VM 2013 – Allt som glimmar…

16 07 2013

Skrivet kvällen 14 juli:

Ligger med benen i kors på ett hotellrum på Arlanda i väntan på flyget hem till Göteborg om 1,5 timme. Jämte ligger Helena och tar en powernap. Några meter bort sitter Fredrik och kollar GPS-spår. Benen värker. Tankarna flödar. Tomheten kommer. Sviterna av ett VM.

Allt som glimmar är inte guld.

Sverige har fått med sig flera glimmande medaljer hem. Inte jag, men hela 7 av mina lagkompisar. Vilken bredd. Det är styrka. Även andra fina prestationer finns. Strax bakom metallen. Jag själv fick inte med mig mycket som kunde glimma från mina lopp. Sprinten och medeldistansen. Två finallopp där jag underpresterade. En bra bit från min nivå. En bra bit ifrån vad jag hoppats på. Kämpat för. Drömt om.

Sprinten har jag redan skrivit om. Medeldistansen hade jag stora förhoppningar på. Den kanske roligaste medeldistansen på alla sätt det här året stod framför mig. Kvalet gick stabilt. Ursvår inledning som jag behärskade riktigt bra. Fick med mig en skön känsla av kontroll från kvalet som jag inte upplevde att jag fick på sprinten. Skönt! Vad som sedan hände på finalen är jag inte riktigt färdig med än. Ändå en helt okej första halva av banan, med några mindre misstag. Dålig attackering av kontrollen före varvningen, ett misstag till och en negativ känsla smög sig på. Blev ifattsprungen 90 sekunder vid varvningen och när inte ens speakern uppmärksammade henne, som ju var hela en och en halv minut före mig, så fick jag svårt att göra precis det jag tränat för och hade tänkt. Jag lyssnade på fel saker i huvudet och smet förbi 12:e kontrollen precis och tappade 2 minuter. Där gled verkligen allt mig ur händerna. Sprang i mål med ett tungt huvud och för första gången på ett tag så gick det inte att stoppa tårarna och alla känslor som bara ville spruta ut. Det blev en tung kväll.

En tung kväll fylld av tankar. Att inte lyckas när det gäller som mest. Tankar som att det inte spelar någon roll att gå som en klocka under lång tid. Att på varje tävling prestera på en jämn, men väldigt hög nivå. Aldrig en Silva Leaguetävling på två år utan att vara sämre än 8:a och den med världskonkurrens på de flesta deltävlingarna. Nordic Tour total-6:a. En strid ström jämna, stabila lopp. Utan den riktiga toppen. Än. Men aldrig några djupdykningar. Men. Vad spelar det för roll när jag faller tungt ett lopp? Det loppet. VMs medeldistans. 27:a. Det är knappt att jag vill smaka på det. Och självklart en bidragande faktor till att jag inte var den som stod redo för stafetten igår.

Att springa medeldistansen var såklart en bonus på mitt VM. Likaså att ha chansen på en plats i stafetten. Den svenska laguttagningen är otroligt tuff då vi är så många på hög nivå och det är en extra anspänning inför den där uttagningen kvällen före. Det som vi alla vet är att det är okej att vara glad över att vara en av de tre. Det är också okej att vara arg, ledsen, besviken över att inte få möjligheten. Denna gång. Men det vi alla också vet, strävar efter att känna, är att vi alla är en del. En del av damlaget. En del av herrlaget. En del av alla.

Förra året i Schweiz lyckades jag att känna mig deltaktig i det stafettlag som sprang nästan till 100%. I år var det en lite tuffare uppförsbacke fram dit, men när jag väl vaknade på lördag förmiddag så hade jag fått klart på tankarna. Jag var fortfarande, är fortfarande, besviken på mig själv. Mig själv och bara mig själv. Jag vet dock att jag kommer få möjligheten i framtiden. När jag är ännu bättre. Och har ännu mer att bidra med. På lördag förmiddag knöt jag näven och gav mig tusan på att jag ska bidra. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa de andra tjejerna till att få en minnesvärd VM-stafett.

Då jag var reserv följde jag med till karantän. Missade hela herrstafetten så när som på speakerljudet. Istället satt jag, vi, vid tältet, på en åker, 100 meter från arenan där allt hände. Jag försökte skapa skratt. Le. Ge lugn. Vad som än behövdes. Det målades naglar, spräcktes vattenballonger, dracks kaffe (även av mig – är ju vanligt att coacherna gör det i karantän – och tilläggas kan att jag absolut INTE är en kaffedrickare normalt!). Jag är stolt över mig själv att jag antog även den utmaningen – ”petad-reserv-coach” till 100%. Och jag ser att det var en självklarhet. Likaså en eloge till Emma, Annika och Tove som förde stafettpinnen framåt.

Det är sjukt hur en grupp kan dela så mycket känslor. Förra året av glädje. Denna gången besvikelse. Svenska tjejerna kommer igen!

Kvällen avslutades på bästa sätt. VM-bankett. Uppklädda svenskar från topp till tå. Äntligen chans att umgås med hela världens orienterare när alla spänningar har släppt. Alla medaljer är utdelade. Nu finns inget mer att fightas om. Det blev middag, umgänge, dans och skratt. Klänningar som blev kortare och kortare ju längre kvällen gick. Ljuset blev till mörker och mörker blev till ljus. Att promenera hem med fina lagkompisar en tidig morgon i en skidort som verkligen inte sovit denna sommar. Äta rester av en hemlagad pizza och se Tove lika energisk och fokuserad som hon alltid är. Oavsett tid på dygnet. Kvällen, natten, morgonen avslutades på bästa sätt. Tove och jag lyckades till slut med en perfekt vattenattack efter att ha legat i bakhåll på en lekställning. Bättre kan det inte bli.

VM blev långt ifrån vad jag hoppats på när det gäller loppen. Resultaten. Antalet spikade kontroller och väl genomföra sträckor. Drömmar gick i kras och tårarna har sprutat.

Samtidigt har VM blivit precis så bra som jag knappt vågade drömma om. Allt runtomkring har varit väldigt, väldigt bra.

Självklart är jag på VM för att prestera mina bästa orienteringslopp för året. Jag gjorde mitt bästa där och då, men det räckte inte till för att göra mig själv nöjd. Jag har accepterat det nu och det är bara att fortsätta kämpa. Jag har lärt mig otroligt mycket. Jag tänker att detta kommer göra mig till en mer komplett orienterare. Jag har fått med mig vad som krävs. Jag har en bit kvar. Det är bara att jobba på.

Men jag har ändå nåt några av mina mål med VM och det är jag nöjd över.

Allt som glimmar är inte guld.

bankett

Annonser

Åtgärder

Information

One response

18 07 2013
Helena

Men du är guld du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: