Utveckling av ”Venla-jävelen”

23 06 2011

Finland förra helgen var på många sätt en lika härlig helg som det brukar vara. Skön uppladdning innan, fin terräng, fantastiskt bra laginsats av GMOK-tjejerna och soltimmar på söndagen.

Först var det ju NORT stage 1 i Porvoo, Borgå. Medeldistans på sprintkarta som kval. Ett upplägg som jag inte riktigt förstår. För det första, hur rätt är det att en tekniskt medeldistans ska vara kval för en sprint i stadsmiljö? Det är två helt olika discipliner. Upplägget som helhet går också att diskutera. Segraren i finalen och således också segrare i världscuptävlingen, men inte totalledare i touren? Krångligt. Men åter till kvalet. Det var inte en skogssprint. Det var en medeldistans i ett tekniskt område. Ändå springer vi på en karta ritad enligt sprintnormen, MEN vi tvingades inte följa sprintreglerna utan vi fick passera ”tjocka” branter, tvåstrecksstaket, mörkgröna områden o s v. Vad var då vitsen med att ha sprintnorm överhuvudtaget? Det känns lite ploj att springa världscup med förutsättningar som är helt nya och som inte faller i ramen för de discipliner vi har. Jag köper konceptet knockout-sprint, det tror jag har mycket hög potential och jag gillar man-mot-man-löpningen. Det är nytt för oss löpare och något vi måste anpassa oss efter och vi måste anta den utmaningen, men jag köper inte när man mixar två distanser när det inte finns något framtida syfte med det. Blickar man tillbaka på förra årets första etapp av NORT så sprang vi då en kombinerad medeldistans och sprint. Först en halv medeldistansbana i ett skogssprint-område, men på en karta i vanlig norm, därefter kartbyte och en sprint i stadsmiljö. Då om nångång skulle vi ju sprungit på en sprintkarta rakt igenom, men Finland och NORT verkar göra allt för att krångla till det så mycket som möjligt för oss löpare. Varför kan vi inte springa långdistans, medeldistans eller sprint som det är? Det är ju ändå på det som VM-medaljerna delas ut sen i augusti… Det där var predikan nummer 1.

I vilket fall som helst så hade jag ett par härliga dagar innan Jukola. Först en avslappnad fredagsförmiddag med halva damtruppen i landslaget. Kikade runt i gamla Porvoo, låg på kyrkbacken och läste böcker (vilket gav en fin bonnabränna), och sedan check av alla lämpliga matställen innan vi hittade något som var lämpligt. Buffé i Finland är inte som buffé i Sverige. 0-1. Därefter blev jag upplockad av mina kära clubmates och än en gång på Jukolaresan så tillämpade vi ordspråket ”finns det hjärterum finns det stjärterum”. 6 personer i en bil, men i år var det gott om plats då vi hade en rejäl kombi jämfört med förra årets Renault Clio. I huset i Hamina blev det en skön kväll med bad och bastu. Där sjöngs det olämpliga sånger och drogs tunga finländska orienteringsklubbnamn (dock har Rasti Karhut inte riktigt samma tyngd längre efter att ha lekt med Routsi-Soumi-ordlistan och listat ut dess egentliga betydelse). Men ja, det är så det blir när man är iväg med 5 grabbar… Vilket, om jag ska erkänna det, gör att jag ändå mådde väldigt bra. 😉 Kvällen avrundades med Sing Star, där uppvärmningen gick klart bäst, YMCA is the shit. Mitt självförtroende gick dock i botten när Ols och jag fick storspö av Schweizernötterna. Hur fan det gick till är och förblir en gåta…

Sen var det dags för Venla. GMOK-tjejerna slutade på 15:eplats för förstalaget och 22:aplats för andralaget (bästa andralag), ett riktigt bra facit, lagmässigt. Bra och stabila genomföranden av alla och det kan ge oss trygghet för framtiden. Mitt eget lopp anser jag som okej. Överskattade terrängen litegrann och med facit i hand skulle jag vågat vara mer offensiv löpmässigt och hängt med kontra att bromsa in och ha stenkoll hela vägen. Det var såpass lätt. Att jag skulle tappa så mycket mark på grund av ett vägval hade jag inte trott, men så blir det ibland. Avslutningen var dock förstklassig och jag fick känna mig riktigt snabb och parkera några löpare. Alltid gött att sätta sig i respekt på den punkten. Väl på prisutdelningen fick vi varsin efterlängtad Serla och fick också lyssna till talarens öppnande av Salpa-Jukola 2011 (såhär när Venla-stafetten är avgjord). ”Och nu är det dags för prisutdelning i Venla-jävelen…” Därav rubriken. Och ja, det var vad han sa. Visst att Jukolakavlen har sin historia, sju bröder, bla bla bla, och att Venla egentligen var en masstart från början och inte har samma tradition, men kan man inte försöka göra lite mer av det? Det är trots allt världens största orienteringsstafett även för damer och det är en otrolig prestige att vinna den, men utvecklingspotentialen är hög och därför kommer nu predikan nummer 2.

Varför bara ha 4 sträckor på Venla? (Tillika bara 5 sträckor på 10-mila.) Lägg sedan till att den totala löpsträckan (fågelvägen) endast är 26,7 km jämfört med herrarnas 79,4 km. Så även om Venlas sträckor kontra Jukolas är fler (4 av 7) om man jämför dam- och herrstafetten på 10-mila (5 av 10) så är Venlas banlängder bara 34 % av herrarnas. På 10-mila i år var samma siffra 28 % (32,8 km mot 115,9 km). Tittar vi istället på tider så vann Domnarvet i år Venla på en sammanlagd tid av 2 timmar 48 minuter och 54 sekunder. Halden vann Jukola på 7 timmar 37 minuter 27 sekunder. Jämför vi det så är Venla bara 37 % av Jukola och dam-10-mila bara 33 % av herr-10mila. På VM långdistans är damernas banlängd 63% av herrarnas och i tid så är det beräknat 73 minuter kontra 94, alltså 78 %. Sätter vi det i jämförelse med de längsta sträckorna (tid för sträcksegrarna) i Venla och Jukola så är den siffran 60 %. Hur kommer det sig att det ska behöva vara sån stor skillnad på våra stafetter?

Jag strävar inte efter att Venla ska ha lika många sträckor och lika långa banor som Jukola, men jag förstår inte varför det ska skilja så mycket som det gör. Detta gör att Venla och damstafetten på 10-mila bara blir något som löps igenom innan herrstafetterna drar igång (utåt sett. Vi löpare kämpar lika hårt för våra prestationer och laginsatsen och resultatet är lika mycket värt för oss). Varför kan man inte sätta mer karaktär på damstafetten? I årets 10-mila fick inte damtävlingen utnyttja området norr om Getaren, ett område som hade kunnat påverka rejält. Istället fick sistasträckan, som är den enda sträckan med lite längd, harva 2×4,5km runtomkring TC. In och ut flera gånger över de öppna fälten. (Varför vi hade varvning bakom måltribunen och allt annat som berör årets placering av 10-milaarenan går också att diskutera ett bra tag, men det låter jag vara. Dock måste jag ställa frågan vilket pris Tullinge fick betala för platt-TV:n de satt upp vid målfållan. 3999 kr på SIBA? Eller vänta, ska det inte vara storbildsskärm? Den såg jag nämligen aldrig röken av…) Nej, det är inte svårt att få ihop ett damlag på 10-mila, vilket ju såklart är bra för att vi ska behålla de 350 lag som startar varje år. Det är samma antal lag i herrklassen och således är det dubbelt så många herrar än damer som springer. Ja, det är fler manliga orienterare i Sverige och likaså fler manliga idrottare över lag (varför är det så?), men att siffran vad världens två största damstafetter är av herrstafetterna är ynka 30 % är skrämmande låg.

Ser man till dameliten så krävs det en förbättring av uppläggen. Vi kan mer. Både springa längre och ställas mot en större tekniskt utmaning. Dock finns det en tveksamhet inom mig som säger att det inte är det bästa för dammotionären. I GMOK de senaste åren har majoriteten av löparna som ska bli uttagna i 3:e, 4:e och 5:elagen på stafetter önskat om ”en kort och rak sträcka”. På 10-mila finns det bara en sån. Varför är det så? Varför vågar inte fler anta utmaningen att springa långt redan från början? Till slut är det ett antal som ändå tvingas ta dessa sträckor och – de klarar det ju! Varför denna inställning från början? 16-åriga killar skickas ut på 12km- nattsträckor på 10-mila, varför kan inte en 25-årig tjej springa 6km (eller varför inte 8?) på dagen?

Nej, det behövs fler tjejer som vågar anta utmaningen av att springa långt (55 min istället för 45!) och det behövs fler i arrangörsstaben som vågar göra något av damstafetterna! In med mer karaktär och ge oss större utmaningar! Begränsa inte till 4 och 5 sträckor, ge oss 6 eller 7! Minst. Och GMOK kommer bli ett tätlag på riktigt. 😉

Pust. Det var det.

Idag har jag sprungit om kval-banan från NORT:2 i tisdags och sprang även kvartsfinalbanan. Jag fick revansch 1 på mig själv och bevisade för mig själv att jag kan. Imorgon åker jag till Norge för att springa NORT:3 i skymundan av de andra, men inte i skymundan av mig själv. Jag ska ge mig revansch nr 2 och ge mig en chans till ett fint genrep inför Euromeeting 4-8 juli.

Jag behöver tömma huvudet och fånga upp det där jag tappade någonstans. Jag missade det ordentligt i tisdags, men jag är det på spåret igen.

Nu ska jag duscha. Det var visst ett tag sen jag tränade.

Banan i pyjamas.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

23 06 2011
Sofia

Heja Lina! Och heja tuffare utmaningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: