EM 2014 – En stor besvikelse.

20 04 2014

EM i Portugal tog slut i onsdags, och tyvärr tvingas jag se tillbaka på mina tävlingslopp med besvikelse. Totalt sett alldeles för mycket misstag och ett självförtroende i botten.

Den första finalen var sprint. Hade en ganska god känsla efter kvalet, där jag efter en sämre inledning, vände loppet och fick en väldigt bra känsla. Till finalen kände jag mig väl förberedd, men tyvärr blev jag alldeles för trött inledningsvis och orkade inte se och ta de rätta vägvalen. Jag kämpade på hela loppet, men insåg att jag tagit fel vägval på kanske 8 sträckor och där tappades mycket tid. Jag slutade som 10:a, nästan en minut från guldet och 40 sekunder från pallplats. Med det blev jag bästa svenska, även om det mer säger att vi alla var mer eller mindre besvikna över våra lopp. Glädjen denna dag var helt klart dubbelsegern för grabbarna grus, Jonas & Jerker. Imponerande!

Morgonen efter sprintfinalen var det dags för medelfinal. Det kändes bra i kroppen första halvan av banan. Gjorde en liten miss på 4:e kontrollen, men annars var det gladoffensiv attackorientering i de öppna kohagarna. Tyvärr blev jag riktigt trött på väg till 11:e kontrollen och då var storbommen på kontroll 12 ett faktum. Gick upp rätt, men inte tillräckligt långt, litade inte på mig själv och vände höger. Tappade mycket tid. Kämpar på hela vägen in i mål och lyckas faktiskt ha en bra finish. Det är dock tätt i resultatlistan så slutplaceringen blev 18:e och ett lopp med alldeles för mycket bomtid.

Efter medelfinalen fick jag en vilodag med lite lätt jogg och bevakning av långfinalen. På kvällen fick jag reda på uttagningen till stafetten som då innebar sistasträckan i andralaget – något som jag såg fram emot. Vilka som skulle springa i förstalaget var självklart för mig sedan länge, även om uttagningen inte var klar. Jag kände att sista sträckan var en härlig utmaning att anta – i ett lag som kunde slå lite underifrån (Lilian-Maria-jag). Jag hade dessutom tänkt lite stafett för att peppa mig själv mot slutet av medelfinalen och då kände jag mig starkt – något som gav inspiration till stafetten.

På morgonen vid frukost fick jag beskedet att min lagkompanjon Maria blivit sjuk under natten. Jag fick frågan om jag ville vara kvar på sista eller byta till andrasträckan, men jag, liksom Håkan, ville egentligen ha mig kvar på sistasträckan så det fick det bli. Gött. In i laget sattes då Alva på den andra sträckan. Fortfarande ett riktigt toppenlag, såklart! Kvällen innan hade jag varit jättehungrig och ätit kvällsmat precis innan läggdags. På natten vaknade jag och åt mer yoghurt och choklad vid halv 3-snåret, eftersom jag fortfarande var jättehungrig. På morgonen när jag gick upp var jag än en gång tokhungrig. Åt därför en stor frukost – Jag skulle ju inte springa förrän om över 3 timmar.

Strax innan avfärd till tävlingen får jag beskedet att Toves mage inte repat sig och jag blir uttagen till att springa den första sträckan i Sveriges förstalag tillsammans med Helena och Lena. 2 timmar kvar till start. Jag antog utmaningen, självklart, men jobbade för att smälta frukosten så fort jag bara kunde. Jag fick lägga om min taktik – från att antagligen gå ut på en sistasträcka och jaga, bevaka och spurta, till att springa förstasträckan (något som jag egentligen bara gjort en gång i mitt liv utan att det ska vara preskriberat). Jag försökte tänka tillbaka på den där grymt roliga förstasträckan på 25-manna 2012. Vad jag gjorde bra, vad jag kunde ändra på och ta med mig till denna gången. Jag försökte också gå in i mig själv för att, i vimlet av alla andra duktiga förstasträckslöpare, fokusera på mig själv.

Det gick fint halva banan. Jag öppnade lagom fort på startsträckan och kom upp i tät och fick hitta mitt tempo, och läsa in de första sträckorna. Mot K5 spreds gafflingarna upp ordentligt och jag kom loss på min gaffel. Hade den konstiga sänkan som var snitslad till, men det skapade inga problem. Orienterade mot 6:e, men såg inte den lilla åsen i ringkanten och gick in snett mot den och tappade mitt ”försprång”. Kom lite efter och såg de andra gafflingarna komma in mot kontrollen efter. Ganska många lag före helt plötsligt och jag försökte förbättra min position på de kommande mer löpbetonade sträckorna. Gick på lite för hårt, eller framförallt släppte jag kartkontakten. Till 10:an har jag jagat ifatt litegrann så jag har de ”bättre” lagen omkring mig igen, men har alltså inte tillräckligt kartkontakt och väljer fel ryggar. Missar att se den första sänkan till vänster och går inte rakt efter att ha rundat ett grönområde. Några lag går rätt, men jag missar det. Tänker också att ”vi borde ha samma kontroll som herrarna, som vi sett från karantänen”. En riktigt dum tanke. Läsa kartan hade vart väldigt mycket bättre. Jag lägger här bort drygt 1,5 minut, blir toktrött och får slita ont resten av banan. Frukostmaten gör sig påmint under det långa löpbetonade varvningspartiet och den branta backen upp till näst sista gör att jag efter stämpling får stanna några sekunder för att maten helt enkelt kommer upp. Försöker släppa på och kämpar allt jag kan för att ge Helena handklappen och kanske lyckades få fram ett liiitet liiitet leende, i missären, för att ge Helena en positiv kick trots ett värdelöst utgångsläge, som typ 19:elag, 1:45 efter täten.

Första sträckan är verkligen A och O för en lyckad stafett. Det är tufft att gå ut och jaga, speciellt i en sån här terräng där det är så svårt att orientera ikapp. Helena hade tyvärr inte heller en lyckad dag i skogen och Lena får ett ännu tuffare läge ut på sista sträckan, men hon gör det riktigt bra och plockar tid på täten och vi blir 6:e lag till slut. Dock inofficiellt eftersom tjejerna i andralaget (Lilian, Karro och Alva) sprang suberbt och bärgade silvret! Riktigt bra!

Jag själv blev – såklart – otroligt besviken efter mitt riktigt dåliga lopp på stafetten. Mina misstag under sprint och medeldistans kunde jag ta. Jag var såklart besviken efter de loppen också, men jag kunde snabbt inse vad som gått fel, acceptera läget och blicka framåt. Att springa dåligt på stafett, när jag springer tillsammans med 2 fina lagkompisar så känns ett dåligt lopp så mycket tyngre. Det kändes som om jag svek dem, alla andra i laget,  i Sverige. Dock var det absolut största sveket mot mig själv, vilket var allra tyngst. Jag tog inte chansen. Jag vet att jag fick ett tufft läge i att byta sträcka så sent, men jag trodde att jag skulle klara av det. Jag gjorde det inte. Jag har så länge drömt om att springa stafett i Sveriges lag igen. Jag missade chansen på VM-stafetten i fjol. Jag fick chansen nu, men kastade bort den och mitt lags chanser till framgång. Jag vet att jag är hård mot mig själv, vilket egentligen inte tjänar så mycket till just nu, men känslorna var tvungna att komma ut och det har tagit tid efter loppet i onsdags.

Jag inser dock nu att jag inte kommer så mycket längre med det här, varför jag nu måste blicka framåt. #hemåträna helt enkelt. Är man riktigt riktigt bra så händer aldrig något sånt här. That’s it.

Jag sitter nu på tåget mot Norrköping för att springa Kolmårdskavlen imorgon. Tyvärr drog jag med mig någon magskit hem från Portugal och har haft lite magkramper m.m senaste dagarna och känt mig allmänt seg. Jag funderade länge på att åka eller inte åka, men kände att ett nytt lopp, en ny stafett är det rätta för att gå vidare efter EM. Jag blickar framåt mot nästa mål: 10-mila om några veckor. Jag hoppas att magen sköter sig så att jag kan genomföra min andrasträcka imorgon utan fysiska problem. GMOK har 4 lag i damstafetten. I mitt lag springer Viktoria första och Anna sista. Till 10-mila plockar vi dessutom in 3-faldiga Europamästarinnan Judith. Vilken tjej, vilken vecka hon hade! En dröm som blir sann. Det är bara att drömma vidare…

Utöver loppen på EM, var veckan fantastisk. Jag kan inte säga annat än att jag är så tacksam för de fina människorna som det finns i det svenska orienteringslandslaget. Alla kramar jag fått (när jag varit glad, morgontrött, kvällstrött, ledsen, laddad, nervös, bestämd), alla skratt, alla diskussioner, alla bad… Alla är unika och bidrar på sitt sätt. Denna gång har jag fått ta emot så otroligt mycket fint. Jag vill säga stort tack till er – det var ni och bara ni som gjorde onsdagskvällen så härlig med strandfotboll, vin- och ostprovning, bussfest och dans i EPO-t-shirts! TACK!

laget

 

 

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: