EM medel final – what to say…

17 05 2012

Det var något alldeles speciellt idag på många sätt. Jag ska försöka lyfta det positiva, vilket, när jag tänker efter är en del även om det är väldigt lite som är hämtat från just själva loppet.

Förberedelserna på morgon och karantän var jättebra. Kändes bra på morgonjoggen. Lite lagom halvsegt efteråt som det gör. Skön feeling på karantänen där vi spelade spel och kände riktig lagkänsla. Det är en trygghet. Jag kände mig bra och avslappnad på uppvärmningen och jag tycker att jag verkligen lyckades fokusera på rätt saker och verkligen bara tänka orientering. Kroppen kändes lätt. Körde en riktig rusch innan första gå-fram-tid vid pre-start och det kändes gött.

Startar och bestämmer mig för vänster till 1:an, men när jag kommer fram är höjden så enormt mycket större än vad jag föreställt mig och jag blir nog lite ställd och börjar skråa höger, vilket jag ju såklart tappar på. Jag vet inte om det är detta som avgör loppet, men jag kommer aldrig in i det, och kanske är det denna inledning som gör att jag kanske bli defensiv eller någonting. Hela loppet är sedan tyvärr en riktig plåga. Det kändes som om någon slängt mig i en sjö och strömmarna bara drar mig neråt under vattnet, och ibland får jag luft ovanför ytan, men sen direkt ner under vattnet igen. Att korsa mållinjen var som att äntligen äntligen äntligen få tag på den där trästammen vid sjökanten, kravla mig upp och äntligen känna mig säker och få fast mark under fötterna.

Jag har ingen aning om varför det blev som det blev, förhoppningsvis är det ”bara” tävlingsnerver. Det kan iallafall inte bli värre att springa mästerskap än vad det var idag. Jag kämpade mig dock hela vägen in till mål även om jag hoppas på så mycket mer – så mycket mer offensivitet och att få lite tillbaka från benen. Det kanske är en blandning av att jag hoppats så mycket mer från banan och terrängen. Känns trist att skriva så, men jag tror det är så. Slutplacering 26, 6:58 efter Simone Niggli.

Tillbaka till det positiva.

Hejarklacken när jag kom i mål och det enda som fick mig att nå tillstymmelse till leende och glädje under dagens lopp var när jag hörde de välbekanta tjejrösterna i GMOK. Och då snackar vi den yngre tjejskaran. Jag hörde er andra också, men detta värmde något extra. Också Jennies kram direkt efter målgång.

Vill också lyfta fram mina fantastiska lagkamrater i Svenska laget. Vi stöttar, peppar, glädjs och är besvikna med varandra. Det är kramar, klappar som verkligen gör det så himla skönt att vara med i laget. Tack!

Ja, det är ju en dag imorgon också. Första tanken var att jag vill verkligen inte springa imorgon. Tänk om det blir lika jobbigt och då ska jag vara ute dubbelt så länge. Men efter att ha pratat med olika personer som boostat mig med olika tankar och synsätt så är det ju klart att jag vill välja att springa imorgon. Mitt självförtroende är det inte fel på, jag vet vad jag kan och jag vet att min grundform är bra och sen får toppformen infinna sig om den vill, men jag är inte helt beroende av den. Jag kan ändå. Idag hade jag helt enkelt bara hoppats på mer, så är det. Målet imorgon är att försöka sträcka ut och vara här och nu. Jag är redo för terrängen. Blir det branta sluttningar så är jag med på det.

Nu ska jag försöka få i  mig lite mer käk. Inte alltid lätt efter den här typen av urladdning. Återigen tack till alla er som finns runtomkring mig. Jag ska försöka bjuda på fler leenden imorgon. Även vid varvningen. 🙂


Världens bästa landslag – speciellt när det gäller att ta hand om varandra.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: