Träna med ett energiunderskott?

Vill slå ett slag för vikten av att belysa ett problem som det generellt pratas för lite om, men som är relativt vanligt i elitidrottskretsar nämligen den psykiska ohälsan främst i form av ätstörningar.

Varför gör jag detta? Jo, dels för att jag läste och också föreläste om det i skolans Idrottspsykologikurs för några månader sedan och då skapade mig en bredare kunskap kring ämnet som jag tror att inte alla har. Dessutom för att jag läst juniororienterarens Vilma Blennows blogg där hon berättar om sin tuffa vardag med ätstörningar som hon befinner sig i just nu (Tack Vilma för att jag får dela och jag önskar dig det bästa i din rehab).  Jag läste också en artikel på SVT opinion från en tjej som lyfter just problemet med att det aldrig pratas om ätstörningar och att det finns för lite kunskap om hjälpen att tillgå. Jag är själv elitidrottare och vet vilka enorma påfrestningar det innebär för både kroppen fysiskt och psykiskt. Jag försöker förstå vad skillnaden är mellan att hålla sig på rätt sida och att tippa över och utveckla ätstörningar av olika grad, både för att hålla mig själv på rätt sida gränsen, men också för min framtid som tränare.

Det många glömmer bort är att ätstörning (eller Eating disorders som är det engelska namnet) är en psykisk sjukdom eller psykiska störningar. Det blir lätt ett väldigt stort fokus på det fysiska när det kommer till kliniska ätstörningar som anorexia eller bulimi. Kommer en idrottare ut med att hen har anorexi hamnar fokuset på hens utseende och tunna kropp; hen är smal. Det kan också vara motsatsen, att anorexian och ätstörningen ifrågasätts p g a att kroppen inte alls är så smal, utan ser ”väldigt vältränad” ut vilket många gånger är lika med ”hälsosam”. Om en person med ätstörningar har en tunn kropp så är detta ”bara” ett synligt fysiskt resultat av det som sker psykiskt. Ätstörningar handlar om sjukliga eller störda mat- och (vikt)kontrollbeteenden som på olika nivåer är rubbade och ohälsosamma. Allt sker i huvudet där självvärdering och självuppfattningen grundar sig i aktuell vikt och utseende och en känsla av kontroll. En person med en vältränad kropp, med tydliga muskler som får beröm i sociala medier kan lida av psykisk ohälsa som bottnar i en ohälsosam attityd och problematiska mat- och viktbeteenden. Ett problem som många inte känner till eller vet hur det ska hanteras. Vad kommer dessa kontrollbeteenden ifrån och hur uppmuntras dessa?

Problemet med elitidrott är att den aktives kropp på många sätt är i centrum. Dels är den idrottarens verktyg för prestation, men det är också den som många gånger exponeras och värderas på olika sätt av miljön runtomkring. Det finns ideal, både i samhället i stort, men också inom varje idrott som ständigt upprätthålls medvetet och omedvetet av alla oss som på olika sätt deltar i miljön. Kännetecken för elitidrottare är att vi är seriösa, att vi kontrollerar våra beteenden (exempelvis strikta matvanor) för att nå bästa möjliga prestation. Det är också att vi bedriver en hård och otroligt kontrollerad fysisk träning. Allt detta är, i för hög grad, också riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa och ätstörningar.

I en artikel av Svensk Idrottsforskning kan man se att cirka 30 % av svenska landslagsidrottare (38 % kvinnor och 20 % män) har upplevt psykisk ohälsa under karriären. Vanligt är att man inte söker hjälp för sina problem utan istället väljer att tysta ner dem. Detta kan många gånger bottna i valda sanningar och ideal om att elitidrottare är mentalt starka och således inte ”bör” råka ut för denna typ av problem. Eller att ”ensam är stark” vilket gör att man då väljer att inte söka hjälp. Motton som ”no pain – no gain” är också bovar i dramat. SVIF lyfter följande riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa: stark idrottsidentitet, perfektionism, låg självkänsla, skador samt ofrivilliga karriärsavslut. Där kan nog de flesta elitidrottare känna igen sig. Många gånger är seriositeten, perfektionismen något som kan ta en idrottare långt, men också något som kan sätta stopp.

Som elitidrottare är det otroligt många bitar som ska falla på plats för att nå en önskad prestation som ofta är satt på en för idrottaren väldigt hög nivå. Vänder man på det så räcker det ofta med att en av bitarna inte fungerar för att drömmen ska gå i kras. Detta kan leda till att varje pusselbit blir otroligt kontrollerad. Det anses inte räcka att enbart följa sitt träningsprogram till punkt och pricka utan också att kontrollera andra påverkbara faktorer så som exempelvis maten och vikten. Tyvärr är min bild att nutrition är något som kommer i sista hand när det handlar om utbildningar för idrottare. Jag har snart gått 2 år av Sports Coachingutbildningen på Göteborgs Universitet och vi har pratat om matspjälkningen som en del av fysiologin, men inget om nutrition. På idrottsspykologikursen låg kapitlet ”Eating Disorders” som ett frivilligt kapitel och inte ett obligatoriskt. Om jag tänker tillbaka på mina 3 år på Eksjö gymnasium (som var och är riksidrottsgymnasium) och mina lektionstimmar med ”Specialidrott” så minns jag ingenting om nutrition. Istället minns jag att vi lärde oss lägga banor och basics i träningslära så som träningsplanering m.m. (Det är väldigt möjligt att vi hade en kortare sekvens om nutrition, men det är iallafall ingen kunskap som fastnade). Denna okunskap tror jag är en anledning till varför många idrottare utvecklar ätstörningsbeteenden. Man börjar kontrollera sitt matintag och sin vikt, men man har för dålig kunskap i vad som är  rätt och fel. Tron på att skärpt inställning till mat ska hjälpa en prestera bättre, men som med okunskap kan leda till ett energiunderskott.

Kroppen behöver näring och återhämtning för att kunna tillgodogöra sig träningen. Träning bryter ner och återhämtning i form av sömn och mat bygger upp kroppen igen. Enkelt i teorin, svårare i praktiken om man inte lyssnar på sin kropps signaler. En kropp som dessutom ibland kan sända ut ”fel” signaler då hjärnan kan lura oss.

En tränad kropp som plötsligt blir ett kilo lättare kan ett huvud i en situation tolka som något positivt ”oj, vad lätt jag känner mig idag”. En kontroll av vikten och man ser att man tappat ett kilo. Detta är något som idrottare kan använda sig av i sin formtopp. I uthållighetsidrotter som löpning och orientering, kan det upplevas som något positivt att känna sig lite lättare. Jag har själv inte testat det aktivt, men jag har läst om det och hört andra göra det. Att träna hårt. ”Deffa” lite inför viktig tävling. Återgå till ”normal”vikt när tävlingen är avslutad och nästa träningsfas börjar. Enkelt och det fungerar? För några, ja absolut, men det klingar dock några varningsflaggor för mig. Det finns en riskfaktor i att formtoppa genom viktnedgång eller ”deffning” genom att helt enkelt stanna på den låga vikten och inte återgå till ”normalvikten” efter att exempelvis mästerskapet man toppade sig till är avslutat. Att tappa ett par kilo och uppleva den positiva effekten i att ”känna sig lätt” kan leda till en negativ spiral till att vilja stanna på den vikten. ”Det är ju här jag känner mig lätt”. Detta för att sedan gå in i en ny formtoppning och tappa ytterligare kilon. Till slut säger kroppen troligtvis ifrån. Dock kan detta beteende då vara så invant att risken finns att det då blivit svårt att lyssna på de signalerna. Det kanske har börjat kännas tungt, men då ”vet” man ju att lösningen är att ”deffa” för att få en positiv känsla igen. Detta som till slut troligtvis inte går och man är körd i botten och det tar lång tid att återhämta sig. Detta är således en risk med denna typ av ”formtoppning” om den görs med okunskap och okontrollerad kontroll (det är ett kontrollerat beteende av sig själv, men okontrollerat eftersom den inte bedrivits på ”rätt” sätt i att aldrig återgå till ”normal”vikten.). Att träna med negativ energibalans ökar risken för sjukdom, skador, utmattning och återhämtningstiden förlängs – något vi elitidrottare givetvis vill undvika, eller hur? Att leva för länge med en negativ energibalans kan för kvinnor utvecklas i amenorrhea (utebliven menstruation) och osteoporos (benskörhet), vilket kan ge allvarliga men för livet.

Med detta inlägg som blandar lite egna tankar och erfarenheter med en hel del kunskap baserat på forskning vill jag lyfta ämnet så att det diskuteras och reflekteras kring det hos idrottare och tränare. Hur är inställningen till mat generellt hos dig som aktiv, dig som tränare eller dina aktiva? Hur väl känner du din kropp och hur påverkas den av ditt energiintag? Vet du när din kropp är i energibalans (när intaget är lika stort som vad som förbränns) och kan du aktivt känna när du har ett underskott på energi? Kortsiktigt/långsiktigt? Vilken kunskap har du om nutrition? Nutrition och förändringar i kosten kan många gånger givetvis  ha en positiv inverkan då det är viktigt att få i sig rätt näringsämnen, kalorier m.m, men det jag vill lyfta fram är när det kommer till förändringar som innebär ett underskott på energi så bör man tänka till ordentligt.

Jag har än så länge generellt för lite kunskap om nutrition, men jag jobbar aktivt med att lära känna min kropp för att hålla mig i energibalans trots mina höga träningsmängder. Jag försöker hålla mig till bilden av att en frisk och välmående idrottare över tid presterar bättre än någon som försöker kompromissa med att exempelvis sänka sitt energiintag, träna med ett underskott och ta stora risker.

Jag tänker att vi behöver belysa att idrottare drabbas av psykisk ohälsa och ätstörningsbeteenden, både tjejer och killar, kvinnor och män. Jag tänker att den elitidrottsmiljön som vi befinner oss i innehåller många riskfaktorer till att utveckla psykiska beteenden som påverkar vårt välmående negativt. Vi måste vara medvetna om detta. Vi måste också vara medvetna om vad vi gör som uppmuntrar dessa typer av beteenden och således vad vi kan göra för att motverka dessa. Jag tänker att vi alla måste ta vårt ansvar. Vi, idrottare själva, konkurrenter, lagkamrater, tränare, föräldrar och supporters. Media och andra tyckare (eller supporters?) bombar oss hela tiden med ställningstaganden kring kroppar, prestation, ideal. Under min rehab fick jag flera mail från tyckare som ville poängtera att jag ”som redan är så lång får akta mig för att lägga på mig extra muskler nu, för då blir jag för tung” eller att jag är ”för tung för långdistans”. Detta kom från personer som jag inte känner, men som ändå såg sig vilja influera mig. Detta skulle kunna sätta griller i huvudet på vem som helst. Jag skrattade åt det, men jag fick också bearbeta det för att inte låta det påverka mig på fel sätt – det är i huvudet det händer och det är en utmaning att hantera. Jag har nu rehabat, stärkt upp flera muskler och känner mig starkare och snabbare än tidigare, utan fokus på viktkompromiss – även om tankarna slog och slår mig. De kommentarerna jag fick var från någon okänd person i ett annat land, men det finns alltid en risk att kommentarer likt dessa tillsammans med annat kan vara starten på en lång nedförsbacke. Det är svårt att få stopp på media och tyckare, men kunskap måste ersätta okunskap och där har vi alla som verkar i en elitidrottsmiljö ett ansvar.

Jag tänker att vi aktivt måste jobba för en elitidrottsmiljö där vi motverkar normer om kroppsideal som jag tror är en stor bov i problematiken. Jag önskar att vår elitidrottsmiljö (i landslag, på idrottsgymnasier, i klubbar, i träningsgrupper) alltid ska sätta hälsa före prestation, nutrition före diet och att man fokuserar på att förbättra fysiska, tekniska och mentala förmågor som går inom ramen för ”hälsosam idrott” före ohälsosamma viktnedgångar som ”genvägar”mot ett mål.

I Stockholm har det ganska nyligen öppnat en mottagning för Elitidrottare med psykisk ohälsa. Läs mer här.