Fortsättning ”Träna med energiunderskott”

4 03 2016

Jag har fått ganska mycket respons på inlägget jag skrev för några dagar sen och det är uppenbart att det är ett ämne där de flesta är rörande överens om att det måste lyftas mer. Vi måste prata om det, hela tiden, för att om möjligt få bort tabun och om möjligt förstå varför det händer och vilken kunskap som behövs för att motverka det.

Jag har själv tänkt väldigt mycket på min egen vardag och min identitet som elitidrottare. Det faktum att många kännetecken för en elitidrottare också är riskfaktorerna för att utveckla psykisk ohälsa och eventuellt ätstörningar gör det väldigt tydligt att det jag håller på med handlar om en svår balansgång på en inte alltför bred mur.

Jag befinner mig just nu i en mer målmedveten satsning än aldrig förr. VM på hemmaplan står några månader bort och i bagaget har jag en lång rehabsäsong som varit tuff, men som också stärkt mig på så många sätt.  Jag har aldrig jobbat så hårt för något som jag gör för min satsning just nu. Jag försöker nu göra ”allt jag kan” för att nå mina mål för säsongen. Och det där, allt jag kan, omfattar träning (fysisk, teknisk, mental), sömn och vila, kost (äta & dricka), massage och få det att gå ihop med studier m.m. Det är en planering för att träna dubbla pass, sova minst 8 timmar, laga en lunch & middag som ger mig den energin jag behöver för veckans träning, få vila emellan passen och att ”undvika” ställen med för mycket folk dessa förkylnings och influensa-tider. Detta gör jag, och många av mina landslagskompisar också. Det är mycket planering bakom och också lätt att det blir för stor kontroll som leder till en hög stress om det inte genomförs precis som planlagt. Varningsklockor ringer hos mig för att hantera det utan att det blir ”för mycket”. Jag jobbar ständigt med att inte få det där snedsteget utanför. Mycket är tack vare avslappnade personer runtomkring mig både hemma, i klubben eller i skolan. Personer som många gånger omedvetet påminner mig om vikten av att ta det lugnt, ta en sak i taget, jobba metodiskt med tålamod, för att inte välja genvägen. Jag rannsakar mig själv varje vecka, tack vare att jag, sedan augusti i fjol, deltagit i en studie med syfte att undersöka hur idrottare i sin väg mot ett stort mål påverkas av det som händer på vägen. Efter varje genomförd vecka svarar jag på 12 frågor där jag får gradera min prestationsnivå under veckan, min fysiska hälsa, mitt känslomässiga välmående m.m. Jag får också frågan om jag reducerat mitt födointag under det normala någon gång under veckan. Detta får mig också att reflektera och tänka till – vad gör jag med mig själv? Vad gör jag med min kropp? Låter jag prestationsnivån påverka mitt välmående och isåfall till vilken grad? Dessa svar grundar sig givetvis i att jag måste vara ärlig mot mig själv.

Jag fick en kommentar från en vän som upplevt varierande ätstörningsbeteenden under många år som nu startat att faktiskt börja jobba ”med sin kropp” och inte ”mot sin kropp”. Att inte förstöra den, utan att istället fokusera på att vårda och bygga upp den. Detta borde ju kunna vara en självklarhet från början, men varför är det inte det?

Mycket stavas jämförelser i andra, både de vi har nära oss, men också förebilder eller konkurrenter på tävling eller i andra idrottare som vi ser på TV. Tävling i sig bygger på jämförelse med andra. Tider jämförs med varandra och den med snabbast tid vinner. Det är den snabbaste tiden vi vill åt. Inga konstigheter, det är vad tävling är, men det är så svårt att inte ta med sig den jämförelsen med andra även i träning, i skolan eller på jobbet. Elitidrott handlar om kontinuerlig träning över tid, med fokus på detaljer. Vi vill bli så bra som möjligt, nå vår fulla potential och helst så snabbt som möjligt. Vi uppmuntras att dela med oss och lära av varandra vilket är en stor framgångsnyckel, men också en risk i att ta efter fel saker, stirra blint på en kropp som en annan har, men som inte jag har. Kanske kan jag få den kroppen genom att äta mindre, ta bort kolhydrater, sluta äta feta saker? Plötsligt jobbar jag inte längre med min egen kropp.

Jag tror att alla som bedriver elitidrott (av uthållighetsslag) har upplevt eller upplever problematiken i detta. Varje dag ställs vi inför svårigheterna i balansgången, men ”det är så det är” – och inget vi pratar om. Jag tror dessutom aldrig jag fått frågan från en ledare eller tränare om min inställning till mat och jag har själv aldrig ställt frågan till någon annan heller. Varför denna tabu?

Något vi också bör ha med oss är bilden av att vi alla är olika. Vi behöver också äta olika för att må bra. En ätstörning handlar inte om att du väljer bort efterrätten, och du är inte fri från ätstörning genom att visa att du äter efterrätt. Ätstörning är en psykologisk rubbning som sker inne i ditt huvud och det är inte givet att det syns på din kropp utifrån eller direkt i ditt beteende för alla runtomkring. Det är det som gör det så svårt att komma åt och upptäcka. Vi ser det inte alltid och därför måste vi prata om det.

Maratonlöparen Sara Crouch skriver om sina upplevelser av långdistanslöpning och ger en bra bild om hur ätstörningsbeteenden kan startas igång. Läs gärna här.

Jag fick också en kommentar och en fråga från en tränare hur man ska göra när man har aktiva som uppvisar något som skulle kunna vara störda ätbeteenden. Hur bör man bemöta det på bästa sätt? Det är en högst relevant fråga.

Först och främst är jag frustrerad över att det ska behöva vara så svårt. Jag har själv varit i den situationen där jag velat ställa frågan, men valt att inte göra det då jag är osäker på hur personen kommer att reagera och att det ”blir fel”. Men varför ser vi det som ett större problem att någon som är ”frisk” får frågan en gång för mycket än att den som är ”sjuk” får frågan en gång för lite? Varför är det så känsligt med att ha ätstörningsbeteenden? Varför är det så lätt att skriva på sociala medier eller prata med personer om sina fot- och knäskador eller om långa förkylningsperioder, när det sällan skrivs eller pratas om psykiska besvär som ätstörningar? Kanske för att en skada är något mer konkret och lättare att förklara, medan psykiska besvär är något mer diffust? Kanske också för att det sedan länge bara är något ”man inte pratar om”.

Rent konkret kan inte jag svara på vad exakt man ska göra, men så länge intentionen är att hjälpa så tror jag att de flesta sätt är bra. Och igen, på vilket sätt skadar en fråga om mat en ”frisk” person och på vilket sätt kan en fråga hjälpa en som är på väg att bli ”sjuk”? Kanske behöver man ställa frågan en, två, tre, fyra, tio gånger innan man får respons, men min bild är att den kan hjälpa. Långsiktigt tror jag på att göra det till en del av vardagen. Reflektera kring det, utvärdera, göra det till en del av planen och målsättningen. En tränare kan, under tränarsamtal, stämma av med sina aktiva om alla delar av återhämtningen – inklusive kosten –  fungerar bra, lika väl som man frågat hur tävlingarna gick i helgen eller veckans fysiska träning. Öka kunskapen och prehaba med information likaväl som vi prehabar fotstukningar med fotstyrka.

Vad anser ni? Finns det något man bör göra eller inte bör göra? Vad sker ute i klubbarna eller förbunden på detta tema?

Slutligen vill jag också betona den dolda problematiken i detta. Än en gång, ätstörningar är i första hand psykiska besvär. Det går inte att fullt avgöra på utseendet om en person lider av ätstörningsbesvär eller inte. De gånger vi får läsa eller höra om ätstörningar är tyvärr ofta de gånger det gått så långt att det lett till anorexi och allvarligare fysiska besvär. Det är givetvis fruktansvärt att det ska behöva hända. Detta är dock de extrema fallen (som dock är alltför många för att det inte upptäcks tidigare). Det finns så många personer som lider av de psykiska besvären utan att det yttrat sig fysiskt mer än försämrad prestationsförmåga. Personer som också de kämpar med det varje dag, men som inte vågar ta hjälp för att det aldrig är någon som frågar eller aldrig någon som pratar om det. De kämpar med en nedsatt eller oförändrad prestationsnivå, men en stor ångest kring varje måltid. En inre kampen i att begränsa sig själv, vilket tyvärr också kan ge uttryck i personligheten. Begränsningarna blir så stora, pressen kring vad man bör äta och inte bör äta som skapas av små saker här och där, jämförelser, ideal, media och den upplevda pressen i jakten på den ständiga prestationsförbättringen så att valet faller på genvägen genom försök till viktnedgång. Det kanske inte  har kroppen som gör att de rasar i vikt och går hela vägen ner i källaren där de till slut inte finns någon annan utväg än att få hjälp, men de psykiska störningarna finns där som ett spöke som påverkar välmåendet negativt. Hur hjälper vi dem?

Sara Crouch lyfter ytterligare en dimension på problemet och det är att elitidrottare som redan är på gränsen kan vara medvetna om riskerna, men tror att de är ”undantaget”, att de bara kommer få de positiva effekterna. Men, tänk till. Är det att jobba med din kropp? Vad händer i ditt huvud? Hur påverkar begränsningarna dig långsiktigt? Är det verkligen din enda möjliga väg mot ditt mål? Är det värt det?

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: