor för världens bästa vecka med världens bästa landslag är slut. Jag har tagit min första VM medalj och ena sekunden betyder den just allt och i nästa i det närmaste ingenting för det finns så mycket mer den där veckan som dyker upp. Som en bergochdalbana om och om igen.

Medaljen. Bronset på sprintstafetten tillsammans med Gustav, Jonas och Helena. Jag är så glad att jag fick till årets bästa sprintlopp på den dagen. Det var magiska 13 minuter och att korsa arenan på både varvning och på målspurten var något jag aldrig kommer glömma. Jag är så stolt, glad och tacksam för vad jag fick uppleva den dagen.

Jag sprang totalt 5 lopp under VM-veckan. Alla lopp utom medeldistansen. Jag är bättre tränad än någonsin och hade stora förhoppningar på veckan. Jag fick ut maximalt på ett lopp, men givetvis hade jag hoppats på mer totalt sett. 11:a på sprinten, 14:e på långdistansen och 5:a på stafetten. Tacksam för alla chanserna som jag har krigat mig till. Terränger och tävlingar som jag aldrig varit bättre förberedd för. Stabila insatser, men inga kanonlopp. Jag är nöjd. Det var helt okej, men det finns en frustration som ligger och gror någonstans som gör att jag trots all tomhet och noll motivation just nu vet att jag kommer kämpa vidare för att någon gång få möjligheten att uppleva och göra det som Tove & Mästarn lyckades med.

Medaljen, den mest ädla runt halsen är drömmen. Det är dock känslan av den jag vill åt. Kicken av att lyckas fullt ut. Att all träning betalas ut i en inre eufori av välbehag. Jag fick ändå lite av känslan när jag korsade mållinjen först på sprintstafetten. Att jag hade gjort vad jag kunde där och då när jag ville det som mest. Det är en häftig känsla och helt klart beroendeframkallande.

Den där sprintstafettdagen när jag hade lite av #denkänslan så blev det ett brons och inget guld. Jag har sett glädjetårar i veckan av andra som kommit fyra eller sjua. Det visar på något sätt att resultaten sällan speglar allt för alla. Konkurrensen är stenhård just nu. Så många tjejer som kan ta medaljer med ett bra lopp. Och för att vinna måste man springa riktigt riktigt riktigt bra. Jag var 11:a och 12:a på mina första VM starter i Schweiz för fyra år sedan. Liknande placeringar nu, men egentligen känner jag att jag är bättre nu än då. Konstigt och frustrerande, men sant. Prestation är svårt att mäta, men tävlingsidrott handlar om att vara bäst av alla just den dagen. Att få ut allt när alla vill det som mest. Drömmen lever kvar, lever vidare, mot nya mål.

TACK alla som supportat under veckan. Så många klubbkompisar, vänner och bekanta som skådats och hörts under alla tävlingar hela veckan. Peppat, uppmuntrar, gratulerat. Jag hann träffa väldigt få av er, men uppskattar allt till fullo.

Familjen som varit där inte bara under veckan utan hela vägen fram.❤

Laget, #världensbästalandslag som är så fina, härliga, goa, galna. TACK Karro, Emma, Tove, Helena, Sara, Anna, Alva, Jonas, Jerker, Oskar, Freddan, Gurra, Pettan, Emil, Reggan, Wille, Alban, Sussi, Håkan, Holthen, Mia & Vagnis för det bästa av det bästa.



Jag har dock svårt att avsluta detta inlägg. Svårt att stänga dörren till det som varit mitt enda mål sedan jag tog beslut om operationen i december 2014. Alla timmars rehab som fokuserat på att jag bara SKA ta mig till och prestera på VM på hemmaplan. Jag är stolt att jag gjorde det och med perspektiv och lite distans så kommer jag få allt större förståelse för vad jag tagit mig igenom och att jag faktiskt gjort precis allt jag kan fram mot detta VM. En sak som är säker är att det helt klart ha varit värt det.


O-ringen 2016

31 07 2016

Hemkommen från en fin O-ringenvecka där jag fått 5 kvalitativa pass som är värdefulla mot sommarens, årets, ja kanske mitt livs största mål hittills: VM i Strömstad.

O-ringen bestod av 4 långdistanser och 1 sprint. På VM blir det för mig 3 sprintlopp och en långdistans, så årets O-ringenprogram passade mig väl.

Veckan rullade på stabilt. Dessvärre alltid en ”större” miss per dag. Dag 1 blev den 5 minuter och jag insåg att ett träningspass i terrängen en dag innan hade vart nödvändigt. Jag fick iallafall en tankeställare mot vad som är viktigt kommande dagar på fjället. Dag 2 blev en mycket bättre dag. Ett misstag på 1,5 minut ungefär och kanske några smågrejer, men i övrigt stabilt. Dag 3 och sprint. Alltid helt fantastiskt skoj och i år var något extraordinärt. Publik runt HELA banan som var som galna. Jag tycker det är hur häftigt som helst. Jag frångick dessvärre min plan och taktik på långsträckan och gjorde ett paralellfel på en dryg halvminut som följdes av ytterligare något mindre misstag. Annars var jag väldigt pigg och fick bra lärdomar mot VM-sprinten, som tekniskt sett kommer bli något annorlunda, men publikmässigt kanske detsamma?! Efter en vilodag var det dags för sista långdistansen på fjället. Jag gjorde ett riktigt bra lopp så när som på kontroll 2 där jag slarvade med planen och gick för långt upp i sluttningen. Därefter sprang jag precis så som jag vill springa. Gladoffensiv attackorientering! Det börjar likna någonting nu.

Inför sista dagen låg jag 5:a i sammandraget. Långt, långt efter Tove, men bara 9 sek upp till Annika på plats 4, så det var ett tacksamt jaktläge. Sista etappen gick enbart i skog och jag väntade mig en tunglöpt och tekniskt svår utmaning, vilket det också blev. Jag sprang väldigt bra hela loppet och igen jobbade på helt rätt beteenden. Jag fick också nyttig man-mot-manträning (inför stafetter) eftersom Billan var runtomkring. Jag lyckades komma ifrån henne vid K12 och därefter gjorde jag tekniskt och taktiskt mycket rätt i att ”bevaka” den ledning jag fått samtidigt som jag vågade utmana mig fysiskt. Det var en glädje att stämpla vid sista kontrollen och höra att jag var på väg mot en fjärdeplats. Jag njöt på upploppet, när jag sprang förbi GMOK- och familjeklacken. Pose:ade för kameror efter att målstämplingen suttit och alla – inklusive jag – skrattade eftersom jag var dränkt i lera efter en vurpa i lerhålet vid näst sista kontrollen. Jag går till utstämplingen och då kommer det som inte får hända. ”Lina Strand, du är… Ej Godkänd.”


Jag kan inte tro att det är sant. Jag som haft stenkoll på allt under hela banan. Bästa loppet på länge?! Jag får sedan veta att det är vid kontroll 13. Kontrollen efter att jag spikat 12:an, som Annika missat. Löpt på en stig ett litet tag och sett att Annika inte längre är hack i häl och att jag är utom synhåll. Ser att jag ska ha en höjd, efter en mosspassage. Går kompass, glider över mossen i riktning mot min. Ser en kontroll ett tiotal meter till höger i en glänta. Stämplar, springer vidare, ska gena över mossen där det är kort till nästa höjd. Hamnar mer mitt i mossen och tycker det är lite konstigt. Får kolla kompassen så jag styr mot rätt höjdparti. Stämplar nästa som är en sten. Väljer vägval och springer vidare och genomför avslutningen på ett väldigt bra sätt. Det jag då inte vet är att den där gläntan är en kontroll vid en sten och inte en höjd. Min höjd satt ett tiotal meter bortom denna sten som jag överhuvudtaget inte reflekterat över. Den satt ju på en höjd?

Det blev en otroligt kostsam miss på alla sätt och vis. Ett ej godkänt resultat på sista etappen där jag kunnat bli etapp 2:a och fått ett fint resultat på ett bra lopp. Dessutom ett ej godkänt resultat på hela O-ringen där jag slutat 4:a efter 3 absoluta världsstjärnor. Känslorna välde över och jag blev  otroligt ledsen. Hur mycket man än vill få det ogjort så går det inte. Jag stämplade vid fel kontroll. Jag slarvade med kodsiffran just där och det var vid helt fel tillfälle. Orientering är komplext. Speciellt på O-ringen där 5 dagar räknas. Ett misstag och det är kört.

Det tog några timmar, men sedan började det klarna för mig. Syftet med mitt O-ringen var att jobba med riktningsorienteringen på långdistans. Få in taktiken och tekniken att fungera under ett långt lopp. Känna att all den träning jag lagt ner finns där under hela loppet och att jag är starkt. Alla dessa kvitton har jag fått. Jag fick inget resultat på O-ringen, vilket kanske gett självförtroendet ytterligare en knuff uppåt, men jag fick med mig mycket positivt från det jag ville fokusera på och det som jag faktiskt valde att fokusera på inför och under hela O-ringenveckan. Det är också de sakerna som kommer hjälpa mig på VM om 3 veckor. Perspektiv.

Tack familj, klubbkompisar och vänner som var väldigt fina under mina nattsvarta timmar efter målgång i fredags. Nu är det nya tag med fokus framåt!

Foton: Uppe fr v: Peter Holgersson (stora bilden 1), Sven Alexandersson, Sven Alexandersson, Johan Axenborg (stora bilden 2), O-ringen, Lars Rönnols.

Venla 2016

21 06 2016

During this past weekend me and my great club mates in Göteborg-Majorna OK enjoyed the Venla and the Jukola relay in Finland. It is always amazing to enter the arena and feel the Jukola spirit. Over 1400 teams in each relay enter the forest in a magnificant way. To get the chance to run in a team who is in the lead is an awesome opportunity.

Viktoria and Anna started up the relay in a suberb way for our first team, my team. They did solid races almost without mistakes which was completely according to our plan. I felt in a good race mood and entered the forest as the 2nd team and was later approaching the first control in the lead of Venla 2016. Though it was a short one as I missed the 2nd control a lot. I lost my direction and for a while I ran without map contact. This led to uncertainty as I didn’t know if I was left or right of the control or how close to it I was. It took too long time to re-locate and after 2,5 minutes I found the flag. At the same time Halden and Pohjantäti hits it and suddenly I am caught. I understood some teams can be ahead of us so now it’s time to run really well. Anni-Maija for Halden put up a high speed out from the 2nd control and I got some seconds to get back into the map. Then I chosed my own paths and got in the lead of our small pack to the 3rd. Then we caught Kåre once again in the forked area around the 4th. I continued with the high speed past the 5th and on the long leg towards the 6th. Then Sofia for Pohjantäti took over and kept the speed high. The control was forked and I took mine right before Halden. We had the one which was a little bit shorter and got a small gap to the others (Pohjantäti, TP who has been in our tail for a while without me knowing it and also Lidingö). On the road Anni-Maija set up a high speed and we can see Josefine from Alfta ahead of us. We caught her at the following control 8. Control 8 and 9 was the only place where no one had been one a previous leg so this was the first time not running on paths. The 10th control was forked and the others ahead of me had an other one, but I had full focus on my control and lost just some seconds against the others because mine was a bit longer. I could still see Anni-Maija and Sofia in front, and Josefine right ahead of me. The speed is now very high when we are running down a hill towards a road. I pass Josefine on the road and tries to close the gap to the others. I’m not succeeding with that, but I increase the gap to the teams behind. I change over to Judith as the 3rd team, 19 seconds behind leading Halden, 13 after Pohjantäti and 23 before Alfta and PR. Though 7 teams within a minute.

It was exciting to follow the end of the relay. Congratulations to Halden for an impressive win! Judith brought us to a 5th place – the best Swedish team and record for GMOK (previous best was 14th).

I was dissatisfied with my start of the race where I loose too much time. I did a small action where I lost my direction and then I handled it bad. After that I did a clear race in high speed, which was very fun! I am happy that I didn’t got stressed after my mistake and was able to catch the lead I lost. It motivates me to be in a team with the chance to win this kind of relay and I am already looking forward to the next opportunity!

Thank you team mates, club mates and especially Christin, Hasse and Fredrik who were our splendid coaches during the competition! You are awesome!

GPS-route leg 3


Göteborgs-Posten newspaper



O-boken är en bok som varje år sammanställer orienteringsåret både nationellt och internationellt, med texter, resultat och fantastiska bilder. Finns från år 2005.