Mitt orienteringsår 2009

23 08 2010

2009/11/25:

Ja, vad ska man säga? Det har varit ett år över förväntan och framförallt en fantastisk höst.

Sommaren och hösten har inneburit:

O-ringen totalt 10:a
SM sprint 5:a
Euromeeting lång 4:a
Euromeeting stafett 3:a
DM medel 1:a
DM lång 1:a
SM medel 4:a
SM stafett 4:a
SM lång 2:a (SILVER)
World Cup-final A-landslagsdebut, sprint 12:a
Elitserien totalt 7:a

Spikprocenten på de 10 viktigaste tävlingarna i år är 93,4% vilket kan jämföras med förra årets 81%. Min valda sanning ”Orientera! Du tjänar alltid på att springa rätt”, verkar vara överens med statistiken.

Detta är alltså resultatet av min orientering 2009. Trodde jag detta vid samma tid för ett år sedan?

Nej, knappast. Det var då jag valde att ta det som det kom. Att inte sätta upp någon målsättning varken gällande träningstid eller placeringar på tävlingar. Det hade vart en sån enorm press 2008 att jag bara ville komma bort från alla förväntningar (mest från mig själv) och bara gå all in och spöa tanter som förstaårs-senior, men framförallt att träna och tävla för att hela tiden känna att det är roligt.

Kontinuerlig vinterträning är grunden till allt.

Min vinterträning var helt grym! Jag ska också tillägga att det egentligen var min första riktiga vinterträning. En vinter utan långa skade- och sjukdomsperioder. Om jag ska jämföra perioden nov-mars 2008 och 2009 så hade jag drygt 26 sjukdagar 2008 och bara 3 dagar 2009. Att vara frisk är grunden till all träning. Att få kontinuitet är verkligen det allra viktigaste. Kan jag träna utan avbrott spelar det inte så stor roll om ett pass här eller där försvinner på grund av känslan att något dumt kan vara på g och därför har jag lärt mig att en sådan vilodag är viktig och kanske helt avgörande för om det bara blir den dagen eller en vecka samt att kroppen blir nedbruten. Jag har nu verkligen förstått vikten av att hålla mig frisk och därför är det prioritet 1 nästa år.

Träningen började lugnt i november för att sedan ta fart och hålla i sig mars månad ut. Jag körde en bra blandning av intervaller, långpass och ol-teknik. En sak jag utvecklats på är förmågan att ta ut mig och pressa mig. Jag känner att jag håller en helt annan nivå på intervallpassen nu än vad jag gjorde för ett år sedan och mycket är psykiskt. Jag är inte rädd för att bli trött. Ett pass jag minns är när Mimmi och jag körde 8 st 1000m med 2min vila. Helvete vad vi sprang och helvete vad trött jag blev men fan vad gött det var!

När det gäller ol-tekniken så utvecklades den såklart med min fysiska utveckling, men mest för att min inställning har ändrats och jag var mer offensiv på träning. Tryggheten med mig själv, glädjen i att orientera och kvalitativa träningar med goda löpare i skogen har bidragit till minimering av misstagen. Något som hjälpt mig mycket är samarbetet med Tobbe (B) A. Vi började titta på spikprocenten (antalet spikade kontrolltagningar) på de 10 viktigaste tävlingarna. Siffran var 81% för 2008 och han sa att man bör vara över 90%. På Spanienlägret fick jag i uppgift att enbart göra bra kontrolltagningar och på det lägret fick jag en siffra på 89,5%. Jag var nära och jag förstod hur mycket man tjänar på att faktiskt springa rätt.

När tävlingarna började var jag i en fysisk form jag aldrig tidigare varit i utan att ha gjort något speciellt för att det skulle kännas bra. Benen gick och jag kunde satsa på min orientering.

Två tävlingar hemma i Göteborg (Tolered & Frölunda) vittnade om att jag tagit ett kliv till det här året och även Elitserietävlingarna nere i Skåne. Tyvärr blev jag sjuk inför och efter 10-mila och drogs med en förkylning som kom och gick. Stukade foten inför Jukola och var inte i den önskvärda form jag velat vara i där. Efter det vart det väl lite nystart i träningen för att komma tillbaka till den fysiska känsla jag hade inför säsongen på våren och jag satte upp ett mål i att kvalificera mig för Euromeeting och det innebar att jag skulle prestera bra på O-ringen. Tillsammans med Ingela Alvmyren jobbade jag fram en metod som skulle få mig att hamna i mental trygghet inför en tävling och jag testade detta första gången på O-ringen och jag slutade totalt 10:a och gjorde ett jättebra lopp på 4:e etappens medeldistans och jag hade jättekul och kände mig fokuserad hela veckan, 5 tuffa lopp. Med andra ord: metoden funkar. Gött! En annan sak värd att nämna är sprinten på O-ringen. Så häftigt! Jag fick även 1 av 6 platser till Euromeeting i Schweiz. Åh, jag som aldrig varit i Schweiz!!

Efter O-ringen var det Sprint-SM och efter ett kval med dåligt fokus och dålig laddning, men ändå tillräckligt för finalplats så blev jag enormt revanchssugen och kunde ladda för fullt inför finalen. Jag laddade med morgonjogg på morgonen och sedan var benen hur goa som helst till kvällens final och jag slutade 5:a, 21 sekunder från guld och 7 sekunder från brons och då hade jag bland anant bommat ca 15 sekunder på slutet. (Stressbom då jag kom ifatt långt framför startande. Lita på DIG, Lina!) Men 5:a! Helnöjd! Det trodde ni aldrig om Lina Strand. Är hon en sprinter? Nja, men jag kan helt enkelt springa tillräckligt fort nuförtiden!

Efter detta valde jag att stå över Ultralång-SM för att orka fokusera på Euromeeting. (Jag kom nämligen fram till att min fokuseringsmetod funkar bra, men den tar på krafterna. Det är svårt att orka hålla fullt fokus jämt!) Därför sprang jag 43-kavlen som vi vann stort! Alltid en skön känsla att springa i mål till tonerna av Campione! Sedan var det Euromeeting och terrängen var tokspeciell, men häftig på sitt sätt och efter en värdelös medeldistans där den överraskande terrängen och orienteringen besegrade mig (trots allt bästa svenska!) så kunde jag göra om och göra rätt på långdistansen på samma karta och komma 4:a. Fick sistasträcksförtroendet på stafetten och förde in laget på en 3:e plats. Alltid gött o springa i Sverigekläder!

Sprang DM några helger senare och vann både medel och lång och framförallt medeln var otroligt gött eftersom det ju faktiskt är stenhårt bland Göteborgs damer. Kul! Efter det åkte jag iväg på en öppen plats på landslagets Trondheim-läger och det var ett kanonläger! Och vikten i att få in läger här och var är stor! Åkte även på SM-läger efter Euromeeting och fick alltså 2 bra träningsläger inför höstens SM!

Trondheimterrängen var så härlig och i det stora likt Göteborg så jag kände mig väldigt hemma. Jag älskar att springa i tuff vildmarksterräng och det är kanske det jag är allra bäst på.

SM! 4:a – 4:a – 2:a på en vecka var då inget jag hade trott på.

Medeln började jättebra, slarvade dock lite med kompassen och läste fel på en sträcka vilket gjorde att jag tappade medaljplats, men jag var så otroligt nöjd med en 4:e plats och det var så himla roligt! Att dagen efter få ett perfekt utgångsläge som 13:e tjej några minuter efter en stor klunga stirriga damer och orientera ikapp redan till första och sedan springa med och springa förbi och spurta snabbast av alla och föra in GMOK 1 till en 4:e plats i damseniorstafetten på SM. DET kunde man inte tro! Jag sträckte armarna i vädret när jag korsade mållinjen och det kändes nästan som en seger. Hur kul som helst! Men… Något som var allra roligast var ju såklart helgen efter och SM lång. En terräng som jag gillar så mycket och långdistans som är så kul! När jag varvade som 2:a och med ett gäng bakom mig i skogen så förstod jag att det kunde bli en bra placering om jag håller ihop det på andra delen och jag såg att det gick att bomma så jag bestämde mig för att springa rätt och hålla fokus och det gjorde jag. Jag sprang mot mål och möttes av klubbkompisars och familjs jubel och Per Forsberg säger att det kommer bli medalj och det var SÅ SKÖNT. Att det sedan blev silver var ännu bättre och det kändes så jävla gött att stå på pallen så det finns inte!

Mina fina SM-resultat tog mig ännu en gång till Schweiz, men denna gång som A-landslagsdebutant på World Cup-finalen och det innebar 2 lopp, medel och sprint. Medeln gick sådär, hade inte riktigt rätta feelingen. Litade inte på min kapacitet i den terrängen och ja, jag trodde inte på mig själv fullt ut helt enkelt. Dagen efter var det andra bullar. Äh, detta är ju inget att frukta. Ut på banan i centrala Zürich, folk hejandes överallt. Jag sprang så fort och banan var så rolig. Snirklig bland de smala gatorna. Jag stämplar sista och börjar spurta och jag spurtade SOM ALDRIG FÖRR! Benen gick och ärligt talat så kändes det som om jag flög! Så nära man kan komma i alla fall för det var upp på tå och tårna nuddade knappt marken. (Nu vet jag hur Usain Bolt känner sig, för jag kände mig Bolt-snabb!) Jag stämplade i mål och tankarna var bara ”Wow, det här vill jag göra igen!!” När det gäller spurttiden så var jag snabbast bland damerna och 7:a av herrarna. 😉

Efter WC var det lärorikt läger i Jurabergen och sedan var jag ganska trött när jag kom hem. Många helger med tävlingar och inget stabilt boende tog ut sin rätt. Drog på mig en förkylning och brottades med den inför 25-manna som jag blev frisk till och sprang, men det var inte riktigt samma Lina som tidigare under hösten, men grejen var den att jag ändå sprang helt okej fart, men jag tvivlade på mig själv och då kom bommarna! Olyckligtvis hade vi stämplat fel tidigare under stafetten. Dagen efter var det Elitseriefinal och jag genomförde ett lopp som var bra tekniskt, dock blev jag väldigt trött sista kilometrarna och orkade inte hålla fart, men loppet var det bästa jag kunde göra den dagen och jag slutade 7:a totalt i Elitserien.

Sista tävlingen för året var Smålandskavlen och fysiskt var jag ingen stjärna denna sistasträcka, men trots jagande tjejer precis bakom lyckades jag hålla ihop orienteringen hela vägen in och det gjorde att jag höll placeringen och vi slutade på en bra 5:e plats. Som ni ser, jag har blivit bättre på att handskas med stressen och jag har blivit mycket mer stabil i orienteringen och jag gör mer sällan misstag.

Pricken över i:et hade självklart varit att få en plats i Utvecklingstruppen och få ytterligare hjälp med satsningen mot nästa år och WOC. (Trondheim och framgångarna har gett mersmak…) Men tyvärr slog vågen över innan uttagningarna hade skett och jag hamnade utanför. Jag har fått en liten motivering till varför det blev så och självklart blev jag först besviken, men nu i efterhand har jag vänt det till något positivt. Jag kan få ytterligare en säsong med slagläge underifrån. Jag har inget att förlora och jag kan springa helt utan press både från mig själv och från andra. Allt gick som en dans under hösten och någon gång skulle en motgång komma och den här motgången gjorde ändå inte så mycket eftersom det inte handlar om min prestation i skogen. Jag har fortfarande en grymt positiv känsla med mig från mina lopp i höstas. Jag har fortfarande chansen på något stort nästa år och jag tycker det är lika kul att träna så det är bara att tuta och köra!!

Nu ser jag fram emot ytterligare en vinter som jag hoppas ska bli så lik den förra som möjligt, men nu på en annan sida av Sverige. Jag har inte riktigt samma trygghet i var och med vilka jag kan träna, och det kanske inte alltid blir lika lätt att dras med ut på träning, men jag är mer träningsvillig än någonsin så jag tror inte det kommer att bli några problem. Men att vara frisk och träna smart är det absolut viktigaste! Och att ha kul!

För den tim-tokige:
Träningstid 2008: 276 timmar 20 minuter
Träningstid 2009: 342 timmar 9 minuter

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: