SM lång – 5:a

12 09 2011

Jag visste vad jag ville. Jag visste vad jag behövde göra. Jag visste att det skulle bli jävligt jobbigt. Jag gjorde det och jag följde min plan utan konstigheter. Det känns så jävla skönt.

Hade en lugn och skön SM-uppladdning med mycket vila från träning inplanerad. Jag visste att det skulle bli tufft. Hade också bestämt mig för att endast köra DM medel och stafett som enda kartpass de sista två veckorna före då jag behövde få ett ordentligt sug efter att vilja orientera och läsa kartan ordentligt. Jag tycker jag lyckades bra med det för det var det där efterlängtade suget och härliga känslan att äntligen få springa orientering som inföll sig på kvaldagen.

Och kvalet gick helt enligt plan! Avslappnad före start, men även om jag sprang och diskuterade kantareller m.m med Werner så satt ändå rätt tankar på plats i ryggmärgen. Precis som det ska vara. Kunde lätt plocka fram dem och känna trygghet i att jag visste precis vad jag skulle göra.

Sprang iväg – tuff backe i början, och hamnar lite långt höger mot det förbjudna området, men väljer att inte hetsa – det är lugnt, jag fullföljer min plan. Fortsätter sedan i kontrollerat tempo och anpassar verkligen fart efter orientering och gör det enkelt hela vägen. Bestämmer mig för rakt på på långsträckan då jag vet att jag inte kommer tappa något nämnvärt på det (jämfört med vänster) plus att jag ville spana in de ljusgröna områdena och se hur bökiga de är – bra att ha med sig till finalen. Jag visste också att det säkert inte kommer bli några givna stig- och väg-vägval på finalen, så det är lika bra att köra rakt på. Kommer sedan in i kontrollerna 7-10 och terrängen är ju helt magisk. Fortsätter att plocka kontrollerna och genomföra sträckorna metodisk och är väldigt trygg när jag springer mot mål även om man alltid blir lite nervös när man inte omnämns av den där som håller på med såntdär speakrande… 😉
Winsplits. Karta.

Vinner iallafall heatet med 1:16 före Emma Claesson och på en tid inte så långt ifrån Billans och Helenas segrartider i de andra heaten. Kul att äntligen få vinna och att få en perfekt starttid för morgondagens final. Mittemellan världens två bästa damorienterare just nu…

Nervositeten kom smygande, men tog inte riktigt fasta eftersom jag lyckats behålla den trygga känslan av att veta precis vad jag ska göra. Jag visste att det skulle bli tufft, men känslan i kroppen var ju så bra på kvalet att jag visste att jag skulle klara det.

Helena kommer skrattandes precis före start och jag står där med ett leende på läpparna jag med. Det är nu det är dags.

Startar bra och känner att jag kommer in i det. En sträcka i taget. Kontrolltagningar. Njut. Valde att ta tid på mig med att ta rätt beslut på långsträckorna. Det är som jag var förberedd på, inga vägval som ser klockrena ut utan det finns flera halvbra och då är genomförandet av sträckan viktig. Tyvärr genomför jag inte första långsträckan bra. Fortsätter tveka lite på vägvalet efter jag bestämt mig och det blir lite virrig riktning ut från kontrollen. Sedan springer jag inte bra på andra halvan där jag har lite dålig koll på var jag är och springer ibland i lite fel riktning. Tappar en del tid mot Billan som är snabbast, men är ändå 6:a på sträckan. Plockar följande kontroller bra och  känner att jag har ett bra tempo. Andra långsträckan tar jag också tid på mig innan jag väljer väg, jag vill se alla alternativen. Bestämmer mig sedan för vänster och tycker jag genomför det bra. Brukar ha problem med genomförandet av den här typen av sträckor, men jag är offensiv förutom där jag får en pinne i näsan och tror att jag ska sprätta upp allting, men det slutar med bara lite lite blod. Ner mot varvning och väldigt nyfiken på hur jag ligger till. Lägger för mycket fokus på att lyssna på speakern så jag springer över vägen och över bäcken när jag inser att jag ju inte alls ska åt det hållet. Tappar faktiskt ca 25 sekunder här. Onödigt, men lärorikt. Lyfts fram av alla hejarropp och jag inser att jag springer så bra som känslan är och jag har chans på medalj. Börjar dock bli väldigt trött och ska ta ett vägvalsbeslut. Ser vänster direkt och tänker att det är bäst, men väljer ändå höger för att få kortast väg. Inte bra, det hade gynnat  mig att springa vänster även om jag var så trött. Fick gå hela backen upp, och har ganska ordentlig syra, men inga misstag. Skymtar här Emma J framför mig (enda D21-löparen jag ser på hela banan) och bestämmer mig för att försöka bita i i hennes rygg 50m fram för att få upp lite tempo igen. Dock springer hon snett och jag med vilket jag egentligen inte reagerar på förrän jag får se GPS-trackingen på kvällen, men jag kände ju att det inte riktigt stämde, speciellt inte eftersom jag får bröta igenom det mörkgröna. Tappar här en dryg minut mot den bästa, men kanske egentligen är ca 45 sek eftersom jag var så otroligt sliten. Uppför backen efter varvningen gick jag och svor ”fan, fan, fan” för att jag var så trött samtidigt som jag peppade mig med att det är nu eller aldrig och jag håller på att göra ett riktigt bra lopp. Biter ihop och håller ihop orienteringen in mot mål utan misstag och med smarta genomföranden. Det är jag stolt att jag klarade av att göra när kroppen bara ville lägga sig i den mjuka gröna mossan och huvudet dunkar så att jag tror att det ska spricka.

Möts av klubbkompisars vrål och jag springer i mål som 5:a  (bästa spurt!) och 4:21 efter Helena som vinner och 51 sekunder från brons. Hade jag tagit medalj hade jag börjat gråta av lycka. Det hade varit en dröm. Denna gången förverkligades inte den, men jag är ändå så otroligt nöjd med mitt lopp även om det har blivit några smågrejer längs vägen som jag beskrivit ovan. Dock gjorde jag verkligen mitt allra bästa där och då och jag kämpade som jag aldrig har gjort förr.
Winsplits. Karta del 1. Karta del 2.

Jag kom 5:a i tuffast möjliga konkurrens och de som var före mig var de som kom 1:a, 3:a och 4:a på VM långdistansen i år – och så Maria som jag verkligen unnar den här framgången. Vi är hårda, vi från Göteborg…

Förutom att genomföra orienteringsloppen precis så som jag vill under SM så är även målet att de ska ta mig till Världscupshelgerna i Tjeckien och Schweiz. Jag hoppas och tror att det ser bra ut för den saken.

Nu ska jag fortsätta vara trött ett tag till och sedan ladda om för en ännu roligare helg – medeldistans och stafett. Mina två favoritdiscipliner. Kan det bli bättre?

Och ja… Detta kan vara det jobbigaste jag gjort. Någonsin.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

12 09 2011
lisette A

hallooo lina!
Vad kul att du också bloggar, och satans kul att det går så bra för dig med orienteringen! kram från en gammal vän!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: