Lång version

Jag älskar att skriva och det är väl därför jag har svårt att hålla ner antalet ord i texter jag skriver. I skolan har man ofta fått angivet ”minst antal sidor” att skriva på en uppgift – nemas problemas – jag behöver istället ha ett maxantal. Sedan att jag alltid skriver mer ändå är en annan sak. Likaså när jag tar på mig att skriva en resumé av helgens tävlingar på hemsidan. Det brukar alltid resultera i en roman istället för en novell. Det finns nog risk för att detta blir något liknande…

Jag föddes på Mölndals sjukhus den 23 december 1988, vilket var några veckor för tidigt, men vad gör man inte för att få uppleva en extra julafton? Jag har ofta funderat på hur annorlunda mitt liv hade blivit om jag blivit född då det var planerat att jag skulle födas – i januari 1989. Hade börjat skolan en år senare, varit äldst istället för att alltid vara yngst, hamnar i helt andra umgängeskretsar…? Ja, vem vet. Det som glädjer mig när jag funderar på det är allt jag skulle ha missat. Det är alla goda minnen från livet som dyker upp! Härligt!

Mitt namn fick jag genom att min storebror Johan fick välja på Lina och ett annat förslag. Så redan där satte han sin prägel på mitt liv. Senare fick jag smeknamnet ”Lilla ekot” av släkten eftersom jag gjorde allt som Johan gjorde. Detta betyder dock inte att vi alltid gick ihop utan jag fick stå ut med en hel del retande, men med mitt temperament så tror jag ändå att det var värre för Johan… Jag kunde bli ganska arg… Jag har också alltid varit väldigt hemkär och det kan styrkas med att jag under min första dag hos dagmamma Marianne först envisats med att vara kvar och leka längre, men när mamma väl hade gått och jag kom på det så sprang jag ut och skrek så högt att mamma som kommit hem (på andra sidan ravinen) hörde mig och fick komma tillbaka.

Dagmamma-tiden kommer jag alltid att minnas och sedan tog mellanstadietiden över. Också en grymt rolig tid i skolan där jag var en av dem som alltid tog initiativen till ”roliga timmen” eller till fotbollsspelande på rasterna. Ja, det föddes en liten dröm om att börja spela fotboll, men då det saknades ett lag i min åldersgrupp i Partille så blev det aldrig av och jag fick istället assistera Johan när han ville träna skott. Bollrädsla? Icke!

Som ni märker har jag hittills inte nämnt orienteringen, men jag skolades in tidigt med knatteknat i tidig ålder, och de riktiga tävlingarna löptes först 1996. Innan dess hade jag sprungit lite löplopp så som Lilla Göteborgsvarvet och Finalloppet, men var väl egentligen ingen riktig talang. Jag sprang mitt första O-ringen 1997 och blev totalt 19:e tjej och vann en lampa som nu pryder brorsans lägenhetsfönster. Karriären tog fart året efter i D10 där jag gjorde en hel del bra lopp i DM, O-ringen (totalt 3:a och min första etappseger!) och andra sommartävlingar. Vad jag tränade? Nja, inget speciellt. Sprang 2,5:an med en tjej som heter Linda (ibland avkortad när våra föräldrar inte såg) och tyckte kanske det var roligast med kortspelandet efteråt. De första ungdomsåren bjöd annars på en hel del stenhårda bataljer med Johanna Lidström, OK Landehof. Vi vann väl varannan distrikstävling ungefär även om Johanna var lite vassare i D12-D14.

Tillbaka till skollivet. Högstadietiden kom och jag var inne på en hel del sidospår till orienteringen, även om orienteringen alltid var nummer 1 och det som innerst inne var roligast, det som var ”min” grej. Jag var med och startade ett band som hette Ell med hitar som ”When i cry” och ”Say to me” och med den senare vann vi en lokal musiktävling och gick vidare till en regional där vi kanske inte riktigt lyckades lika bra… Klassen som jag gick i var också ganska kreativ när det gäller dramatiseringar och vi skapade långa teaterpjäser och filminspelningar, vilket var hur kul som helst. Det bor en liten teaterapa i mig även om det där med sång ligger lite längre bort nuförtiden.

Sommaren 2002 åkte jag på konfirmationsläger till Sjöarp i Blekinge tillsammans med 87:orna. En månad jag kommer att minnas för livet! Fick så otroligt mycket nya vänner och de gamla blev ännu mer nära. Detta var starten på ett par helt fantastiska orienteringsår där bekantskapskretsen bara växte och växte och jag räknade ner dagarna mot de stora eventen som 10-mila, O-ringen, U10 och USM bara för att få träffa alla härliga kompisar runt om i landet.

2003, som 15-åring, var ”mitt år”. Jag vann de flesta tävlingar jag sprang på distriksnivå och hade stort självförtroende inför O-ringen i Uddevalla. Det började hur bra som helst med en placeringsrad 2-1-2-4 och detta innebar en ledning på 8,5 minut inför jaktstarten på fredagen. Tyvärr hade jag min värsta dag i skogen någonsin och lyckas med två stora parallellfel och idel andra misstag som gör att jag är 20 minuter efter på etappen och slutat totalt 7:a. En mardröm. Men en lärorik sådan. Jag var heller inte ensam om göra misstag den dagen då Karolina A Höjsgaard och Jenny Johansson gjorde något liknande i tätpositionen, fast i högsta elitklassen… Och jag tror att de, liksom jag lärde mig något om hur man springer ett O-ringen den dagen och den veckan. Det handlar om jämna lopp och att minimera misstagen och jag har fortfarande ett mål klart och det är att jag någon gång ska vinna O-ringen. (Helst så snart som möjligt!)

På hösten var det dags för mitt första USM och tyvärr laddade jag upp med en veckas förkylning som störde mitt fokus och en hel del bommar resulterade i en 5:e plats. Något jag inte var helt nöjd med, men jag kände att formen var på uppåtgående. Veckan efter sprang jag Kort-SM i Värmland i D18 och slutade delad 10:a och fick således mitt första SM-löv. Stort! Helgen efter gjorde jag ett av mina bästa lopp i karriären. Tävlingen var Skol-SM på hemmaplan i Partille, men på en karta jag aldrig tidigare varit på, men att terrängen skulle passa mig var väl ingen nyhet. Jag gjorde ett i princip prickfritt lopp och jag vann med 3,5 minut trots att alla bästa var där. Under O-ringen insåg jag att jag var riktigt bra, men tyvärr fick jag inte ut riktigt allt där, så det var en skön revansch jag fick denna dag.

Det var framförallt dessa framgångar som gav mig en plats på riksorienteringsgymnasiet i Eksjö och där började jag hösten 2004. Jag inledde med att ta silver på Ungdoms-SM. Skönt att komma upp på pallen, men grämde mig mycket över ett misstag på slutet så det kändes även som ett förlorat guld… Det, tillsammans med en rad okej prestationer i juniorklass på J-cuper gjorde att förväntningarna inför junioråren var höga.

Dock hann jag knappt påbörja min första juniorsäsong innan skadan var framme och jag drogs med en inflammerad slemsäck i hälen under lång tid innan jag opererade bort den och slipade av en del på hälbenet i feburari 2006. Precis innan operationen var jag på en resa med familjen till Kenya där vi var på safari. En otroligt häftig och givande upplevelse, att dels få se alla djur på så nära håll, men också att få en bild av hur det är att leva i Afrika idag. Efter operationen blev det rehab, men säsongen 2006 var inte mycket att hänga i julgranen och det fortsatte med en rad förkylningar under vintern som vägrade släppa. 2007 var året då jag tog studenten, slutade på OLgy och flyttade hem. Jag upplevde det mycket positivt att en än gång komma hem till västkusten och fick en helt okej träningsperiod inför höstsäsongen. Äntligen hade jag fått lite ordning på taket och var fokuserad på SM i Halland (nästan hemmaplan!). Det resulterade i två bronsmedaljer på lång- respektive medeldistans och det tog mig in i juniorlandslagsgruppen under vintern. Otroligt skönt besked och jag tog mig ett steg närmare mitt mål – att springa Junior-VM i Göteborg och att nå mitt drömmål – JVM-guld.

Planen var att jobba ca 50% vilket till en början blev på olika slags jobb, vikarie på skolor/förskolor och som roddare för julborden ute på Nya Älvsborgs fästning. Efter nyår fick jag dock möjligheten att tillsammans med Karl Tiselius ansvara för Idrottslyftet på Öjersjö Brunn under en hel termin vilket gjorde att jag fick en liten mer stabil jobbtillvaro. Träningen under vintern 2008 blev dock en ännu tyngre historia än tidigare och sjukdomarna avlöste varandra och jag hade svårt att få någon kontinuitet i träningen överhuvudtaget. Åkte på ännu en familjeresa, men denna gången till Thailand och även det är ett fantastiskt land när det gäller natur. Fick där lite ny energi till att fortsätta kämpa mot mitt mål. Säsongen började och det började helt okej, men övergick ganska omgående i en rejäl berg- och dalbana. Inför JVM-testerna i maj hade jag presterat långt under min förmåga på de tävlingar som verkligen gällde, och jag visste att det enda som skulle ge mig JVM-biljetten var riktigt bra insatser på testloppen och resultatmässigt skulle det krävas dubbla topp3-löp. Veckan innan frågade jag mig själv varför jag egentligen håller på som jag gör. Hela våren har jag mest mått dåligt. Jag insåg att jag innerst inne gör det för att det är det jag vill göra och att det är det som är det roligaste jag vet. Hade det varit roligt senaste tiden? Nej! Jag var tvungen att göra något annorlunda. Jag släppte på träningen och körde ett par pass som jag gillar mest av allt. Ett OL-teknik med mycket kontroller uppe på angränsande område till avlysningen för JVM lång (Partille/Gunnilse) och sedan 15×15/15-intervaller dagen efter. Samma uppladdning som jag hade inför USM-silvret 2004 då det kändes lätt i kroppen. Jag hade sedan under testerna förmånen att slippa resa, bo hemma och kunna ladda som om det vore en vanlig träning. Sprinten hade jag inga förväntningar på, men genomförde det bra. Dagen efter var det medeldistans i Hisingsparken, en terräng jag hade ett gott minne ifrån från flera år tidigare och jag lyckades hålla ihop det bra och trots lite misstag bli 2:a, 25 sek från seger. Jag var så nervös när jag sprang att kroppen nästan låste sig på slutet. Dagen efter var det långdistanstest i Jonsered, något som kanske passade mig ännu bättre än medeltestet. Mina tankar var: nu ska jag ut och ha roligt! Jag fick dock jobba ordentligt för loppet och det blev en hel del mindre misstag, men jag gav aldrig upp utan fortsatte kämpa. Sprang i mål som 3:a, ca 3min efter. Nu har jag gjort mitt. Nu var det bara att hoppas.

Och jag lyckades. Jag fick min plats. Samtalet kom och det var en sån otrolig lättnad. Jag fick en härlig tid fram till JVM med bra träning och ett riktigt roligt pre-camp där vi spelade beachvolley, körde rullstolsbasket och lekte lekar. När tävlingarna väl började så var det helt okej insatser från min del med en 9:eplats på medeln och 10:a på lången. Såhär i efterhand kan man väl konstatera att vägen till JVM kostade alldeles för mycket energi för att ha det riktiga krutet kvar, men det var mitt första mästerskap och allt var nytt. När det var dags för den avslutande stafetten hade jag fått förtroendet att springa mittensträckan i Sveriges förstalag tillsammans med JVM-stjärnorna Beata och Jenny. Jag fick gå ut i ledning med en lucka bak, safe:ade lite mycket i tempot, men höll ihop det och gjorde ett stabilt lopp, släppte bara förbi mig danskan, men utökade luckan bak så det kom att stå mellan Danmark och Sverige. Jenny visade att hon då var världens bästa kvinnliga junior och kunde avgöra med någon kilometer kvar. Beata och jag stod i målfållan och jag har aldrig varit så nervös och förväntansfull i hela mitt liv. När vi fick beskedet om att Jenny fått en ledning och att det nog ändå skulle bli guld, då brast det och det är enda gången jag har gråtit riktiga glädjetårar. Jenny kom, vi sprang imål tillsammans med Sverigeflaggan vajandes och publikens ljubel och efter målgång kom tårarna igen. Väl på prispallen kunde jag njuta ordentligt av du gamla du fria och där någonstans föddes drömmen och tron på att jag en gång kan stå där igen, med guldmedaljen runt halsen, som världsmästare i orientering. För den känslan att stå där, den ville jag så gärna uppleva igen.

Efter sista juniorsäsongen fick jag jobb på Dagsmeja och jobbade då cirka 50%. Jag bestämde mig för att jag under vintern skulle träna precis så mycket som jag kände för och träna enbart det jag tyckte var kul. Allt för att kunna njuta av orienteringen igen vilket jag inte hade gjort ett år tidigare. Det visade sig att jag tyckte orientering var väldigt kul för jag tränade på riktigt bra och fick äntligen lov att träna utan en massa avbrott. Jag tog ett enormt kliv fysiskt, vilket jag kände ganska omgående på de inledande distrikstävlingarna som förstaårssenior. Fick från och med denna säsongen även förtroendet att vara GMOKs avslutare i stafetterna och fick med mig en hel del okej stafettlopp, med bl a en 14:eplats på 10mila i Skåne, dock var jag inte helt nöjd med avslutningarna av mina stafettsträckor. På Hallands 3-dagars hade jag gjort ganska kassa insatser (och förövrigt blivit stucken av x antal jordgetingar under loppen) och fick gå ut en bit bak i jaktstarten. Även den etappen gick kasst och jag var i en klunga på slutet där jag helt plötsligt bestämde mig för att nej, nu får det vara nog, dessa löpare ska inte vara före mig i mål. Jag drog upp ett grymt tempo, koncentrationen på max och vips, de hade inte en suck. Ojdå, jag är kanske ganska bra på att avsluta ändå? Under sommaren satte jag också upp målet att få åka på Euromeeting i Schweiz och uttagningarna skulle ske efter O-ringen. Jag startade ett samarbete med Ingela där vi jobbade fram en metod för att jag ska kunna fokusera på rätt saker när jag springer och detta praktiserades första gången under O-ringenveckan. Det visade sig vara ett bra knep då jag blev 10:a totalt och hade varit 7:a på medeletappen endast 30sek från en andraplats. Jag fick också uppleva ett enormt publikstöd under O-ringensprinten (E3) och det var en otroligt häftig upplevelse. Direkt efter målgång på O-ringen fick jag besked om att jag får åka med till Euromeeting i augusti. Härligt!

Ganska omgående efter O-ringen var det Sprint-SM i Strömstad där jag överraskade mig själv med att komma 5:a. Nu kan jag äntligen börja se mig själv som löpstark också och inte bara en finlirande tekniker… På Euromeeting lyckades jag komma 4:a på lången och 3:a på stafetten. Det som jag minns mest från den resan är vändningen från en bedrövlig svensk insats (citat dr p martner: ni var faktiskt riktigt dåliga idag!”) till en mycket bättre på långdistansen i samma vresiga terräng, där man hade behövt ha machete (som förövrigt är ett otroligt svårstavat ord) för att ta sig fram. Vår vändning gjorde dock att ledarna fick vada i glaciärsmält vatten i en faktiskt väldigt brun schweizisk flod. Annars minns jag det kristallblå vattnet, med snötäckta bergstoppar och i bakgrunden en sol värmande och skinande från en klarblå himmel. Schweiz borde helt enkelt betyda vackert.

Hösten kom, jag flyttade till Stockholm och började plugga till idrottslärare på GIH. Jag åkte på träningsläger inför VM i Trondheim och fick löpa i härliga myrar. Kom otroligt avslappnad till SM i Småland där jag gjorde två riktigt bra lopp vilket resulterade i en 4:e plats på medeldistansen och en 4:eplats, bara några sekunder ifrån medalj, på stafetten. Hur coolt som helst! Helgen efter var det lång-SM i Bohuslänska skogar som passar mig som handen i handsken. Sprang lika avslappnat som helgen innan och gör ett mycket stabilt tekniskt lopp som ger mig en silvermedalj. Vad hände där? Så otroligt skönt! Jag kunde inte riktigt fatta… Denna fantastiska höst fortsatte sedan med landslagsuttagning till världscupavslutningen i Schweiz. Sprang en oförglömlig sprint i Gamla stan i Zürich där folk hejade överallt. Jag vet inte om jag sprungit så fort någongång som jag gjorde på den spurten. Vi fortsatte sedan efter för att träna inför VM 2011 och 2012 i Jurabergen och Maria och jag fick möta världens i särklass bästa duschskrapa. Vi pratar fortfarande om den såhär dryga 2 år senare…

Året fortsatte i Stockholm med spännande utbildning som också var ganska jobbig. Jag kommer aldrig bli en gymnast. Drog baksidan när jag skulle stå på händer och fick börja vårtekniklägret i Frankrike lite haltandes, men kunde trappa upp och vara het när vi lämnade tekniska terrängen i Clérmont-Ferrand till fördel för den underbara i Fountainbleu.

Säsongen började väl inte askalas. Kände mig trött, hade mycket att göra, men gjorde 4 veckors praktik hemma i Partille, på Vallhamraskolan hos min gamla lärare Sören. Det var lärorikt! Men formen kom aldrig. Det mest minnesvärda är väl spurtduellen mot Millegård på SM-sprint som uppmärksammades i speakern. Vem som vann behöver vi väl inte berätta. 😉 Blev ändå uttagen till att springa premiären av NORT och det var häftigt, men som sagt, tyvärr var inte formen bra alls, dock var det en nyttig erfarenhet. Formen började väl vända vid Hallands 3-dagars där jag vann i ett namnkunnigt startfält och kunde placera mig för andra gången i rad på en 10:e plats på O-ringen i Örebro där jag gjorde en riktigt bra sista etapp. Kanske enda gången jag slagit Simone Niggli? (Sedan att hon gick ut med världens största ledning och i princip kunde kafferepa hem totalsegern behöver vi ju inte prata om.)

Jag åkte på Euromeeting i Tjeckien och vilket härligt orienteringsland! Så häftig terräng bland klipporna och lite labyrintkänsla. Blev 2:a på medeldistansen och samma på stafetten. Minns sista middagen där det skvallrades, skrattades och åts hur mycket som helst. Det är glädje – precis som det ska vara på tävlingsresor. Det blir liksom lättare att prestera då. Åkte på SM-läger till Ols torp i Värmland och hade tidernas barbeque baserat på råvaror från tomten och skogen. Vann också Lesjöforsmixen tillsammans med Ols. Meriterande! 😉

SM gick sådär. 8+8 på medel och stafett, men man kan väl säga att jag inte riktigt hade alla hästar i stallet under den här tiden. Mådde inte riktigt bra mentalt då jag inte visste vart jag skulle ta vägen i livet. Planen var att fortsätta i Stockholm, men sälen ville inte och det beslutet togs ensam i den där staden där jag verkligen inte ville vara. Flyttade hem och det kändes så bra! Började jobba som lärarvikarie på Öjersjö Brunn och fick träffa så otroligt många härliga ungar! Fick också repetera diverse mellan- och högstadiekunskaper då jag blev ansvarig lärare för 5- och 7:ornas undervisning i NO och Matte under en dryg månads tid. Utmanande? Skoja inte. Det bästa var nog ändå att undervisa i hemkunskap. Hade en 5:eklass och vi skulle baka scones. Jag hade tryckt på hur viktigt det är att läsa receptet noggrant och också fråga om man är osäker. En kille kommer fram med hela mått-satsen, håller fram decilitermåttet och fråga om ”det är rätt att detta är kryddmåttet då man ju skulle ha ett kryddmått salt? ” Eeh… Läs vad det står hörrödu. Och du har väl inte hällt i något va? Som väl var killen väluppfostrad och hade inte gjort något innan han frågade… Tur, annars hade jag inte velat smaka på de sconesen. Detta är bara en av alla galna anekdoter som blir i skolans värld. Det händer saker hela tiden. Och det är kanske därför jag vill bli lärare? Jag vet inte. Vi får se hur det blir.

Hösten bjöd också på en sjätteplats på 25-manna. Jubel i GMOK-lägret! Vet inte om jag varit så nervös någongång? Eller jo, när jag väntade tillsammans med Beata på Jenny på JVM-stafetten… Då ryckte det väl lite här och var kan man väl säga… 😉

En vinterträning hemma blev det iallafall och det kändes så fantastiskt skönt. Njöt av träning och kände att jag verkligen var hemma för att stanna. Blev träningsansvarig tillsammans med Junis. Ett riktigt kul uppdrag. Slog personligt rekord på grus-8an med hästlängder så nu är det 30:04. Åkte också på två träningsläger i särklass. Det första till Alicante med brudarna där det blev riktigt bra träning, god mat, shopping, glassätning, strandhäng, skvallersnack och Vänner-tittande. Allt en tjej kan begära. 😉 Var verkligen sjukt värt! En månad efter det åkte jag till Portugal med klubben. Det är aldrig roligare att träna än på dessa klubbläger. Sprang världens roligaste 2-manrelay med Runesson som vi vann. Sprang helt enkelt skiten ur mig, men vad gör man inte för att junis-killarna ska bli lite knäckta över att man hänger med eller rent av orienterar ifrån dem? Spelade också tidernas dubbel i pingis med kompanjon Sauter mot team Starwars. Skrattade så jag fick ont i magen.

År 2011 har sedan varit det bästa på länge. Jag har höjt mig ett snäpp fysiskt, tekniskt och mentalt och i den stenhårda konkurrensen som är i Sverige med 3 individuella världsmästare så har inte de riktigt framskjutna placeringarna kommit än, men jag ligger där och lurar. 5:a på SM lång, 10:a på WC-finalen medeldistans, 9:a på 10-mila och 4:a på 25-manna. Sprang för första gången Swiss O Week på riktigt och det var den bästa orienteringsresan jag gjort någonsin – alla kategorier. Fick med mig så mycket därifrån så nu mår jag bra, ända in i själen.

(uppdaterad 24 maj 2012)
2012 fortsatte sagan och vinterträningen fungerade superbra hela tiden. Spenderade totalt två månader av tiden nere i Schweiz hos min Jonas där jag kutade upp för Gurten x antal gånger och fightades på intervaller med flera av världens bästa kvinnliga orienterare. Var på flera bra träningsläger, bl a med landslaget både i Siljansnäs och i Åhus där jag fick känna att jag tagit ytterligare ett kliv. Åkte ner till Portugal med klubben och tränade. Kände mig ganska sliten ganska snabbt, men lyckades helt plötsligt prestera mitt bästa orienteringslopp på WRE-medeldistansen på Portugal O-meeting där jag vann en halvminut före Simone Niggli. På prispallen stod jag överst tillsammans med Thierry Gueorgiou, på andraplats trängdes Daniel Hubmann med Simone Niggli och på tredje plats stod Lena Eliasson och Olav Lundanes. Vilket gäng! Av bara farten sänkte jag mitt personbästa på grus-8:an till 29:12. Det trodde jag aldrig.

Landslagslägret i Schweiz var också sjukt nice. Kanonväder hela veckan och mycket bra träning med banor och sparring. Njöt hela den här månaden av att umgås 24/7 med min favoritperson. Hur bra som helst. Råkade också kuta ifrån alla på en masstart i Spring Cup, men bommade bort mig på slutet. Fick dock revansch redan dagen efter i stafetten där GMOK fick årets första seger. Det rullade på med en 8:eplats på 10-mila. Under våren har jag som sämst varit 5:a i Silva Leaguetävlingarna och har med mig två andraplatser. Jag har kommit topp 3 på både sprint, medel och lång. Detta tog mig ohotat in i den svenska EM-truppen i Dalarna. Världens bästa vecka med hela laget som slutade i en 8:eplats på långdistans och ett helt makalöst häftigt EM-brons i stafett tillsammans med Annika och Tove. I’m living the dream.

GMOK rekord i att ha 4 löpare med i den svenska truppen?

One response

19 07 2012
Johan

Himmel vad du kan skriva 😉 Men du gör det fängslande. Jag både skrattade och torkade ett par tårar.. Lycka till framöver och grattis till ett bra VM så här långt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: