10-mila 2:a på hemmaplan

5 05 2017

Förra helgens 10-mila på hemmaplan var något jag och mina klubbkompisar sett fram emot länge länge länge. Sista veckan var det mycket nervositet. Natten till lördagen vaknade jag och första tanken var ”ska jag verkligen springa 10-mila imorgon?”.

Varför det betyder så mycket är svårt att säga. Antagligen på grund av de långa och många förberedelser som gjorts i kombination med känslan att springa stafett, i ett lag, för en klubb, som har så stor inverkan på mig.

För att spetsa till allt ytterligare hade vi i gmok-babes, på Kristines initiativ, tagit tillbaka zebratightsen, men i ny tappning. Det skapade ytterligare lagkänsla och känsla av att nu var det något speciellt på gång. Här kan ni dessutom se vår lagpresentation, med zebrastyle.

Moa & Anna inledde väldigt stabilt och jag gick ut som 6:a, 1,55 efter täten. Och nu var det dags att bli historisk. Längsta banan någonsin i 10-milas damstafett. Jag visste att jag skulle få folk i rygg eftersom det var en klunga som gick ut samtidigt. I tillägg stod Järla och väntade vid startpunkten så ytterligare en hakade på. Jag la dock bort ca 20sek till kontroll 1 då jag saknade ett mossdrag på kartan, men därefter rullade det på fint till K4. Såg dock inga framför, och tittade aldrig bakåt eftersom fokus var att gå ifatt täten. Läste dock fel till K5 och tolkade en helt rak brant som en väg (?!) och fick strula lite nedanför branten innan jag kom upp. Det gjorde att Tunaklungan som sladdat på vår kom ifatt och i spets. Det gjorde dock inget, även om jag först funderade lite på hur mycket de faktiskt tagit ikapp… Valde iallafall högervägval och blev glad när jag såg att vi kommit ifatt tättrion till K6-7. Därefter blev det sedan en sällskapsresa hem.

Jag kände mig tyvärr inte så pigg som jag önskat och drömt om. Jag hade sett mig dra en klunga i hög fart så att få skulle orka med. Hade inte alls den farten i kroppen, utan fick koncentrera mig på att mala på. La mig därför oftast på position 2 för att kunna ha stenkoll på orienteringen, men slippa dra i spets. Julia Gross för Tuna gjorde ett fint jobb därframme och orienterade bra. På de sista kontrollerna med tempoökningar efter några branta uppförsbackar började det dra ordentligt i mina baklår. Det började också hetsas en del där framme så min position blev lite längre ner i klungan. Kunde dock alltid ta in några meter in mot kontrollerna då jag hade fortsatt stenkoll på orienteringen. Försökte dra igång en spurt mot sista, men det fanns 7 stycken i klungan som var starkare så det blev till att växla över som 8:a +9 sekunder. Totalt var vi 13 lag i tätklungan inom 24 sekunder. Nästa klunga kom sedan ca 6 minuter senare så det stod klart att det var dessa 13 lag det skulle handla om och vi var ett av dem.

För min del var det lite blandade känslor efter målgång. Jag var nöjd som gått ifatt täten, det var mitt jobb, men tanken på att det fortfarande var 13 lag med i kampen kändes lite jobbig. Även om jag visste att jag inte kunde påverka vilka som hängde med och inte, så kändes det lite surt då jag hoppats kunnat ösa på lite mer under mina 11,5 kilometer.

Viktoria på 4:e gjorde några småmissar i början och tappade totalt 5 minuter på de snabbaste, men höll placeringen. Judith fick då ett slagläge underifrån och, med hjälp av Tove i Tuna, gicks om en pil uppåt i fältet. En gaffling innan varvning gjorde att de kom ifrån varandra och Judith var ca 20 sek efter Tove vid varvningen, men nu bara 3:20 från tät och kanske med en pallplats inom räckhåll. Några minuter senare var hon dock ifatt Tove igen och plötsligt var de bara 1:30 efter som 3:a och 4:a. Ytterligare några få minuter senare var de ifatt TP som var 2:a, och nu bara ca 40 sek från ledning. Dock var det väldigt kort kvar så vi trodde att det skulle bli spurt om 2:aplatsen. Känslan av att vi skulle nå pallen var fantastisk, samtidigt som det bubblade runt över spänningen att se spurten. Vi väntade oss Alfta som segrare, men plötsligt är det Tove som kommer ut mot sista först och Judith strax därefter. Det känns helt orimligt, men nu är det spurt om segern! Tove för Tuna har dock lite för många meter och det finns inget att göra, men att se Judith spurta i mål som 2:a för vårt lag kändes väldigt bra. 7 sekunder från seger, en gnutta surt, men kände direkt att nöjdheten tog över och känslan av att vi gjort en fantastiskt prestation.

Vi var favoriter för många och det är mycket extra snack utifrån som kommer till. Det är inte lätt att springa i tät av en stafett och bara leverera. Att vi lyckades så bra i år, visar att vi har en förmåga att göra jobbet lagmässigt och individuellt. De tre senaste 10-milan jag sprungit har vi varit 2:a, 3:a, 2:a. Vi kommer närmare och närmare. Snart smäller det.

Andralaget med Jolanta, Emma, Agnes, Runa och Kristine sprang så fint och blev näst bästa andralag på plats 35. Alva, Moa, Lucy, Agnes och Anna i tredjelaget sprang också superbt och blev bästa tredjelag. Grabbarna under natten och morgonen levererade också dem mestadels fina lopp och blev 16:e och 55:a. Ungdomarna som tidigare på lördagen också sprang så bra med sina 3 lag. Resultaten fina, men det bästa var stämningen i GMOK-lägret hela helgen. Peppen skyhög, många leenden och skratt. Hantering av nervositet och andra känslor på proffsiga sätt, allt för att njuta och leverera i skogen.

#rändernagåraldrigur. Ränderna som jag tänker står för det GMOK har visat mig alla mina år i klubben. En känsla av gemenskap som går över allt annat. Gemenskap över ålders- och könsgränser. Något som är svårt att behålla i en ständigt föränderlig grupp. Lite extra jobb har gjorts senaste åren, men wow vad häftigt det är när man har en grupp där alla tar ansvar och bjuder till. 1+1=3.

Extra tack till ledarna som gjort ett gediget jobb inför detta. Christin, Hasse, Ola, Ola, AP, Elit & Mats.

Också kram till tjejerna som var reserver eller av andra anledningar inte kunde/fick springa iår. Tack för ert stöd från sidan. Att ge pepp till andra som får göra det man inte får själv, är inte självklart, och är kanske ändå den största prestationen.

 lag1_collageFoton: Per Kjellander

gmokbabes

 

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

One response

5 05 2017
Amanda Almén

du skriver så fint och bra lina! känns som att jag är med i skogen när jag läser dina texter. fick gåshud och rys när du skrev om hur de kom ut ur skogen från sista!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: