Göteborgs 50 hetaste idrottare @ Johan Rylander

Hej Johan Rylander!

Tack för att jag i år fick komma in på din topp 50-lista (plats nr 50) över Göteborgs hetaste idrottare! Göteborg som än en gång blev Årets Idrottsstad har otroligt många duktiga idrottsutövare på absolut högsta nationella och internationella nivå och att välja ut några att sätta på en lista är ett gediget jobb. Det är otroligt svårt att jämföra olika idrotter; lagspelare/individualister, herrar/damer, nationella/internationella meriter, mer/mindre mediala idrotter. Listan är inspirerande att läsa. Idrottare hyllas för deras kämpande i med- och motgång, deras stora hjärta för sin klubb, deras medaljer m.m. Elitidrotten är så tuff & häftig. Supportrar följer twitter, bloggar, tävlingar på plats, framför TV:n. Elitidrott är verkligen ett nöje för alla.

Jag har aldrig läst din blogg, men ser nu att du skriver om hockey då du är hockeyreporter och dessutom krönikör för GP. Ditt egna sportintresse ligger också mest i hockey, fotboll, basket och golf varför jag förstår om du har mer kunskap i dessa idrotter än andra. Dock är du journalist och enligt mig inbringar det ett visst ansvar. Jag skriver detta till dig för att jag blev besviken på några rader längst ner på din lista. På min plats 50. Raderna handlade dock inte om mig. Utan min älskade sport.

”I den sport som måste vara den mest publikovänliga som finns”. Är det din valda sanning? Har du någon gång varit på en orienteringstävling av hög internationell nivå eller är det dina minnen sedan ditt eget skolorienterande ?

Ja, orienteringen utspelar sig fortfarande mestadels i skogen då det ”bara” är sprintorienteringen som mestadels löps i stad. 2014 är det dock även sprintstafett på VM-programmet varför 2 av 5 distanser faktiskt går i stad. Världscupen 2013 bestod av lika många sprintlopp (stadslopp om du så vill) som skogslopp. Man har också satsat enormt mycket på TV-produktion i orientering och de senaste två åren har du kunnat följa både EM, VM och världscuper i SVT. Där har du kunnat se både stads- och skogsorientering.  Dessutom många bra produktioner.

Tekniken är enorm inom orientering. Löparna springer med GPS. Du kan se banan på en storbildskärm på arenan och följa varje sekund av en löpares lopp. Du kan se minsta lilla misstag. Ställa två löpare mot varandra (en som startade tidigare mot en som springer live) för att veta exakt hur läget är. Med jämna mellanrum fångas löparna upp på storbildskärmen live (jämförbart med stor-TV-idrotten längdskidåkning). Publiken möter löparna flera gånger. Ibland startar löparna på arenan, det är oftast minst en varvning och så målgången.

Självklart kan du inte jämföra hockey och orientering när det gäller publikvänligheten. Sporten är uppbyggd på olika sätt. Skogen är min arena. Inte en hall som ser likadan ut överallt. Orienteringen handlar om att springa snabbaste och bästa vägen på en okänd bana. Du vet aldrig innan precis hur loppet kommer att bli. DET är orientering. Det är vad mitt hjärta slår för. Det är därför jag inte håller på med exempelvis 10 000 meter på löparbana. Mitt hjärta för min idrott är minst lika stor som någon annans på din lista. Det är vad du som journalist i detta sammanhanget borde vara öppen för och acceptera. Du ska inte inte använda mitt namn för att ge min idrott en käftsmäll som den inte är värd.

Var min prestation att kvalificera mig på din lista att jag just är så duktig att jag klarat av att bli 12:a i en idrott som, enligt dig, ”ingen kan följa”? Än en gång; jag hävdar att du är opåläst. Dessutom är det delvis tack varje dig och jämlikar som orienteringen blir svårare att följa. Du m.fl som har en förutfattad mening om orientering som inte stämmer och därför väljer att 1. inte skriva alls eller 2. skriva negativa saker om en idrott som kanske gått den största tekniska och mediala utvecklingen av alla idrotter de senaste åren. En idrott där Sverige i allt hårdare konkurrens, fortsätter att skörda medalj efter medalj p g a att man har så stort antal utövare där många väljer att satsa stenhårt.

Jag hävdar att orientering är spänning på högsta nivå. Nej, du kan inte se löparen live hela tiden, men du kan följa löparen på GPS och se att den närmar sig arenan, och när den väl kommer ut ur skogsbrynet vrålar hela publiken på en och samma gång. Jag tänker att det kan jämföras när en fotbollsspelare kommer i ett friläge mot målvakten. När orienteraren sedan korsar mållinjen och medaljen är säkrad utbryter nästa nivå av jublet. Som när fotbollsspelaren sätter bollen i krysset.

I somras sprang jag VM-sprinten i lilla Sotkamo i norra Finland. Arenan var på en fullsatt bobollstadion. Start, varvning och målgång. En av de klurigaste sprintbanor jag sprungit. Storbildsskärmar och TV som följde mitt lopp. Det publikvrål som mötte mig 1, när jag presenterades, 2, när jag startade, 3, när jag varvade och 4, när jag gick i mål var mäktigt. Dessutom var jag påhejad även ute på banan vid olika publikkontroller. Vi snackar tiotusental.

I somras hejade jag på mina lagkamrater på VM långdistans. Segrartider på 80- respektive 100 minuter. Start, varvning, målgång på arenan. TV-kontroller i skogen. Varje löpare som startar, varvar, går i mål får publikvrål efter publikvrål. Värst var det såklart när någon finsk löpare passerade. Spänningen och nervositeten när vi väntade på våra egna löpare som tog medalj. När de äntligen dök upp där borta i skogskanten. Spänning. Glädje. Lättnad. Hjärta. Jag som publik fick allt.

EM-stafetten vid Lugnet i Falun i fjol. Jag gjorde debut och tog min första mästerskapsmedalj. Jag sprang den andra sträckan. Jag ryser fortfarande på när jag tänker på publikvrålet vid varvningskontrollen, vid toppen av backen och tusentals i publiken nedanför mig. Eller vrålet som lyfte mig så jag flög på spurten för att ge Tove några extra sekunder till slutsträckan. Autografskrivande i hundratals efteråt. Publiken som berömde mig, frågade vad som hände där och där, för att de just kunnat följa mig hela loppet även om jag varit ute i skogen. De visste saker som knappt jag själv visste. SMS hemifrån, utomlandsifrån, av vänner, bekanta, okända som följt mig och mitt lopp via TV (150 000 personer) och på nätet. Mäktigt.

Så frågan är: Hur kan tiotusentals vara på plats i lilla Sotkamo enbart för att följa den mest ”publikovänliga idrotten som finns?”. Varför sitter över hundratusen och tittar på TV:n i ett land på denna idrott? Varför gör de det om och om igen? De vill ha spänning och det får de!

Tillbaka till din kommentar om min 50:eplats. Jag är rankad 12:a i världen. Jag har en bunt SM-medaljer. Topp 3-världscupresultat. Hela tiden på uppåtgående. Etablerad i landslaget. Vågade ta ställning i SVT mot nollningstrakasserier. Jag tycker själv att jag gjort mer för den platsen än att tävla i en idrott du har specifika åsikter om.

Så, Johan Rylander. Jag är mitt uppe i min vinterträning för säsongen 2014. Förhoppningsvis presterar jag så bra att jag får vara med på din lista även om ett år, vad som nu krävs för att vara med där. Jag hoppas dock mest av allt att Du själv läser på lite till nästa gång och kanske tar dig tiden att faktiskt titta på orientering och vara lite öppensinnig. Du kan börja med att ta 4 minuter av din tid och titta på den här filmen. Det finns mer här i världen än fotboll och hockey. Det kan du även hälsa till dina kollegor på GP!

Följ gärna mig och orienteringen här på min blogg! Jag hoppas att vi också kommer att kunna läsa mer om orientering i Göteborgsposten 2014! Jag lovar att ge er riktigt bra intervjuer när ni hör av er!

Mvh Lina