SM Lång 6:a

15 09 2015

Jag har hela tiden tänkt att det vore roligt att springa SM under hösten, men samtidigt begränsat mig till att inte planera för långt i förväg med risken att det blir en negativ stress. Jag har tänkt att hösten blir en bonus, då allt ska planeras för att foten ska vara så bra fit for fight för en vinterträning som möjligt, en vinterträning som börjar i november/december.

Efter Schweiz kändes det som om foten stagnerat på ett läge ganska länge, och jag gick lite halvt uppgiven till sjukgymnast Elvir på IFK-kliniken som tagit hand om mig sedan januari. Vi gjorde dock några tester som vi gjort flera gånger tidigare och fick svart på vitt att det faktiskt går framåt. Skönt. Jag knöt näven i fickan och gav mig tusan på att jag gör rätt och blickade uppåt, framåt. Sprang en DM-helg med medel och stafett. Från botten till toppen. Min sämsta DM-placering någonsin på medel och ett lopp som hade allt annat än bländade orienteringsteknik och offensiv löpning. Insåg direkt vad som saknats och gjorde helt enkelt om och rätt på DM-stafetten där loppet var något helt annat. Åkte till Strömstad med landslaget och åh, <3, man blir ju glad alltså. Bästa vänner, bästa terrängen och en fot som på allvar börjar vilja leka längre än 45 minuter snabbt i skog. 70 minuters vägvalslångdistans senare och tankar på ett lång-SM börjar ta mer och mer fäste. Sprang lång-DM, 70 minuter i Labacka och även där svarade det väldigt bra. Endast någon känning på slutet av banan och inga komplikationer efteråt. In på Eventor och en sen (och DYR!) efteranmälan var gjord.

Åkte upp till lång-SM med 3 OL-pass över timmen (alla veckan före!) och maximalt 70 minuter. Insåg att jag nog inte skulle klara hela finalbanan på 70 minuter och tänkte att detta blir en utmaning för foten, men en utmaning som jag givetvis trodde skulle tacklas väl. Hade höga förväntningar på terräng och orienteringsupplevelse, vilket tyvärr dödades lite i kvalet. Löpte mer än 50 % av sträckan på stig/väg, vilket givetvis kan vara en del av orientering också (på VM-lången i Schweiz såg det nog likadant ut), men problemet var att förväntningarna var något helt annat. Nog om det.

Kvalet var stabilt tekniskt. Liten krok på första då jag var loj med kompassen och skulle kunnat vara lite mer distinkt under andra bitar av banan, men jag höll ihop det bra, precis som man ska och kroppen kändes helt okej till en början. Däremot fick jag ordentlig kramp i någon muskel vid övre delen på magen/revbenen på väg till kontroll 8 och efter vägpassagen eskalerade det och jag förstod inte riktigt vad det var som hände. Försökte springa på, valde stig runt helt till 10:an, men fick stanna flera gånger. Insåg att det bitvis kunde hämmas lite av att trycka ordentligt in med tre fingrar där det gjorde ont. Till kontroll 11 trodde jag inte att jag skulle kunna ta mig i mål, men tryckte ännu hårdare så det lättade något och fick lite andrum. Det var med andra ord en kämparinsats att klara av de sista kontrollerna. Skönt att det var lättorienterat då jag inte hade så mycket fokus till övers på kartan. Oavsett så hade jag sprungit stabilt och bra hela loppet, även om farten minskades ordentligt på slutet, så jag kvalificerade mig som 3:a, 1:49 efter Anna Närhi [Resultat kval]. Smärtan släppte ett tag efter målgång och jag hittade lite ömma punkter längs med revbenens infästningar under kvällen som jag försökte trycka ut något. Försökte intala mig själv att om det inte har hänt tidigare så kanske det inte borde hända igen heller.

På finalen började det stabilt även om jag kände mig lite svajig. Tog de nödvändiga stoppen och minimerade misstagen även om det blev några sekunder på 1:an och 3:an. I tempoökningen till 4:an började jag känna tillstymmelse till håll på samma ställe som jag haft ont i på kvalet och började överanalysera mitt vägval på första långsträckan. Hade vid första anblicken sett vägvalet runt och tyckt det såg bäst ut, men tanken på att ge sig ut på väg och växla upp tempot gjorde att jag trodde att risken för att få kramp igen skulle öka, samt att foten ändå fortfarande bäst tyckt om mjukt underlag än hårt. Överanalys helt enkelt, även om både fot och det andra säkert inte påverkats annorlunda av väglöpning. Valde helt enkelt rakt på och sa hejdå till 3 minuter. Gick från 3:a, till 13:e, och var 34:a (nästan sist!) på sträckan. Det gör ont, men ibland tvingas man lära sig den hårda vägen. Jag som gjort mycket analyser på det där allmänt och vet att jag borde springa runt höll mig inte till den taktiken. Synd, men inget jag reflekterade över så mycket i skogen även om jag ångrade mig flera gånger under sträckan. Jag gjorde en liten miss på kortsträckan upp från vätskan då jag läste till nästa kontroll. Gjorde om, gjorde rätt och bestämde mig för höger runt då jag sprungit där på kvalet. Insåg att kontrolltagningen blev lite svårare från mitt håll, men litade på min orienteringsförmåga. Kunde vågat vara lite mer offensiv, men tragglade en del löptekniskt. Hade iallafall 3:e bästa tid på den sträckan, vilket var positivt. Kände av lite av ”håll” i bröstet igen, men det var inget som hämmade mig idag. In mot varvning och känner att jag börjar bli trött mentalt. Skönt att sträckan på ängen höger runt kom då vi hade knäckt den innan, synd bara att den var så dåligt balanserad så det var givet. Blir riktigt riktigt trött efter den klättringen upp till kontrollen och har svårt att springa rakt, så tappar mycket i att jag mer eller mindre fumlar framåt till kommande kontroller. Orkar inte riktigt tempoväxla mot slutet som jag önskar och springer i mål som 3:a, men som sedan blir en sjätteplats. [Resultat final] Tittar på klockan och ser att jag varit ute och härjat i 90 minuter! 20 minuter längre än tidigare, så inte konstigt att jag var trött. Visst, jag har tränat många pass över 90 minuter så jag är tränad för tiden, men kände att jag saknade vanan av att göra det i skog och med så hög belastning. Löptekniken är faktiskt något av det som jag saknar mest just nu, men det kommer.

lina sm lång

Blir alltså 6:a, men är 9,5 minut efter Helena som vinner. Det är oceaner av tid och det är härifrån jag ska jobba nu framöver. Långdistans är målet för nästa år och det är väldigt skönt att jag vet att foten faktiskt klarar av det redan nu. (Blev lite öm och stel efteråt, men tar det extra lugnt några dagar, så ska inte vara några konstigheter.) Jag kan således inte vara annat än nöjd att jag fixade det så pass som jag gjorde och det var som sagt en bonus att få vara med. Däremot siktar jag alltid högt och jag hade verkligen känn på medaljerna (om än inte guldet denna dag), och det är de jag vill åt varför det också finns tillstymmelse till besvikelse. Det är dock ett gott tecken på att motivationen och viljan är hög och jag känner att jag har en bra balans i hur jag hanterar och analyserar mina lopp i att plocka med det bra och knyta näven för att förbättra det sämre. Ser fram emot nästa SM-helg då det blir ännu en utmaning för foten med tre löpdagar i rad, vilket jag inte haft sedan november.

sm lång kval sm lång final 1 sm lång final 2

icebuglogo2xu logo

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: