#världensbästalandslag

29 08 2016

VM är över. VM i Sverige 2016. I Strömstad, på hemmplan. Det är över. Över. Slut.

… Va?

Jag är tom.

 

Sverige vann medaljligan. 3 guld, 2 brons – varav ett (eller en fjärdedel av ett) är ”mitt”. Vi är VM’s bästa landslag. Världens bästa landslag.

Medaljer.

Medaljer som betyder allt. Medaljligan säger att vi nu är världens bästa landslag igen. Fantastiskt – helt klart – för det visar Toves och Jer(k)ers helt sjukt grymma insatser som ni bara inte kan fatta hur stort det är. Vi har hånats, skrattats åt, skämtats om, ifrågasatts kring #världensbästalandslag. Världens bästa landslag vinner medaljer, de vinner guld. I år gjorde ”vi” det så det syns i tabellen, men samtidigt gör vi det alltid, på varje läger, samling, tävling.

#världensbästalandslag som är en vision, ramar, riktlinjer om hur vi vill ha det i vårt lag. Vad som är viktigt för att varje person ska utvecklas på alla plan. En hashtag som ska påminna oss om vad vi gör, vem vi är och vart vi vill. Oavsett prispall. Oavsett position i ligan. Medaljer som plötsligt betyder… ingenting.

 

Det är därför jag knappt vet vilka ord jag ska trycka fram. Tomheten som nu är så stor för världens bästa vecka med världens bästa landslag är slut. Jag har tagit min första VM medalj och ena sekunden betyder den just allt och i nästa i det närmaste ingenting för det finns så mycket mer den där veckan som dyker upp. Som en bergochdalbana om och om igen.

Medaljen. Bronset på sprintstafetten tillsammans med Gustav, Jonas och Helena. Jag är så glad att jag fick till årets bästa sprintlopp på den dagen. Det var magiska 13 minuter och att korsa arenan på både varvning och på målspurten var något jag aldrig kommer glömma. Jag är så stolt, glad och tacksam för vad jag fick uppleva den dagen.

Jag sprang totalt 5 lopp under VM-veckan. Alla lopp utom medeldistansen. Jag är bättre tränad än någonsin och hade stora förhoppningar på veckan. Jag fick ut maximalt på ett lopp, men givetvis hade jag hoppats på mer totalt sett. 11:a på sprinten, 14:e på långdistansen och 5:a på stafetten. Tacksam för alla chanserna som jag har krigat mig till. Terränger och tävlingar som jag aldrig varit bättre förberedd för. Stabila insatser, men inga kanonlopp. Jag är nöjd. Det var helt okej, men det finns en frustration som ligger och gror någonstans som gör att jag trots all tomhet och noll motivation just nu vet att jag kommer kämpa vidare för att någon gång få möjligheten att uppleva och göra det som Tove & Mästarn lyckades med.

Medaljen, den mest ädla runt halsen är drömmen. Det är dock känslan av den jag vill åt. Kicken av att lyckas fullt ut. Att all träning betalas ut i en inre eufori av välbehag. Jag fick ändå lite av känslan när jag korsade mållinjen först på sprintstafetten. Att jag hade gjort vad jag kunde där och då när jag ville det som mest. Det är en häftig känsla och helt klart beroendeframkallande.

Den där sprintstafettdagen när jag hade lite av #denkänslan så blev det ett brons och inget guld. Jag har sett glädjetårar i veckan av andra som kommit fyra eller sjua. Det visar på något sätt att resultaten sällan speglar allt för alla. Konkurrensen är stenhård just nu. Så många tjejer som kan ta medaljer med ett bra lopp. Och för att vinna måste man springa riktigt riktigt riktigt bra. Jag var 11:a och 12:a på mina första VM starter i Schweiz för fyra år sedan. Liknande placeringar nu, men egentligen känner jag att jag är bättre nu än då. Konstigt och frustrerande, men sant. Prestation är svårt att mäta, men tävlingsidrott handlar om att vara bäst av alla just den dagen. Att få ut allt när alla vill det som mest. Drömmen lever kvar, lever vidare, mot nya mål.

TACK alla som supportat under veckan. Så många klubbkompisar, vänner och bekanta som skådats och hörts under alla tävlingar hela veckan. Peppat, uppmuntrar, gratulerat. Jag hann träffa väldigt få av er, men uppskattar allt till fullo.

Familjen som varit där inte bara under veckan utan hela vägen fram. ❤

Laget, #världensbästalandslag som är så fina, härliga, goa, galna. TACK Karro, Emma, Tove, Helena, Sara, Anna, Alva, Jonas, Jerker, Oskar, Freddan, Gurra, Pettan, Emil, Reggan, Wille, Alban, Sussi, Håkan, Holthen, Mia & Vagnis för det bästa av det bästa.

14138913_10207772434201257_1838780436_o

14124431_1732238160359593_6506406111575852273_o

Jag har dock svårt att avsluta detta inlägg. Svårt att stänga dörren till det som varit mitt enda mål sedan jag tog beslut om operationen i december 2014. Alla timmars rehab som fokuserat på att jag bara SKA ta mig till och prestera på VM på hemmaplan. Jag är stolt att jag gjorde det och med perspektiv och lite distans så kommer jag få allt större förståelse för vad jag tagit mig igenom och att jag faktiskt gjort precis allt jag kan fram mot detta VM. En sak som är säker är att det helt klart ha varit värt det.

 

Annonser

Åtgärder

Information

One response

30 08 2016
Sara

Så bra skrivet Lina! Tack till dig, du är en sån fantastisk person! Ser fram emot en Göteborgsvinter med många härliga träningspass mot nästa mål! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: