SM Medel & Stafett 2010 – Dubbel-8:a!

8 09 2010

Varför kan inte SM alltid gå i Umeå? Eller en terräng liknande den? Det är så fantastiskt fint i skogen däruppe och orienteringen är så himla rolig och det är den bilden och den känslan jag tar med mig från tävlingarna. Att jag sedan orienterade och skötte mig i princip precis enligt planen på medeldistansfinalen och att det än en gång är så fantastiskt kul att springa stafett för GMOK blir som grädden på moset!

Åkte upp till Umeå i gott om tid innan tävlingarna skulle börja och vi hann med ett pass på grannkartan till området. Skönt att vara ute i terrängen och hitta känslan vilket jag tycker att jag gjorde. Njöt av terrängen och fick också klara besked av underlaget om vilka skor jag skulle springa i. Dock började jag känna lite svullnade halsmandlar på natten till torsdag, men efter noll knop gjorda den dagen så kändes det bra när jag skulle springa på fredagen.

(Kvalkarta)
Planen var att vara avslappnad och lugn inför och under loppet. ”Kompass, kompass, kompass!” Fick kartan och sprang iväg och underskattade första kontrollen. Läste fel på vegetationen och glömde titta på kompassen varför jag ändrade riktning helt efter halva sträckan. Trodde jag sprang efter gränsen på grönrastret (vilket jag är övertygad om att jag gjorde i verkligheten, men det stämmer inte med vad som är redovisat på kartan!) och kommer upp på höjder och inser att inget stämmer. Det sluttar åt fel håll. Jag fick inte ihop någonting. Planen gick i stöpet redan efter 2 minuters löpning. Jag grips för några sekunder av ren panik då jag bara står och snurrar mig själv och kartan. Återfår fattningen och springer tillbaka mot där jag senast visste var jag var: stenskravlet. Ser en kontroll med en sten och hittar den på kartan. Ser Linnea Gustafsson (4min efter startande) och hon springer förbi mig och rakt in i vad jag tror är grönrastret, men inser att hon ju är påväg åt rätt håll. Får alltså en bekräftelse på att jag är där jag tror att jag är och springer och hittar kontrollen. Men ojdå, 4 minuter borta. Spikar andra med hjälp av bra riktning och att jag inte bryr mig om andra löpare. Till 3:an tappar jag fokus igen och kan inte påminna mig om jag gått över en eller två höjder och tvingar mig själv att dubbelchecka och ser att jag är på fel höjd. Sedan börjar jag orientera bättre, men slarvar lite med planeringen på sträckorna och det betalar sig till 8:an där jag inte springer höger och tappar cirka en halvminut.  Gör sedan lite fler riktningstabbar, men har bra plan in mot kontrollerna och spikar de flesta. Trots bommarna i början så tar jag mig vidare på en 7:e plats 5:12 efter Linnea G som vinner heat B. Kul att Jennie springer så bra och tar sig enkelt vidare till final.

Dagen efter, dags för final och oj vad jag jobbade med mig själv kvällen innan. Bestämde mig för att jag orienterat alldeles för dåligt den senaste tiden med för få undantag vilket inte alls är ”jag”. Analyserade därför kartan över finalområdet ganska mycket, la en bana (som sedan visade sig väldigt relevant för den riktiga banan!) och sprang den banan en gång i huvudet och gick igenom hur jag vill orientera. Min plan blev att jag ska titta på sträckan, titta ut vilka punkter jag ska passera på vägen, använda kompassen dit och sedan springa på riktning, passera punkterna, upp med blicken och metodiskt fram till kontrollen. Detta genomförde jag alltså i princip till punkt och pricka även om det var med dubbel handbroms i. Jag valde mikrovägval på sträckorna som förenklade den svåra orienteringen något otroligt och använde mig mycket av att få rätt utgång från en kontroll för att sedan enkelt kunna springa mot sista säkra och sedan plocka kontrollen. Såhär var det längesen jag tänkte när jag orienterade (med undantag för medeldistansen på Euromeeting!) och det funkar så mycket bättre när jag gör såhär. Så att komma i mål och känna att jag gjort precis det jag planerat att jag skulle göra blev som en seger för mig idag. Tekniken fick bestämma över farten och vid många tillfällen har jag sprungit alldeles för långsamt och inte tempoväxlat där jag borde o s v vilket resulterade i att jag tappade mycket tid bitvis, men det gjorde inget idag. Jag är nöjd med min 8:eplats för ”föreställningen gick helt enligt manus”. Denna dag var det inte regisserat att jag skulle göra ett utåt sett bra resultat utan idag sprang jag verkligen för att hitta mitt eget orienteringsflyt och det gjorde jag!

Årets SM avslutades sedan med stafett och efter många om och men när det gäller sjukdom och förkylningar så är det ett under att GMOK-damerna fick två lag till start. 😉 I mitt lag sprang Jennie första och hon höll ihop det bra och växlade som 19:e, 6:11 efter täten. Därefter gick Petra (i sin första stafett med GMOK!) som ett spjut, plockade 6 placeringar till 13:e och växlade ut till mig 8:40 efter. Extra inspirerande var det att bara gå ut sekunder efter SAIK-tjejerna. ”Härligt Petra! Vi har häng på SAIK!” blev mitt spontana utropp när jag fick kartan i hand och gav mig av mot startpunkten. Hoppas att det skrämde Emma litegrann iallafall. 😉

(Stafettkarta)
Loppet började lugnt och kanske lite väl okoncentrerat då jag läste på kartan som om jag passerat båda kraftledningarna när jag i själva verket bara passerat en. Blev lite onödigt mycket finläsning mitt på sträckan, men inga problem med kontrolltagningen. Även tvåan gick bra och här hade jag kommit ifatt ytterligare lag framför och jag kände att nu var jag nog uppe på en topp10-plats. Sprang iväg med Emma precis före mot 3:an och tog det lugnt uppför backen för att inte gå för hårt. (Hade inte känt mig helt pigg på morgonen och de där förkylningssymptomen som fanns inför SM-helgen gjorde sig än en gång påminda.) Hade stenkoll när jag passerade åsen, men slarvade nog lite mer att lägga ut ny riktning och springer för långt upp och hamnar vid stupen bortanför. Som tur är fick jag med mig hela klungan så ingen placering tappad. Orienterade sedan bra följande kontroller och valde att förenkla så mycket som möjligt. Tog sedan en liten chansning på kortast väg upp till 8:an, men fastnade i lite stup och tappade lite tid. Dock plockade jag min gaffel utan problem och skadan var reparerad. Varvade som 7:e lag och gav mig ut på sista slingan med en rejäl trygghet. Visste exakt hur jag skulle springa till denna kontrollen då jag hade sprungit i samma stråk ut till vägen på väg till 1:an. Kommer här ifatt Järla och tar mig sedan förbi på grund av bättre kontrolltagning av 14:e kontrollen. Blir sedan en liten tempoökning och springer bra på riktning, men får se ett gulgrönt område i verkligheten som jag tolkar som det området som ligger en bit vänster om strecket till 15:e. Korrigerar då riktningen och springer lite höger på stigen innan jag lämnar och följer åsen ut. Det som går galet här är att jag springer ut på fel ås och när jag passerar vägen och ser stenen och dubbelcheckar på kartan så måste jag kolla på strecket som går till kontrollen före varvningen. Springer neråt åsen, ser den kontrollen jag haft tidigare på banan, och inser att jag är på tok för nära den, springer lite höger, men det räcker inte. Stannar till och inser då mitt misstag. Elin för Järla har sprungit och tagit kontrollen och när jag viker upp mot rätt så kommer tre lag uppifrån (Domn2, Linné och SAIK) och jag stämplar precis efter Linné och före SAIK. Tappar lite så blir en liten lucka upp till Domn2 och Linné då jag nästan stupar i ett lerigt dike, men känner att jag har ett par tempoväxlingar i kroppen och stämplar 5sek efter vid näst sista och när jag kommer ut på gärdet mot sista så lägger jag i en växel till och tar nån sekund till fram till sista. Därefter finns det rum för ytterligare tempoökning och jag kan spurta förbi Domnarvet 2 och springa i mål som 8:a. (Förövrigt exakt samma scenario som förra året. SAIK precis efter och gick om Domn2 på spurten…).

Extra glädjande efter målgång var att höra att herrarna (Junis, Micke och Ola) kommit på 6:eplats och pojkarna (Egil, Måns och Hedberg) kommit 8:a dom också. Laginsatsen var således riktigt bra och vi var alla väldigt nöjda och glada med podieplats i alla tre klasser vi hade lag i! Som sagt, alltid lika kul att springa stafett för GMOK! 25-manna nästa!

Foto: Johan Strand

Annonser

Åtgärder

Information

One response

9 09 2010
Sofia

Åh. Jag njuter av att läsa om tävlingarna. Jag får rysningar. 2011 kommer bli ett hett GMOK-år då vi skall ha full frisk trupp med mycket mammaeffekt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: