Stafettpåsk & återhämtning

24 04 2017

Under påsken var GMOK, som många andra klubbar i Östergötland/Södermanland och sprang Stigtomta (påskafton) och Kolmårdskavlen (annandag påsk).

Stigtomta blev en stafett i snö vilket gjorde förutsättningarna lite speciella med rejäl spårsnö. Jag sprang sista sträckan i lag tillsammans med Kristine och Viktoria och fick ett utångsläge i en stor tätklunga. Började fint då jag plockade min gaffel först och sedan fick lucka. Sprang dock lite snett till 3:an och blev ifattsprungen av ett stort gäng. Lite sämre vägval till K4, men bättre än många andra och var på position 2 och skymtade ledande Domnarvet framför, men har några lag i rygg. Springer tekniskt bra och närmar mig Emma litegrann, men sedan kommer Helena (Ravinen) samt Karro (Järla) bakom i hög fart. Tempot trissas upp och vi tar ikapp på Emma, men jag känner att det är en tyngre dag och efter ett fall ut från en kontroll så går repet och jag får släppa. Jobbigt läge, men bara fortsätta att kriga. Allt kan hända. Tappar en del på långsträckan och är ordentligt trött. Gör därefter en ordentlig miss på en kontroll precis vid en stig. Ser inte skärmen första gången jag är där och därefter får jag helt enkelt inte ihop det. Tolkat kartan fel och snön kanske gör sitt. Katastrofalt misstag och något som inte bör hända. Men i tröttheten är inte allt logiskt… Tappar över 4 minuter på misstaget och är drygt 5 min efter i mål som 9:a. Besviken, och trött.

Får en väldigt lugn dag mellan de båda stafetterna och känner mig fortsatt trött. Knyter dock näven till Kolmårdskavlen och ser fram emot en ny chans.

Snön har smält ganska mycket så partier är barmark, medan det fortfarande ligger lite i andra delar. Dock inte lika mycket som på lördagen, och man var inte lika beroende av att springa i spåret för att hålla fart. Tjejerna i alla GMOK-lag levererar magnifikt på förstasträckan och Viktoria förvaltar Moas utgångsläge väl och jag går ut som 3:a, ca 2 minuter efter Tisaren och 1,5 minut efter Lidingö och har hela 1,5min ner till nästa lag (vilket jag dock inte visste). Gör en bom på 1:an på ca 45 sekunder och springer lite knackigt även till 2:an. Bestämmer mig för att skärpa till mig tekniskt då jag inte hade det fokuset som jag vill ha. Lyckas bryta mönstret och kommer därefter in i ett tekniskt flyt även om det är en del negativa tankar på att min vänstra baksida känns stram och framsida lår tunga. In mot kontroll 9 och 10 får jag dock syn på först Anna i Lidingö ut från kontrollen och därefter även Josse i Tisaren som haft längre gaffel. Jag kommer först ifatt Josse och sedan kan jag flyta på i högt tempo på långsträckan och komma ifatt Anna halvvägs. Sänker tempot lite in mot K12 och jag spikar min gaffel och märker att jag får lucka då de andra två har en annan, lite längre. Tänker att jag inte kan få så stor lucka bara på en gaffel så springer på i bra fart in mot varvning och märker att jag är först. Märker ingen bakom så tänker att jag har en lucka där jag är mestadels utom synhåll även om jag aldrig tittar bakåt. Bara fokus framåt. Älskar hur banan avslutas med korta sträckor i teknisk svår terräng. Tänker att det finns risk att de gafflar (vilket de gjorde) och att jag kunde ha en längre variant (vilket jag hade). Skillnaderna är dock inte stora och luckan är så stor då Anna & Josse bommat tidigare, så det blir en defilering i mål som klar 1:a. Missade Viktoria och Moa vid spurten så får korsa mållinjen själv, men efter en grym laginsats där Moa plockat många långa gafflingar i början så att jag kunde ha innerkurva. Alltid skoj att vinna och få bra kvitton på stafettlöpningen.

Kände dock under hela helgen att jag behövde återhämtning. Efter Estlandslägret och de två Göteborgsdubbeltävlingarna (som jag sprang med lite onödigt hög insats) samt några efterföljande träningspass gjorde att jag blev lite väl sliten. Låren gick från att bara vara trötta till att bli mer slitna och stumma. Ingen bra signal och inget jag vill gambla med när säsongen knappt börjat. Valde därför att chilla lite i träningen, träna mer lugnt igen och också pausa lite mentalt. Det innebar att jag stod över långdistansen i Jönköping igår och fokuserar framåt. Ett beslut som jag tror är bra långsiktigt. Totalt sett ingen fara på taket.

Jag ser nu fram emot 10-mila på lördag. Galet att det nu är så nära! Ska bli fantastiskt roligt att springa i Partille. Galet nervöst, men helt magiskt.





VM-läger i Estland

10 04 2017

Förra veckan spenderades med landslaget i Estland för VM-förberedande träning. Det var andra gången jag besökte Tartuområdet. Första gången var i höstas, också med landslaget. Då var jag trött och sliten efter en lång säsong och upplevde terrängen otroligt tuff och vresig. Denna gång märkte jag att vinterträningen gjort sitt och därmed blev upplevelsen bättre. Vresigt – ja, men inte alls så illa som senast. Kanske kan det faktum att sommarens vegetation ännu inte påverkat terrängen, men oavsett fick jag nu en bättre bild och blev också än mer taggad på sommarens utmaningar.

Lägret var väldigt bra upplagt med 3 högintensiva tävlingslika träningar. En över medeldistans, en över långdistans och en stafettrelevant. Träningarna utöver dem var lugna, men med tydliga syften. Sammanfattningvis fick jag en vecka med väldigt nyttig feedback på min teknik och där jag kunde börja jobba in de beteenden jag vill ha generellt och specifikt i VM-terrängen. Det blev ett större misstag under medel”tävlingen”, men resten var i det stora hela väldigt bra. Det är lyx att få träna med och mot några av världens bästa tjejer som vi har i det svenska laget. Jag tror stenhårt på att vi tillsammans gör varandra bättre.

Lägrets andra highlights var helt klart discotoan på cafét vid foten av Stora Äggberget. Ett hett tips om du befinner dig i den regionen. Fikan var dessutom mycket god där jag drack te som var av sorten ”something from a tree”. Allt blir liksom mer spännande utomlands när språkkunskaperna inte alltid möts helt på mitten!

Väl hemma igen valde jag att skippa Swedish Leaguepremiären i Karlskrona för att minska på antalet resor (det blir tillräckligt många ändå). Därför sprang jag Lerums och Sjövallas medel- och långdistanstävling i Floda. Bra möjligheter till att fortsätta jobba på de tekniska beteendena.

Nu till påsk väntar stafetthelg i Östergötland där vi i GMOK springer både Stigtomta och Kolmårdskavlen. Blir skoj att springa stafett med GMOK-babes igen!

Även 2017 får jag möjlighet att springa med Icebug på fötterna och 2XU på benen. Olx-spirit med överlägset grepp och hållbarhet när det kommer till OL-skor samt 2XU-tights som faktiskt håller bättre än de flesta andra tights även i skog eftersom de sitter så tight och få pinnar fastnar i tyget (som dessutom är hållbart i sig). Kompressionen som dessutom ger grym löpkänsla som också är viktigt för prestationen :).

Både Icebug och 2XU har webshop på sina respektive hemsidor så in och kika på årets nyheter! (Samarbete 2017)





Tävlingspremiär & 10-milaförberedelser

27 03 2017

Efter grus8:an har livet rullat på intensivt. P g a mycket lägervistelser i vår så har skolan bitvis tjockat ihop sig. Jag är nu inne på spurten av min tränarutbildning och har nyligen avverkat de två sista småkurserna i Vetenskapliga metoder och Hållbarhet. Det resulterade i många inlämningsuppgifter som skulle betas av, men framförallt hållbarhetskursen gav ändå intressanta perspektiv att ta med sig mot framtiden. Kontentan av den är väl att hållbarhet och etik är, likt coachingkontexten, väldigt komplext och det går sällan att hitta en generell lösning för alla situationer utan varje enskild är specifik. Så, inga genvägar finns, det går inte att undvika alla risker, men det handlar om att hantera det på ett så hållbart och etiskt sätt som möjligt, där och då.

Mitt i all träning och skola så har jag också betat av ett antal 10-milaföreläsningar med fokus på terrängen. Jag har haft äran att prata inför Västergötlands OF’s orienterare, Västerås ungdomar, Kåres lovande gäng samt Skåneslättens stora trupp! Inspirerande och roligt att se alla klubbar förbereda sig inför det som kittlar extra i min mage, vårens 10-mila!

Under helgen som gick har jag också gjort tävlingspremiär över medel- och långdistans på Rigors och Uvens tävlingar. Det slutade i segrar båda dagarna, men där långdistansloppet är det jag är mest nöjd med. Båda loppen hade väldigt bra starter, men jag blev väldigt trött på medeldistansen och lyckades inte hålla i orienteringen utan gjorde en större bom och flera små. Under långdistansen gjorde jag endast några småmissar på banans andra halva så i stort var det ett väldigt bra lopp. Också skönt att veta, att jag inför 10-mila, behärskar den långa banlängden som troligtvis väntar…

Nu framöver väntar fortsatt lite skola, men planen är att belastningen där ska trappas ner nu när säsongen på riktigt närmar sig. Mer tid till återhämtning.. Träningen fortsätter dock vara omfattande ett tag till. På fredag väntar landslagsläger i Estland – något att se fram emot! #ifyoureintothatkindofthings

bananlång.png





Nytt PB på grus-8:an

27 03 2017

Varje grundträningsperiod innehåller alltid två testlopp på grus8:an. Ett i början och ett i slutet. I fjol gick vårtestet av stapeln på Solvikingarnas vårtävling. Då slog jag PB med 48 sekunder. Jag fick mersmak av att springa löptestet under riktiga tävlingsformer och bokade in datumet 11 mars 2017 för att beta av årets vårtest.

I höstat sprang jag, bara några veckor in i grundträningen och noterade strax över 30. Minns att jag inte var där varken fysiskt eller mentalt, utan det blev mer som ett bra träningspass. Dock gav det ändå indikationer på att den där veckan i slutet av november så var inte formen nåt bra, men precis som det förväntades vara.

Vintern har rullat på mestadels väldigt bra, och efter att ha fått feedback under Italienlägret dagarna innan om att snabbheten utvecklats så visste jag att jag skulle klara av att springa fort, men frågan är hur fort? 28:19 som jag hade i fjol kändes väldigt snabbt…

Jag bestämde mig för att utnyttja tävlingsformen och fokusera lite på de andra tjejerna som sprang och bita mig fast. Kunde dock inte hänga med i Anastasias öppningstempo, även om jag öppnade snabbare än i fjol. Kändes slitigt tidigt och efter de båda långa backarna, när jag vet hur viktigt det är att trycka på i ett snabbt tempo så funderade jag på om jag skulle orka hela vägen in. Jag gav mig dock sjutton på att inte ge mig och väl längs med Delsjön mot passering 6 km började det kännas som om jag var starkare och kunde springa ifrån löpartjejen jag sprang med och placera mig som ensam 3:a Mjölksyran sprutade i sista segbacken upp, och kändes som om jag närmade mig lite de där framför, men kunde inte ta in något mer i de avslutande nedförsbackarna. Hade inte kikat så mycket på klockan under loppet, men kände att jag sprang fort. Började räkna på vad klockan skulle stå på vid passering 7 km om jag skulle ha chans att komma under 28. ”25:40” och det var precis vad en man skrek när jag passerade. Jag visste att jag skulle behöva spurta för att klara gränsen och klockan tickade snabbt, men det var otroligt gött att slänga sig över mållinjen och klocka in på 27:56 – PB med 23 sekunder och under 28 minuter. Jag blev dessutom 3:a i loppet, 22 sekunder efter Anastasia som vann imponerande. (Banan är 7777 meter och ca 90 höjdmeter).

Jag lyckades verkligen få ut all kapacitet jag hade denna dag och är väldigt nöjd över det och tiden. Det är ett tecken på att jag höjt min fysiska kapacitet ytterligare under vintern och att det jag gjort hittills varit positivt. Den där dagen var det också skoj att hälften av pallplatserna i herr- och damklassen upptogs av orienterare genom mig, Anastasia och Matthias Kyburz som kom 2:a, 10 sek bakom Mikael Ekvall på, vad jag tror är, nya orienterarvärldsrekordet på grus8an på 23:21 (om någon sprungit snabbare så får ni protestera!).

grus8an1.png

Foto: Torbjörn Gelotte / Solvikingarnas Vårtävling





Italien & Sprintcamp

27 03 2017

I början av mars åkte jag en sväng till Italien och MOC camp med delar av landslaget. Vi höll till i Vieste på östkusten och vägen dit var snirklig, men bjöd på fantastisk natur.

Höjdpunkterna på lägret var de högintensiva sprinträningarna i form av knock-out sprint och jaktstartsprint. Dessa träningar fungerade också som IOF’s test av en kommande ny VM-disciplin. Från år 2019 kommer nämligen skogs-VM och sprint-VM vara separata och arrangeras vartannat år. År 2020 är det dags för första sprint-VM och som det är nu finns ”bara” två VM-sprintdiscipliner i form av vanlig sprint och sprintstafett. IOF har då kommit på att den ”VM-veckan” isåfall blir lite tunn och vi måste få in en distans till. Lite ironiskt eftersom ett stort skäl till att man valde att splittra skog- och sprint-VM från allra första början var att man hade en för lång VM-vecka där de bästa har svårt att delta på allt. Nu måste man ändå förlänga VM-sprintveckan med en ny distans…

Oavsett diskussion om det bör delas ut VM-medaljer eller inte i knock-out eller jaktstart så var det grymt bra träningsmöjligheter för årets sprintstafetter. Sprint man mot man är väldigt speciellt och häftigt, speciellt i de gamla städerna, med trånga gränder som vi sprang runt i, i Italien.

Jag hade ett dåligt kval där jag inte riktigt hanterade tävlingstempot på sprint, men kvalificerade mig som 26:e person (av 30). Var därför inseedad som en av de sista i min semifinal på knockoutsprinten, men genomförde ett riktigt bra lopp och kunde ta hem segern efter en tight fight med Alva. Vi båda hade dessutom bästa tiderna, så även Alva kom till final som bästa lucky loser. Det var nämligen otroligt tight att kvala till final då 30 skulle bli 6 (segraren i varje av de 5 semifinalerna + 1 lucky loser).

I finalen var vi 4 svenskor, vilket kändes väldigt skoj då man lätt blir patriotisk både när man är utomlands och när man är med i landslaget. På knock-outsprint är det dessutom gafflat och jag, Helena J och Tessa Hill visade sig ha samma gaffel. Helena orienterade mestadels exemplariskt och bitvis var jag väldigt imponerad hur snabbt hon navigerade i de oregelbundna gatnätet av gränder. Dock hade jag koll där bakom och kunde avvika på rätt väg när hon valde fel på ett ställe. Tessa och jag fick lite lucka, men Helena var ifatt igen vid varvningen. Efter där råkar vi alla släppa lite koll på kartan och gör en bom, men Helena reder ut det snabbast och får en liten lucka. Jag är på position 3, men kan fortfarande skymta Helena svänga runt hörnen. Rusar stenhårt på hennes rygg och får hyfsad kontakt igen. Varvar för andra gången ca 5 sekunder bakom, men känner mig pigg och kan från näst sista till sista gå ifatt och stämpla samtidigt vid sista kontrollen efter en riktigt tight passage av mig, så det blev en kamp ända in på målsnöret och efter fotofinish dömdes jag som segrare. Härligt att få möjlighet att testa både taktik och spurtförmåga.

Samma fina utfall blev det inte på jaktstartsprinten då jag gick ut över 1 minut efter ledaren i min semifinal. Det fanns en möjlighet att nå final om jag hade orienterat bra, men tyvärr kunde jag inte hålla mig kall nog utan gjorde misstag och kunde bara avancera en plats. Fick ett uppvaknande och kunde göra om, göra rätt, i b-finalen där alla, utöver de 8 finallöparna, var med och släpptes ungefär en person varje sekund. Otroligt mycket folk, men där det ändå lönade sig att ta de rätta besluten. Gjorde det sånär som på slutet, men kunde ändå avsluta med en stark tid och finish.

Utöver dessa två träningar sprang vi lite i Foresta Umbria och lite andra sprinter i lugn fart. Tyvärr var det väldigt långa avstånd till många träningar och vi lagade dessutom mat själva, så det blev lite sämre återhämtningstid än önskat, men allt som allt ett bra läger med ett gött gäng. Jag fick med mig feedback på att min fysiska status är i bra slag och också värdefulla tekniska och taktiska bitar som är bra, men en hel del som också behövs slipas på.

knockoutsprint

Spurt mellan mig och Jansson! Foto: Öystein Kvaal Österbö





Alicante med GMOK

19 02 2017

Efter bara 10 dagar hemma efter Playitas var det dags att dra iväg igen. Denna gång med mina fina klubb Göteborg-Majorna OK till Alicante.

Jag har varit där två gånger innan, dels med klubben 2009 och med ett tjejgäng 2011. Båda lägren var riktigt bra och minnesvärda så jag hade goda förhoppningar om att detta läger skulle bli bra. Knät kändes helt återhämtat så jag var laddad för mycket orienteringslöpning.

Vi hade vår bas på Marjal Sport Camping precis vid Guardamar Norte-kartan. Det gjorde att vi fick flera pass på löpavstånd direkt från boendet samt att det bara var 5-15 minuter med bil till de flesta andra träningarna. Vi hade dessutom 2 heldagar borta. En i Caravaca de la Cruz-området (där världscupen gick 2014) samt en i Sax-området för att få lite mer inlandsterräng. Dessa dagar blev det 3 pass, 2 i skog och 1 sprint.

Fokus för mig denna veckan var att nöta teknik och de beteenden jag vill ha när jag tävlar. Fick en bra start där fokuseringen var hög och jag kunde vara väldigt medveten om vad som skedde i huvudet för att kunna vara med och korrigera i tid och undvika misstag. På mitten av lägret började jag bli trött och tappade lite då och då. Ofta ett misstag var 10:e kontroll. Ofta riktningsfel, men också något parallellfel. Jag skärpte dock till mig de sista passen och kunde avsluta bra, bland annat på ett race på den omtalade N-course (som vi dock sprang i dagsljus). Sista passet blev ett tidigt morgonpass i soluppgången och en kurvbilds-OL. Fantastiskt fint när solstrålarna skär igenom den fuktiga luften i den tekniska sanddynsterrängen och värmen som utstrålar när de träffar kinderna. Njutning till fullo!

Vädret var kanon hela veckan, med ett par dagar över 20 grader och riktigt shortsväder. Ja, det allra mesta var riktigt bra! Sanden satte dock sina spår på skavsår på fötterna och alla buskar inklusive caterpillars lämnade sina spår med kliande röda utslag, men det är sådant som hör till vårträning i Spanien.

Utöver träning hann vi med en 7-kamp med en god blandning aktiviteter: irländsk julafton, blindbock, skjuta gummiband, kasta vattenbalong, musik-när-då-då, bygga torn med sugrör, kartminnesövning med twist, balonglöpning, arga-djurleken, balans och jonglering! Som ni ser, fler än 7 grenar, men det var för att sista grenen i 7-kampen var en 5-kamp! 😉 Mitt lag (3) gick en hård fight mot lag 1, men kunde till slut vinna med en ynka poäng. Bra jobbat Agnes, Fanny, Viktor och lagledare Martin! Lag 2 hade det lite tuffare, men avslutade bra genom att vinna sista 5-kampen. Eloge också till Jocke som iallafall inte fuskade på irländsk julafton eftersom han efter genomförd tävling hade ett tydligt blödande sår i pannan efter pinnen. 😉

Tack Micke för allt fix kring lägret! Suveränt!

Nu väntar en total vilodag med Vinterstudion och en massa Quickroute! Imorgon börjar en ny kurs i skolan och träningen fortsätter.

Foton nedan: Andreas Eklund (passakartan@instagram)

linapipen1





Playitas med landslaget

1 02 2017

Efter Idrottsgala, Bosöläger och Stockholmshäng under ett par dagar bar det iväg till Playitas, Fuerteventura, för ett långt fysläger med landslaget.

Dock hade jag, en och en halv vecka före avresa dragit på mig en överansträngning på insidan av knät. Detta efter mycket träning totalt, för lite stretching och ett riktigt långt pass på isiga vägar. Jag stoppade därför helt med löpningen och avlastade med cykel, crosstrainer och rehabande styrka. Jag visste dock att värmen skulle göra gott, tillsammans med de behandlingar jag skulle få möjligheten att få av landslagets fina fysios.

Väl nere fick jag direkt hjälp att mjuka upp de strama musklerna som orsakat irritationen vid knät samt att jag dagligen fick en möjlighet till att jobba med stretching under våra rörlighetspassrutiner morgon och kväll samt att jag hade med mig min rumbleroller. Detta gjorde susen och jag kunde till slut springa alla kvalitativa högfartspass samt ett par morgonjoggar och ett avslutande distanspass. Något mindre löpning än jag planerat från början, men då alternativträningsmöjligheterna var så fantastiskt bra med både material och sällskap så gick det ingen nöd på mig. Hellre trappa upp lugnt för att kunna springa när jag kommer hem och på mitt kommande teknikläger i Alicante.

Men tillbaka till Playitas. Jag har verkligen levt drömmen. Den näst sista dagen stannade jag upp och insåg att  detta varit en av mina bästa dagar på väldigt länge. Tills jag insåg att jag egentligen levt den där dagen nästan varje dag under 12 dagar i följd. Så bra har det varit och så bra har jag mått. Trots mjölksyrapass, trots timme efter timme i bassängen, trots morgontrötthet, trots känningar i ömmande muskelfästen, trots stelaste kroppen under rörlighetspassen, trots kliande soleksem. Allt tack vare det lag jag är med i.

Jag vaknade på morgonen, lite före klockans alarm 7.15 och insåg att det snart var dags att gå upp. Jag tog som vanligt pulsmätning med hjälp av HRV-appen på morgonen. Hade sovit sådär p g a kliande soleksem och kände mig trött. Det är dag 11 av 12 på landslagets fysläger. Klockan blir 7.15 och Karros klocka ringer. Det går inte en sekund innan hon är uppe på benen. Helena har redan stuckit iväg på ett av sina avslutande pass för hela lägret, morgonjogg till Fyren – det som Karro och jag ska göra imorgon. Vi båda har några pass kvar innan vårt läger är slut och vi får vila.

Vi sticker iväg till frukosten som öppnar 7.30. Söndag, inga pannkakor, vilket på ett sätt är skönt eftersom det väntas backintervaller kl 10. Pannkakor i magen är då inte optimalt, så det är skönt att inte behöva motstå frestelsen. Yoghurt, macka, ägg, juice, kiwi och apelsin.

Tillbaka upp på rummet för att borsta tänderna och sedan rörlighet med Fredrik vid 8.30. Får försöka mjuka upp en stel kropp. Stämningen är redan på topp, med många skratt i mitt hörn under komplexa övningar. Korkskruven, hur fasen ska det gå till?! Vissa (bl a jag) är stelare än andra… Jobbar vidare med några extra övningar för baksida och insida lår på order från Johanna dagen innan. Kilar sedan via receptionen och wifi-hörnet för att börja förbereda ”Veckans pass” på Trailrunningsweden.

Kl 10.00 samling vid poolen. Vi är ett gäng som ska köra lägrets sista högkvalitativa pass löpandes. (Ett stort gäng är i poolen för att köra wetvestintervaller). Dagens pass är 5 backintervaller genom att löpa 5 olika ”Stravasegment”. M a o 5 olika backar av olika längd, med joggvila ner till varje ny backes start. Grymma Eva J leder. Efter drygt 20 minuters uppvärmning startar vi. En flack backe som tar 5:37. Jogg flackt ner till nästa backes start. En ny backe, brantare, men den tar slut fort. Oj, bara 3 minuter. Kunde sprungit fortare. Går in i tredje backen: upp hela vägen till korset på toppen. Karro kickar på ordentligt och jag får släppa en liten lucka. Quadriceps trycks ihop ordentligt i de branta partierna med liten, stenig stig som ska trippas uppför. ”Använd armarna!” Några meter flackt och trots tempoökning kan jag återhämta mig för att kunna bita i sista biten. Maxpuls efter en intervall på 4:30. Brant nedför och Eva byter backe för att minska på mellanvilan. Startar igen och denna är brant och underlaget sprött. Näst sista backen tar 4:10. Nu är det bara en kvar. Jogg ner och det känns snabbt lätt igen, men jag vet att det är en mjölksyrautmaning kvar. Och den är lång. Vi startar nere vid havet. ”Inget bad nu, det får ni göra när vi avslutat sista intervallen!” Eva sätter ner foten och är tydlig med att det nu är dags att bita ihop. Snart får vi slappna av. Hon menar också att det är sista passet. Att vi har mycket träning gjord och vi behöver inte kräma ur allt. Finns nog risk för det ändå… Vi startar. Får faktiskt förtroende av Karro att dra i början, trots att hon varit snabbare på de senaste. Det varar dock bara halva innan hon kickar förbi. Försöker bita mig i, men får släppa några meter. Det är brant, brant, brant. Vet dock att det flackar ut sista 30 m. Längtar dit. Mjölksyra. Hör Albin skrika in Karro. Han är uppe. Hon snart. Jag med. Kliver på ordentligt och når toppen. 5:e backen, 5:36.

High fives med alla, blick ut över Atlanten. Här är jag. I drömmen. Blickar österut mot Afrikas kust som ligger dolt i horisonten. Tänker på Helenas blogginlägg och Marias prat om den andra världen jag inte ser. Ockupationen av Västsahara och där ursprungsbefolkningen lider och förpassas från sitt eget land. Blundar av svetten som rinner ner från pannan, ner i ögonen. Saltet i kombination med mina linser och torrt damm som svider. Det svider till i hjärtat av orättvisa där oskyldiga människor inte har sin frihet. Öppnar ögonen, torkar svetten och känner de sköna fläktande vindarna, där på toppen av berget. Friheten.

Huvuddelen av passet är avklarat. Highfivar med mina grymma sparringpartners igen och joggar sakta ner för den branta stigen från berget, ner mot Playitasanläggningen. In på hotellrummet för att hämta badkläder. Möter Helena som gjort sitt sista pass, wetvestintervallerna. Hon däckar i sängen fram till lunch. Karro och jag går och badar. Denna gång i havet, för första och enda gången denna vecka. Ansluter sedan till de andra vid poolen. Just det, vattenakrobatiken som sista del i 5-kampen som alltid blir en 4-kamp. Jag har missat/lyckats smita från de tidigare deltävlingarna, men nu hittar jag delar av mitt lag i poolen som förbereder sig. Givetvis måste jag dra mitt strå till stacken. Vi förbereder en akrobatik till ”Macarena” innehållande dans, bomben (som verkar betyda något annat i Blekinge – se bild nedan), bubblor, cirklar, handstående och bara ben i luften samt ett lyft. I tillägg till detta hade vi mutor till de unga domarna. Det gav en 10-poängare (trots att 5 var max) från Ture Carlsson. Gruppen efter som inte hade några mutor fick bara en 2:a, trots fantastiska split-hopp.

Kl 13.00 och lunchbuffé. Ris, fisk, grönsaker och mojo verde-sås. Min taktik för allt bufféätande var att försöka hålla mig till en typ av rätt varje måltid för att kunna variera mig mellan måltiderna istället för att äta lite av allt varje gång. Och för varje måltid växte efterrättstallriken. Allt för att behålla energibalans trots många många timmars träning.

Kl 14 och efter lunchhäng i sofforna vid poolen. Höll mig borta från solen p g a eksem, men likasinnade fanns överallt så sällskap var aldrig en bristvara. Som alltid, en mix av intressanta diskussioner till skämt och gapskratt.

Klockan tickar och dags för pass 2. Drar upp Karro från solstolen och traskar iväg till gymmet. Hon på crosstrainer en knapp timma och jag i styrkelokalen. Jobbar med specifika övningar för baksida lår, men är trött. Biter ihop. Klockan närmar sig halv 5 och vi byter gymmet mot wetvestbassängen. Ansluter till gänget där. Solen skiner från klarblå himmel och vattnet glittrar. På med badmössan, solglasögonen och springa vatten. Stämningen på topp och freakshowen tilltar. Snacket under veckan har ju varit att utnyttja suget om man har slitna ben för att kunna ligga på ”rulle” á la cykling. Detta funkar väldigt bra och tempot kan också höjas ordentligt om man ligger i en tight rad. Detta prövades givetvis under ännu mer skratt. Men det är det här jag älskar. Kombinationen av träning med fokuset och allvaret i det, till glädjen och njutandet av just det, och att det är precis det jag håller på med för att jag vill. Och för att jag får göra det tillsammans med andra som känner precis samma lust.

Kl 17.35 och vi kliver upp ur poolen. Duschar snabbt och byter om till rörlighetsklädsel. Kommer till Kroons rörlighet en kvart sent och vi ansluter till den avslutande krokodilen. Fick således chans att lyckas genomföra den en gång utan att bli vettskrämd. Ber Kroon snällt om att hålla i rörligheten en gång till för Karro och mig som kom sent. Han ställer upp och vi kör igenom passet som tar cirka en kvart. Idag hade vi också musik och vi får avsluta rörlighetspasset med att ligga på rygg i gräset, blicka upp på bergen där solen precis gått ner bakom och lyssna på Håkan Hellströms ”Valborg”.

Vi traskar upp till rummet. Pratar om att vi inte vill åka hem.

Duschar och byter om till middagen. Snacket bubblar på som vanligt i rummet med bästa Helena & Karro. Traskar ner till lägrets sista middagsbuffé. Hela gänget är i princip redan där. Fyra långbord med de flesta av Sveriges bästa orienterare nu och framöver. Äter, pratar, fortsätter skratta och rusar till efterrättsbordet för att hinna med det innan kvällssamlingen som tar vid 19.30. Ballonger på väggarna och 10 minuters mingel för att sammanfatta lägrets bra saker och saker som ska förbättras till framtiden. Skriver på stora plakat som är uppsatta på väggarna. Plakaten fylls på, men plakatet med alla bra saker täcks snabbt med ord och meningar som sammanfattar lägrets kompletta innehåll. Håkan tackar alla deltagare inklusive våra engagerade ledare. Sussi, Pettan, Johanna, Harri, Fredrik, Holth, Eva & inhoppande Kroon. Den senare som avslutar hela samlingen med en egenskriven sång om lägret och vikten av att landa här och nu och njuta. Lägerstämningen är total. Jag sluter ögonen och insuper känslan av total lycka.

Samlingen är slut. Glider ner till borden vid poolen och in i restaurangbuffén igen för att ta efterrätt nummer 2. En kypare genomskådar oss dock och påminner om att man bara får gå in en gång. Vi har dock redan hunnit plocka på oss grejer så vi får med oss en hel del gott ut. Långbord och stämningen återigen på topp innan klockan närmar sig 21.30 och vi är trötta. Tack och godnatt till alla. Vi ses imorgon. Jag tar dock datorn och sätter mig en kvart i receptionen och laddar upp det där träningspasset på TrailrunningSweden.

Glider upp i mörkret till rummet där Helena & Karro redan är. Vi borstar tänderna, bäddar ner oss och tar fram varsin bok. Behöver inte säga så mycket mer. Vi är trötta. Kroppen ömmar efter dagens 3,5 timmars träning och lägrets totala 35. En fulländad dag är slut. En halv lägerdag kvar denna gång.

Tack alla finisar! 2017 kommer bli ett mäktigt år!

received_10208440941172063