O-ringen 6:a

29 07 2012

Efter att ha kommit 10:a tre år i rad kände jag att det var dags för en förbättring, samtidigt som jag inte visste hur det skulle svara efter VM. Framförallt, hur skulle det gå att ladda om mentalt?

När det var dags för första etappen var jag fortfarande trött. Hade inte riktigt sovit ikapp. Hade svårt att förstå att jag var på O-ringen. Kom inte riktigt in i det och det var ett hetsigt lopp med några bra perioder som följdes av misstag. Kämpade mig i mål, men orkade inte fundera så mycket mer på det utan bestämde mig för att ta veckan som det kommer. Slutade 8:a, +3:26 efter Tove. Helt okej resultat, men lite mycket tid. Resultat etapp 1.

Efter ytterligare en natts sömn insåg jag var andra etappen (tredje för alla andra) skulle bjuda på. Strandterräng. Som i Skummeslöv, Snapparp med en liten glimt av Åhus och kurvbild lite som i Alicante. Hur kul är inte det? Blev riktigt taggad och bara hoppades att kroppen skulle svara bra. Jag öppnade offensivt och hängde på Rollen som startade samtidigt mot första kontrollen. De hade dock kontrollen lite före vår, men jag hade hyfsad koll, men får tveka lite och tappar kanske 10sek.  Springer sedan helt snett ut (hänger kung Hedis!) och ska korsa två stigar, men när jag korsar den tredje och sedan kommer ut på en fjärde inser jag att jag sprungit snett och får räta upp. Lubbar sedan järnet mot kontrollen och tappar bara 7 sek. Fortsätter den höga farten tillbaka in mot kryptallarna, men är lite osäker på att jag är på rätt stig. För en inre konversation med mig själv att jag måste lita på mig själv och därifrån rullar det på bra. Vid 7:e kontrollen tar jag ledningen och behåller den ända till 14:e. Som mest leder jag med 34 sekunder. Tyvärr smiter jag precis förbi K15, tappar fokus för några sekunder och gör en stor bom på 1:20. Bommar sedan totalt 30 sek till på två kontroller i slutet för att jag stressar bland allt folk. Ingen bra avslutning och heller inte helt klockrent i början, men större delen av banan gick riktigt riktigt bra och jag njöt när jag sprang. Jag blir delad 5:a (bästa svenska med Helena) och är 1:28 efter Maja Alm som vinner. För mig var det ett riktigt bra kvitto på att jag kan springa och orientera fort i snabblöpt terräng och att jag kan vinna. Återfick känslan som jag hade i våras. GÔTT! Resultat etapp 2.

Tredje etappen var sprint inne i Halmstad city och jag antog inte riktigt utmaningen fullt ut. Litade inte riktigt på min sprintkapacitet, trots att jag vet att jag även behärskar den disciplinen. Har svårt med långsträckorna där jag tappar mycket tid, annars hänger jag med ganska bra. Blir väldigt trött ganska tidigt på banan och sjunker ihop litegrann. Gör lite småmisstag på några ställen som kostar lite tid. Blir delad 9:a, 1:03 efter Billan. Resultat etapp 3. Inga stora tidstapp kan ske på sprint och jag stämplade rätt så det såg bra ut inför totalen.

Morgonen efter var det redan dags för 4:e etappen, en långdistans. Såg verkligen fram emot en svensk långdistans igen. Sprang lite snett till 1:an och hade lite svårt att komma in i 1:15 000-delskartan, men kämpade på i det brötiga grönrastret. Trycker ordentligt på långsträckan till 3:an, men håller mig till planen och tar mig tid att dricka vid vätskepassagerna då det var varmt, samt för att förebygga inför morgondagen. Håller på att springa rakt i ett jordgetingbo till 5:an, men får bara ett stick. Springer sedan helt snett ut från den kontrollen och tappar tid. Bommar sedan radiokontrollen också då jag läser fel på några stenar. Banan går därefter in i kanonfin skog och det är en glädje att springa. Kommer ifatt lite löpare och trycker på och känner att benen svarar. Känner mig nöjd när jag kommer i mål och slutresultatet blir en 6:eplats, +3:38 på Billstam. Resultat etapp 4. Totalt var jag nu på en 7:eplats, 7:15 efter ledande Tove, men med potential att plocka någon plats framåt om jag gör ett riktigt bra lopp, samtidigt som det var ganska lugnt bakåt.

O-ringen etapp 5, jaktstart! Har sprungit bra på den de senaste åren och det är en av de roligaste tävlingarna på året, samtidigt som det kan vara de tuffaste mentalt. Denna gång gick jag ut själv, med Ida Bobach närmast, 50 sek fram. Hade lite svårt att komma in och se på 1:15000-delen, men ser att det är en ganska lurig inledning på banan så bestämmer mig för att gå säkert. Tappar tyvärr lite tid här och var på att jag inte riktigt valde snabbaste vägen, blev lite defensiv, och när Ida kommer ifatt Maja tidigt och när de sedan springer riktigt bra och kommer ifatt Helena, då hade tåget gått. (Detta visste jag ju dock inte när jag sprang). Gjorde några småmissar på K6 och K8 och K10, men ser inga komma bakom. På långsträckan tycker jag mig hitta ett bra vägval och kämpar på, men missar tyvärr kontrollen med drygt en minut. Var riktigt trött där. Nu började det dock äntligen gå nerför och jag får upp lite speed igen. Springer i mål och tror jag ska bli 7:a, men hör att jag blir 6:a. Har passerat Billan när hon gjorde stora misstag i början. Är mer än nöjd!

Totalresultat O-ringen 2012, D21E. Alla som är före mig var topp 4 på någon VM-distans och även några efter mig. Jag känner mig stabil på denna nivån nu och gjorde precis så bra som jag kunde. Jag behöver höja min jämna nivå lite till för att slåss om de lite högre placeringarna, men jag känner att jag kan vara med och fightas ordentligt om jag får det att stämma.

—–

Nu har jag belönat mig själv med 2 vilodagar. Sov ut ordentligt och åt färsk focaccia till frukost. Jag ska ta mig an att packa upp och sedan ännu en gång lägga benen på soffbordet och bara va.

Igårkväll tittade jag på dokumentären – Medaljens pris på SVT play. Det var med blandade känslor jag såg den. Det är häftigt med elitidrottande. Att få se individer kämpa för att bli bättre. Pressa kroppen, tanken. Fightas med känslor för att kunna prestera just där och då. Tuffheten som krävs och glädjen när man lyckas. Tyvärr blev jag också lite besviken. Man skildrade ibland personerna som att de var dumma som höll på. De visade så mycket av medaljens baksida som kan vara avskräckande för barn och ungdomar som har drömmar om att bli som deras idoler. Samtidigt är det viktigt att belysa problemen, för det var otroligt mycket dumdristighet som kom fram. Jag blev chokad. Träna skadad – självklart. Du måste hitta alternativa vägar. Alternativ träning som inte påverkar det skadade området negativt är bra träning. Men att tävla skadad?! Käka en massa pillen hela tävlingssäsongen för att bedöva smärtan, tävla den där tävlingen som till synes var SÅ viktig, men att sedan vara skadad och kanske begränsad för livet? Var är långsiktigheten? Är det sån press från medier, sponsorer, förbund, SOK, som gör att atleterna måste tänka så kortsiktigt att de till vilket pris som helst måste delta på just det där mästerskapet ett par månader fram? Mästerskapet nästa år då? Om två, tre, fyra, eller kanske tio år (beroende på var i karriären atleten står)? Elitidrott handlar om att utmana kroppen, och i de explosiva grenarna är väl marginalerna för att inte gå över gränsen ännu mindre än i konditionsidrotterna, men när det handlar om att man tvingas (av vem?) tävla anorektisk och helt enkelt må dåligt. Är det värt det? Är det dit vi vill att våra framtidsnamn ska hamna? Att ha kul på vägen dit då? Tänk vad många timmar av träning som läggs ner varje år mot just den där tävlingen som pågår en bråkdel av all den träningstiden. Kicken att lyckas, att känna att allt stämmer och som t o m kanske gör så att en medalj till slut hängs om halsen, det är såklart den man vill nå, absolut, men för mig att det viktigt att njuta på vägen dit också. Jag orienterar för att det är det roligaste jag vet. Jag älskar att springa och därför vill jag kunna springa. Peppar, peppar, ta i trä, jag kan också bli skadad. Jag har varit skadad. Jag är övertygad om att absolut ingen elitidrottare VILL bli skadad, men jag tar hellre utvecklingen lite långsammare, låter det ta så många år det tar för att kunna njuta på vägen. Jag ska också spänna bågen, utmana kroppen, testa gränserna, men jag ska försöka göra det på min kropps nivå. Detta året har jag haft så otroligt många härliga upplevelser utan att vinna någon guldmedalj. Jag har ändå känt kicken, flera gånger. Kicken kan komma på vilken nivå man än är. Kicken att det stämmer där jag är här och nu. Den ger mig motivation och energi till att utvecklas och bli ännu bättre och att få kicken igen, på nästa nivå och sen nästa nivå och nästa. Bakslag kommer komma, självklart, men även där gäller det att skynda långsamt och inte ta några genvägar. Förhoppningsvis kan jag minimera dem och få fortsätta kurvan uppåt, fortsätta göra det bästa jag vet, springa och orientera, mot kicken, mot medaljerna och mot nya upplevelser!

—-

Nästa utmaning för mig är SM (natt och sprint – kanske bara sprint?) i slutet av augusti och sedan Nordic Orienteering Tour i början av september. Jag ska nu försöka komma igång med lite träning igen, men mjuka upp lite lugnt först, med start i morgon. Blir fokus på löpning och enbart få, men  kvalitativa OL-pass. Ska försöka hitta snabbheten ordentligt också när det vankas mycket sprint… Häng på, det blir kul! 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: