Grus-8:an: PERSONBÄSTA!

23 03 2011

Då var det dags för grus-8:antest (7,87 km) igen då isen äntligen har smält bort. För några år sedan kunde man märka när det var löptest som klubbträning. Det var något färre folk där överhuvudtaget och många som kände efter lite extra och bestämde sig för distansträning istället. Jag var en av dem som i alla fall funderade i de banorna. Igår var det något helt annat och vi var nästan 40 personer på startlinjen. Imponerande!

Redan i måndags började jag bli lite nervös och det smög sig på lite mer under dagen igår. Jag visste att jag varit i bra form de senaste veckorna, att jag har tränat bra och att jag borde nå mitt mål – under 31 minuter. Dock hade jag ju haft lite känning i hälen (eller hälsenan?) någon gång för en vecka sedan och lite mer i söndags (men fortfarande bara en känning, ingen smärta), därför pangade jag på med lite excentrisk träning för vaden under måndagen och därför kände jag ju en hel del i den igår. Frågan är om det bara var träningsvärk eller även någon annan värk? Efter jobbet kom jag hem, slöade vid datorn, åt lite och laddade med mina vänner Chandler, Joey, Monica, Pheobe, Rachel och Ross. Perfekt uppladdning!

Precis innan jag åkte kollade jag även igenom kilometertiderna från loppet i höstas. Det var i slutet av november, det var -11 grader och hård packad snö som var välgrusat. Jag slog då PB med 4 sekunder från ett löp i mars 2009 och den gällande tiden var nu 31:26. Tidigare i vinter hade jag satt upp målet att springa under 31 minuter och planen var att göra det här och nu, på löptestet i mars.

Under uppvärmningen kändes det bra, lite stram i vaden, men det försvann mer och mer och jag kunde väl konstatera att det mest var träningsvärk ändå. Dock gjorde magen sig påmind de sista minutrarna innan start och jag kom till startplatsen när Elit ropade 45 sekunder till start. Hade därför inte haft optimala sista uppvärmningsminuter, inga ruscher eller något, så pulsen var inte direkt uppe i varv. Men det var inget att göra åt, nu ska det löpas och det får bära eller brista.

Med mig hade jag min favorithare: Emil T. Jag hade i ett sms frågat tidigare under dagen om han kunde dra mig under 31 minuter. – Under 30, svarade han då. Jag flinade. Njaaa, kanske inte va…

Efter 500m kom han upp vid sidan och la sig där, eller lite precis snett före. Jag kände att vi sprang fort som vanligt den första kilometern och jag  kände av baksidorna på benen ganska omgående. Äh, det var bara att tänka på nåt annat och jag vet att det brukar gå över om jag springer avslappnat. Efter den snabba första km var planen att hålla i och inte sänka farten. Fick lite peppande ord då och då från Emil och så fort jag halkade någon centimeter för långt bak kom det ett ”komigen Lina!”. Hallå, hur bra har man det inte liksom? Mellan km 2-3 kommer första längre backen och planen var att hålla jämn fart och bra tryck över krönet. Hade tagit in lite på en grupp löpare framför vilken kändes mycket positivt. Uppför andra backen var det samma sak, och jag kände än en gång hur hög pulsen var och syran i benen. Uppe på rakan var det bitvis ganska tufft. Långt och platt och precis efter 2 ganska rejäla backar. ”Håll bra tryck, håll bra tryck!”. Då hade vi kommit ifatt Karl bl a och vi var nu flera som sparrade. I utförsbacken fick jag än en gång pepp från Emil och nu var det bara 3km kvar. Mellan km 5-6 har vi sprungit intervaller många gånger så jag visste att den sträckan inte skulle bli några problem då mina senaste minnen därifrån var att de 1000m kändes så korta. Här fick dock Emil släppa då han brottats med ett håll ett tag och det gick inte längre. Hade dock haft bästa tänkbara farthållning fram dit och nu var det Karl jag hade framför mig istället. Han ökade på lite precis när Emil släppte vilket var bra, det gjorde att jag inte tappade något tempo. Vi passerade 6k och nu var det mindre än 2km kvar. Uppför sista sega backen och nu var det jobbigt. Måste trycka över hela krönet så jag får fart ner i backen. Det gjorde Karl också och han rullade på riktigt bra och jag försökte hänga på. Vi kom då helt ifatt klungan framför och jag passerade en löpare. Alltid mentalt skönt. Innan loppet hade jag planerat att jag ska pressa på så gott jag kan utan att titta på klockan och alltså inte hänga upp mig på tider. Tiden får bli den det blir, mitt uppdrag är att ta ut mig max och springa det snabbaste jag kan. Dock hade jag lovat mig själv att få titta på klockan vid passering 7km. Är tiden strax efter 28min så klarar jag 31-gränsen ganska lugnt. Nu passerade jag 7 och jag såg att klockan tickade på något på 27… Jävlar! Killarna drog på en fin långspurt i nedförsbacken och jag försökte hänga på. När de sedan tryckte ytterligare en gång i den sista lilla knixen, då var det jobbigt och jag fick släppa lucka. Nedför backen försökte jag hålla fart och sedan upp på tå sista metrarna. Syran sprutar, 191 i puls och klockan stannar på… på… 30:04!

Vad hände där? Mitt mål var att gå under 31 och jag är 5 sekunder ifrån att gå under 30! Jag slog personligt rekord med 1 minut och 22 sekunder! Det där målet som landslaget har att vi löpare ska bli 5 sek snabbare/km fysiskt/tekniskt/mentalt verkar redan gjort och enbart på det fysiska planet. Eller… även det mentala. Det är stort krav på det psykiska att springa testlopp, det får jag medge. Men fan vad nöjd jag är. Och det bästa är att jag stannade precis över 30-gränsen. Nu har jag ytterligare en gräns att spräcka nästa gång!

Hastighet min/km för varje kilometer 2010-11-30 (tid 31:26):
3:52 – 4:02 – 4:12 – 4:13 – 3:54 – 4:04 – 4:02 – 3:36
Hastighet min/km för varje kilometer 2011-03-22 (tid 30:04):
3:42 – 3:54 – 3:59 – 4:03 – 3:44 – 3:52 – 3:47 – 3:24

Så jävla gott. Tack vare det stora pers:et fick jag världens i särklass största morot av Jennie som Werner sedan käkade upp.

Idag sprang jag 2 korta sprinter i Slottskogen i sällskap med Runesson och Bobach. Jag fick tidernas mjölksyra upp för en brant backe och var nära att parkera på en äng som var helt öppen och platt. Gårdagen gjorde sig påmind igen – och jag log.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

23 03 2011
ap

Faaan, va bra, så bra att man får svära!

25 03 2011
sofia

Som du imponerar på mig Lina! Det är underbar inspiration för mig när jag nu har börjat jaga form igen. Jag är stolt över att få dela klubb med dig! Lycka till i helgen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: